Känner mig helt borta mentalt, som en tät dimma..

Jag har läst det du skrivit, du låter alldeles vettig och insiktsfull - jag tror inte att andra kan erbjuda dig särskilt mycket hjälp alls jämfört med dig själv.

Jag har sökt Gud, men jag tror inte Gud går att finna genom tanken eller annan ideologi. Jag tror att Gud finns inom oss och att vi behöver återfå kontakten med "det". Genom meditation och annat som återknyter oss till kontakten med varandet och nuet.

Har inte tagit Mirtan under en längre period, bara ett par ggr häromdagen. Senast igårkväll 7,5 mg. Ska testa att detoxa mig själv under en period och se hur jag mår utan meds.

Tråkigt att höra om det nu skulle vara så som du säger. Man vill ju gärna ha ett enkelt svar utifrån, men det kanske bara går att finna i sig själv.

Jasså. Det var lite lite. Effekten av mirtazapin kommer vanligtvis efter 1-2 veckors behandling och ger normalt resultat efter 2-4 veckor.

Sök även på ”depersonalisation”. Behöver ju självklart inte vara detta men det lät som några symtom på det iaf. Har du mycket ångest? Nästan alla liknande störningar är skapade ur ångest.
Försök få ner dina stressnivån genom träning, bra sömn och kost. Jag vet att det är så jävla tråkiga och standardsvar, men jag har levt många år med psykisk ohälsa och vet vilken skillnad det gör.

Jobbiga grejer det här.. Lycka till!

Fattar vad du menar. Har själv funnit gud (väldigt påtagligt), men tror generellt att det bästa sättet att finna honom är genom att lära känna honom genom hans egna ord, dvs bibeln (Nya Testamentet i synnerhet). Vill verkligen inte "pracka på" nåt, utan snarare så ett frö. Står i alla fall tydligt att den som sår sina frön i Gud kommer att se någonting gro som aldrig slutar växa och som växer i orubblig grund (till skillnad från att dyrka pengar, sig själv, andra människor, etc.).

Oavsett vilken väg du väljer så hoppas jag verkligen att du kommer ur din dimma. Vet av erfarenhet att det är en förfärlig känsla. Är som att man inte kan se mer än tre decimeter i endera riktningen och att planera för framtiden känns som rena rama sci-fi:n.

Är som första personen skrev, depersonalisation alternativt derealisation. Båda hemska känslor men övergående. Det förutsätter att du jobbar med problem du har och tar dig ur det. När du mår bättre generellt så kommer det att fadea ut.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Derealisation

Jag hade själv båda dessa till och från under några månader i 20-års åldern och det var det värsta jag upplevt i livet. Det går dock alltid över så länge man identifierar vad problemet är som orsakar det.