Att vara låg

Har add diagnos.

Tror det är det, för jag känner igen mig rejält. Allt är fan ansträngande. I och med att jag måste anstränga mig så mycket i sociala interaktioner för att vara den jag vill vara så tar det så sjukt mycket energi. Om jag inte är ointresserad och deppig så vill jag ju inte uppfattas som det heller, oerhört frustrerande. Har inget driv heller. Som du säger, det är som att något saknas.

Hur länge har det varit ett deprimerande tillstånd?

Exakt..
tar jag attentin eller elvanse som ordinerat så jävlar. Problemet är att jag dagligen inte vill bruka den sortens preparat dagligen för då slutar jag att äta..
men man fattar ju ganska så fort att man har onormalt låga nivåer dopamin i jämförelse med ”normala människor” när skiten kickar och man blir lika paff när effekten gått ut för man vet att man inte kan upprätthålla det stadiet.

Tar du något?

Det absolut värsta genom livet har varit pikar som,
”Hur är det”,
”är du ledsen”,
”Vad du ser trött ut”,

Fan vad jag hatar att höra det. Kunde då ha känt mig jätteglad inombords eller ha varit jätte utvilad.

Jag knaprade Ritalin och Attentin för ett par år sedan. Men det var inte hållbart för min del. Min ånget förvärrades. Blev tvungen att kontra med benso, så jag blev naturligtvis beroende efter ett tag. Var ett mindre helvete att sluta med sen. Slutade också nästan att äta för man har ju ingen aptit alls.
Numera tar jag en liten dos ibland om jag måste göra något som kräver driv, t.ex. storstädning eller nåt. Ja, effekten går ju över väldigt snabbt och sen är man tillbaka till verkligheten.
Med en liten dos får man verkligen känslan av hur det antagligen känns att ha normala nivåer av det som man tydligen saknar..