Citat:
Ursprungligen postat av
AlexanderAnka
Jag är en medelålders man som har insett att jag förmodligen har någon psykologisk defekt. Jag undrar såklart vad det kan vara för fel och om det finns något att göra åt det. Jag har i hela livet känt mig annorlunda och utanför men aldrig undersökt det noggrannare. Jag kan inte så mycket om psykologi, men det jag själv funderat kring är att jag har någon form av lätt autism.
Jag har väldigt låg självkänsla som påverkar i stort sett allt jag gör. Har aldrig trivts på något jobb. Jag är extremt plikttrogen och haft behov av att visa mig duktig. Har ofta sagt upp mig i vredesmod för att jag tyckt att andra inte jobbat tillräckligt bra eller att jag fått för lite uppskattning. Har därför de senaste 20 åren drivit egna företag.
Jag kan inte släppa småsaker. Jag kan argumentera och bråka i timmar om jag känner mig missförstådd eller felbehandlad över minsta lilla grej. Tänker ofta på saker som någon sagt till mig för 15-20 år sedan och som fortfarande gör mig irriterad.
Tycker du låter adlig helt enkelt. Hellre någon levande än någon som förvandlar sitt hjärta till sten. Utmaningen med att fortsätta att vara känslig trots allt stryk man utsätter sig för är ju att man kan verkligen uppskatta skönheten i en massa saker.
Citat:
Jag klarar inte av relationer, jag har sagt upp bekantskapen med de flesta i släkten och de flesta vänner jag haft. Har däremot inte svårt att få tjejer. Har ett förhållande idag och hon är i stort sett den enda sociala kontakten som jag har. Hon och de flesta andra tjejer som jag har haft, har tyckt att jag är annorlunda och konstig men de blir trots det ofta väldigt förälskade i mig.
Jag har haft många och långa kärleksrelationer med ”vanliga, välfungerande människor som har fungerande sociala liv och normala arbeten” och aldrig blivit lämnad. Det har alltid varit jag som avslutat relationer. Jag ser inte särskilt bra ut, under medel tror jag.
Jag är intelligent. Gjorde Mensas test för länge sedan och hade ett fel för mycket från att bli antagen.
Jag dricker mycket alkohol och har alltid gjort. I stort sett dagligen.
Många drömmer ju om att ha modet att säga upp en massa bekantskaper t.o.m i släkten. Dom gör det inte och kommer aldrig att veta hur riktig lättnad och lycka känns.
Alkohol är okej. Jag beundrar personer som inte dricker fast jag beundrar också mytomspunna alkis författare och Lemmy/Vince Neil- typen.
Du skriver ju inte att du inte klarar av hantera ditt företag eller är brottslig på något sätt.
Citat:
Jag är ljudkänslig. Hatar allt som skramlar, surr från mobiler. Folk som pratar för högt eller dunsar med hälarna i golvet får jag instinktivt lust att misshandla (har jag aldrig gjort). Jag avstår tex från att stryka kläder eftersom det låter för mycket att fälla upp strykbrädan (Jag ångar istället mina kläder trots att det tar längre tid och fungerar sämre)
Det är klart man gör! Folk som pratar för högt eller dunsar med hälarna i golvet efter en viss ålder visar att de inte har minsta erfarenhet av livet bland andra. Det är okej att ha en hög röst fast fortsätter man att prata för högt efter en viss ålder så betyder det att man aldrig har blivit tillsagd att det är en dålig vana och att man borde anstränga sig. Hur kan man till exempel ha klarat sig på en arbetsplats med en sådan dålig vana?
Det där med strykbrädan är lite konstigt fast att du orkar stryka är tufft!
Citat:
Jag är väldigt emotionell. Har väldigt lätt för att börja gråta om jag blir rörd eller tycker synd om någon. På TV så gråter jag nästan dagligen då jag ser på sport, kärlek, sjuka djur eller vad som helst.
Gråta är sundhetstecken! Helt övertygad om att det tillför något till hälsan. Tänk på de "vuxna" som inte minns sista gången de grät. Skulle du verkligen föredra det?
Kolla! Nu ska du gråta!

Väldigt romantisk scen tycker jag!
https://www.youtube.com/watch?v=9IS0JEwi3gM