Specialistläkare och personlighet?

Har funderat över en sak ett tag och har även anat att det bland de läkare jag pratat med (privat alltså, inte som patient) finns en uppfattning eller teori enligt följande tes.

Val av specialisering som läkare hänger ihop med ens personlighet. Så långt inget konstigt. Rimligt att välja inriktning efter intresse. Men, min fundering är om man kan dra några längre slutsatser av detta, vilket jag tycker vore intressant att diskutera. T.ex.

- Är ortopeden läkarnas "snickare" dvs lite mer öldrickande, enklare, mindre intressersde av forskning etc?

- Är narkosläkare intresserade av knark (på fritiden) och gillar tanken på att ha makt över någon annans vakenhet?

- Är gynekologer intresserade av vaginor?

- Är barnläkare goda människor?

- Är rättsläkare/obducenter (osäker på skillnad) sjuka i huvudet?

Vill poängtera att jag inte är läkare själv, har aldrig jobbat inom sjukvården på riktigt (dvs med själva sjukvården). Har inga jättenära vänner som är läkare men många i släkten. Funderingarna ovan är inget jag skulle ta upp på släktmiddagen.

Någon med input? Lägg gärna till andra "fördomar" ni har eller kommentera mina tankar!

C

Vad jag vet så har psykiatriker minst status bland läkarna, så där borde individer med minst begär av status finnas inom läkarkåren. Kirurg är arbetsnarkomanernas område och även mest status inom läkaryrket, vad jag hört.

Allmänläkare sägs vara dom mest intelligenta läkarna, men jag vet ej om det stämmer. Jag har träffat väldigt många läkare, men kan faktiskt inte skilja ur personligheter med specialistinriktning. När jag tänker på det, är min upplevelse att allmänläkare till sin personlighets, dom upplever jag som mest läkare till sin personlighet. Annars så tycker jag inte det gått urskilja så värst mycket. Ja, förutom överrepresentationen personer med naturvetenskaplig läggning, eller hur jag ska uttrycka det.

Jo, dom som känts som "minst läkare" har varit hudläkare och en öron, näsa hals-läkare. Likaså en ögonläkare. Jag har upplevt dessa som låtsasjobbare som läkare, alltså inte skarpt läge.

Läkare är förresten ett yrke jag aldrig skulle vilja ha eller vara, eller som jag närmare intresserat mig för. Då jag är på tok för korkad för ett yrke av det slaget.

Jag älskar att du drar parallellen ortoped-snickare

Och ja jag tror att du är på rätt spår. Ibland är det faktiskt sådär jäkla enkelt.
Kan ju relatera till mitt eget jobb som är ganska relaterat till mina intressen.

Inom professionen brukar valet av specialistinriktning vara mer slumpartat än vad både studenter och allmänhet tycks tro. Visst väljer man inte områden som ligger längst ned på ens skala, men därefter sker det ganska ofta mer slumpartat. Inte ofta hör man kollegor säga att "jag blev så väl omhändertagen på den avdelningen under min AT, så jag valde att stanna kvar för min ST" och "tänkte välja en annan inriktning, men så dök denna ST upp" osv...

Stora skiljelinjen är främst hur pass fingerfärdig och praktisk man vill vara (ortopedi/kirurgi etc). Sedan hur jourtung specialinriktning man orkar med. Därtill, tillgången till ST-tjänster i regionen man bor (om man inte vill flytta). Många väljer även efter hur forskningsmöjligheterna ser ut.

Henrik Widegren (läkare i Fråga Lund) har skrivit en underhållande text kring val av läkares val av specialistinriktning: https://www.dagensmedicin.se/artikla...arna-i-snovit/

Men kortfattat; valet är ofta slumpartat.

