Beskrivningar av 1800-talets vargplåga på den svenska landsbygden

Det var mest föl, svin och får som föll offer för vargarna. Men blev de hungriga rev de även
storboskap. Det har berättats, att då nötboskapen blev oroade efter anfallen av varg packade de sig
samman och ställde sig nästan i en ring med hornen mot angriparen. Och det var först om vargarna
lyckades skilja något djur från flocken som det blev rivet. Det ensamma djuret jagades tills det
uttröttat stöp i ett kärr eller moras. Uttrycket att vargen har rivit en ko har sannolikt uppkommit av
att vargen inge var så noga med att döda sitt offer. När ett djur föll började den omedelbart att äta
av detsamma även om den ännu levde.
Karl Hagenberg från Bredstorp har berättat att då hans farfar en midsommarnatt tillsammans med
några andra ungdomar gick hem från en dans fann han en ko som av vargar jagats ut i ett kärr. Hela
juvret var uppätet men hon var ändå vid liv.

Från Pargas finns inga tydliga belägg på att vargar skulle ha anfallit människor. Från Kimitoön känner man däremot till flera fall då även barn fick sätta livet till. En makaber historia berör magister Ludvig Lindström som hjälpte Lenin fly genom Pargas i december 1907. Ludvig hade i sin barndom överlevt ett varganfall i Kimito i vilket hans yngre bror fick sätt livet till. Vargar anföll även andra barn i Kimito under 1800-talet. ”Vargrivi-Gusta”, 13-årig torparson från Linnarnäs blev överfallen 1837 av en rasande varg som släpade honom med sig, den rådige pojken lyckas få tag om en stubbe och höll sig kvar medan en torpargumma som sett och hört händelsen kom utrusande varpå vargen anföll henne. Gumman lyckades avvärja attacken med sin kvast och vargen sprang till skogs. Pojken överlever trots nio djupa sår i låren och ett illa sargat bakhuvud, därav öknamnet.