Ah! Intressant det där med psykiatriker, känns ju som nåt som e "svårare"? Än typ annat som att konstatera benbrott/icke benbrott vilket förefaller med binärt? Samtidigt kanske psykiatriker är mer flum, närmare psykolog? Utan att påstå att det inte är en vetenskap så kanske det är svårare att konstatera att en psykiatriker gjort fel än en läkare som missat en cancerknöl?

Håller med ang. ögonläkare, känns som optiker typ? Fast har fått sjukt bra hjälp av en ögonläkare en gång. Kanske va det bara så att jag inte fattade hur hon kunde se vad som var fel och åtgärdade det så snabbt (laser på några minuter totalt)

Haha hörde faktiskt det från en person jag dejtade för länge sen som då läste sitt sista år till läkare...

"specialist" titeln har ingenting med kompetens att göra. i en imploderande sjukvård där man inte ens har skyddsutrustning för de som gör jobbet för engarna är slut, där man kan läsa i utländsk press om att man anser att kort väntetid är ett tecken på högkvalitativ vård borde säga allt om svenska politiker och deras låga intelligens. undrar om svenska politiker går till en allmän vårdinrättning eller om de går till ställen dit vanligt folk inte har tillgång till.

Har inte sagt något om kompetens och vad har skyddsutrustning med något alls att göra? Ämnet handlar inte om Corona fyi.

Mer praktiskt lagda läkarstudenter med mindre tolerans för psykologi, långa samtal och biokemiska utläggningar väljer ofta en kirurgisk specialitet. När de läser böcker ska det vara fackböcker och de har svårt att komma på namnet på fler än två filmregissörer.

Läkare som gillar pragmatisk hantering av (ofta) svårt sjuka patienter väljer internmedicin. De är arbetshästar och sjukvårdens osjungna hjältar - när de vaskat fram en riktigt spännande patient kommer en mindre specialitet och lägger beslag på denne, resten blir liggande på internmedicinsk avdelning ”i väntan på korttidsboende”.

De som gillar detektivarbete väljer en internmedicinsk specialitet som reumatogi eller neurologi med komplex diagnostik och avancerade utredningar. Neurologi är det logiska valet för den som är mer intresserade av att förstå hjärnan och nervsystemet snarare än att operera på dem.

De som är mindre förtjusta i patientkontakt och/eller mindre socialt begåvade väljer en specialitet som röntgen, mikrobiologi eller patologi där kontakter med livs levande patienter (och kollegor) hålls på ett minimum.

Statuskåta och (ibland) narcissistiska läkare siktar på en konkurrensutsatt specialitet som thoraxkirurgi eller neurokirurgi. De tillhörde de översta percentilerna på läkarprogrammet. Dessa specialiteter har en inneboende lyskraft i sin hantering av hjärta och hjärna, våra mest vitala och symbolladdade organ. De håller på med triathlon och de har inte sällan behövt slicka duktigt mycket röv för att vara där de är. De är nu bundna till sina universitetssjukhus för livet då vården de bedriver är så högspecialiserad.

Narkosläkare och intensivister gillar raka rör och snabba puckar. De gillar att vara oumbärliga i de mest kritiska ögonblicken och de gillar att slippa finliret de lämnar efter sig.

Infektionsspecialister av den äldre skolan kan ha ett socialt patos då de växte upp med (då obotliga) HIV/AIDS och sjukdomar som hepatit och tuberkulos med överrepresentation hos samhällets utslagna. De har ett intresse för sjukdomars geografiska utbredning och zombiefilmer. Ett pragmatiskt släkte.

Läkare med ADHD väljer inte sällan att bli akutläkare; snabba och flyktiga kontakter med massa action åt höger och vänster.

Läkare med praktisk läggning som inte är så förtjusta i allvarlig sjukdom blir hudläkare, öron-näsa-hals-läkare, ögonläkare och annat smått och gott. En lugn, trygg och pillig existens som erbjuder den värmande känslan att verkligen veta vad man sysslar med.

Detsamma gäller plastikkirurger som kan vara konstnärligt intresserade men inte sällan har drömmar om att berika sig inom det privata.

Manliga gynekologer bör betraktas med viss skepsis då de inte sällan är perverterade fittomaner som vill närstudera så många underliv som möjligt. Detta skulle de förstås aldrig medge.

Kvinnliga gynekologer är goda medsystrar som njuter av en specialitet nära livet, med specialiserade kirurgiska ingrepp.

Lite samma gäller för övrigt för urologi; kvinnliga urologer lever inte sällan ut sitt intresse för manslemmar även på fritiden.

Barnläkare förenas av ett intresse för barn, ofta skaffar de många barn själva. De verkar ha ett visst behov av asymmetriska relationer.

Psykiaterkåren samlar tack och lov en del människor med ett genuint intresse för det själsliga, den mänskliga belägenheten. En del av dem har utvecklat en besatthet kring psykofarmaka. Men kåren är högst beklagligt även uppblandad med slappa och/eller illa utbildade läkare som inte fått plats i någon annan specialitet, då det mycket riktigt utvecklats till en riktig låtstatusspecialitet efter decennier av misslyckanden.

Njurläkare, lungläkare, allergologer och dylika doldisspecialiteter förstår jag inte överhuvudtaget. Ofta har de fastnat för specialiteten pga ett möte med en inspirerande handledare tidigt under sin bana, eller för att specialiteten kändes prestigelös och inte alltför bred. Eventuellt var de mediokra läkarstudenter som fastnade för organens speciella fysiologi och såg sin chans att glänsa, vilket ledde till en kärt hågkommen ljuspunkt på läkarutbildningen.

Onkologer gillar att möta människor i kris och försöka slå ur underläge. Lite samma människor som blir målvakter i fotboll; varje räddad straff är en bonus.

Palliativvårdsläkare (vård av döende patienter) tycker om det existentiella och de slipper ägna sig åt svår diagnostik. Hade de inte blivit läkare hade de blivit präster. De älskar Roy Andersson-filmer och lyssnar på sakralmusik.

Specialister inom rehabmedicin håller på med yoga, frigörande dans, tibetansk strupsång, kontaktimprovisation, orgier på Ängsbacka och har inte sällan själva erfarenhet av utbrändhet.

Allmänläkare är tyvärr oftast mer intresserade av dagis, bolån och bra lådviner än medicin. Finns förstås en undergrupp av allmänläkare som har ett starkt kall men de blir färre och färre i den dysfunktionella svenska primärvården där den bristfälliga läkarkontinuiteten och tillgängligheten slår ihjäl varje ansats att bli en god gammaldags familjeläkare. Synd, för detta är den största specialiteten och en av de svåraste med sin stora bredd.


Du har lite rätt angående psykiatriker. De var sällan mest intresserade av biomedicin och anatomi och tycker det är skönt att diagnosen grundar på mer mjuka faktorer och mönsterigenkänning, och upplever det som förlåtande att det saknas objektiva mätmetoder som ger facit.

Rolig trådstart.

Den enda jag känner privat är en obducent, han är lite sjuk i huvudet faktiskt (men snäll och klok i övrigt), så tror inte det bara är en fördom. Han har även haft missbruksproblem och med detta missbrukat amfetamin på jobbet med följden att han undersökt lite mer än vad som behövts enligt honom själv.

Dejtade en läkare ett tag, han ville bli barnläkare. Han var så ung (kommit in på linjen direkt efter gymnasiet, utan nån arbetslivserfarenhet eller knappt varit ute i samhället, socialt handikappad) och ffa olämplig som läkare. Han var skitskraj för psykiatrin och ville bli barnläkare för han tyckte att vuxna människor som blir sjuka får skylla sig själva 🤔. Vem ska tala om för honom att det inte bara är feta, alkisar eller liknande som söker sig till en läkare 🤦‍♀️

Får man fråga vad han undersökte?