Finns det hopp?(Det känns som jag mentalt blivit yngre än vad jag är.)

Hej jag har hamnat i min ålder som jag var när jag var 18 fast 24 år gammal, är det vanligt vid depression utmattning ångest alla dom tre komponenterna? känner mig inte som min ålder.

Hej!

Förstår inte riktigt din fråga. Menar du alltså att ditt sinnestillstånd har gått från nuvarande sinne och tillbaka till hur du var/mådde som 18-åring?

Har själv befunnit mig i en svår depression sen 2 år tillbaka, kan hända jag har något tips eller liknande.

Det finns hopp hela vägen fram till slutet, där är du inte ännu utan det är många år kvar förhoppningsvis.

Om jag tolkar din trådstart korrekt så känner du dig inte riktigt vuxen ännu, inte redo för att bli vuxen trots att du vid det här laget borde ha eget hem, koll på ekonomin och förhoppningsvis en familj av någon form och storlek.

Det behöver du inte idag, denna tiden är den bästa någonsin att leva i egentligen (trots alla avskyvärda ting som händer idag). Men du har tak över huvudet och förmodligen mat på bordet, det är grundpelarna. Sällskap kan vara dig själv, man lär sig mycket av att bli lämnad ensam i flera år.

Bara att tugga. Du kunde lika gärna ha varit en sopgrävare i något U-land och fajtats med råttor stora som basketbollar för att tjäna en slant till mat - som ska gå till familjen som ligger hemma och är sjuka p.g.a alla råttbett.

Ja precis helt korrekt, tillbaka till 18 årig sinnestämning pga för mycket stress/press/trauma.

Berätta, anledningen för att du inte riktigt förstod frågan är pga jag mår extremt dåligt, fungerar inte just nu, utmattning depression ångest

Okej, förstår kanske din situation. Lite som ovan användare nämner, du kanske har någon form av "ålderskris", låter väldigt klyschigt men jag kom dessvärre inte på ett bättre ord.
Stressen du känner kan mycket väl komma utifrån - samhället, vänner, familj etc.
Försök inte att själv leva upp till någon norm eller identitet som ett annat element eller faktor "trycker" på dig.
Gör det du själv mår bra av, där du kan samla energi och finna ro, vad det än kan vara.

Har du någon att prata med eller har du uppsökt någon form av vård/hjäp?
Första steget för mig var att sakta öppna mig för min sambo, strax efter det tog jag kontakt med vården och har nu gått i terapi i snart 2 år.

Det är pappa som pressat mig i en svacka, all energi stress är extremt negativ pga honom, jag håller distans från min egen bostad pga det. Jag skulle kunna berätta i timmar om det här. Jag känner mig som 18 år fast 24 år egentligen, känner mig inte intellektuellt begåvad just nu. Det är min far som är problemet efter min mors bortgång i cancer för 1,5 år sedan. Jag tror min familj blivit ett trauma pga extremt jobbiga sociala dialoger. Jag befinner mig i någon slags tom sinnesstämning, själen från när jag var typ 18 har nu hamnat hos mig.

Usch, låter inte som en bra tillvaro. Du & din pappa kanske har en del att rensa luften, i alla fall att du behöver lyfta det med honom hur han påverkar dig så negativt? Om du orkar och kan.
Det här har inget med ditt intellekt att göra, klanka inte ner på dig själv. Du är i en depression och har varit med om en svår förlust av en närstående, såklart det får konsekvenser.
Vill man dock leva ett drägligt liv krävs det att man börjar sakta men säkert arbeta på de negativa bitarna.
Förstår att du håller dig borta från din far om hans umgänge får dig att må sämre, men som sagt han är ändå din far och enl. ditt inlägg verkar det som att ni bor under samma tak.
Vill inte vara fräck, men har du funderat på att flytta hemifrån?

Jag har flyttat hemifrån. Pga hans psykiska misshandel som jag upplevde 2018 hösten så direkt när jag jag talar med individen på plats, så får jag en obekväm känsla, jag låser mig själv så är det ej med andra individer i vardagen. Jag såg honom utanför mitt fönster en kväll hela stress påslaget aktiverades jag hamnade i en svacka IGEN förmodligen med dissociation?

Bra där! Viktigt att ha en egen plats man känner sig trygg på, framförallt sitt eget hem.
Prova nu att boka en tid hos en terapeut, det kan du göra direkt via din hälsocentral, kostar bara 2-300:-

I ditt fall om du mår väldigt dåligt är faktiskt psykakuten ett förslag, då blir det sedan en naturlig övergång till samtalsterapi i allmän vården.

Edit: Svarade innan du uppdaterade ditt svar. Om han betett sig så illa mot dig att du gått in i en depression tycker jag helt enkelt att du ska undvika honom helt och hållet, om du inte redan gör det.
För att han ska respektera det (vet inte vad han är för typ av person) kanske du behöver berätta för honom att du åtminstone tillfälligt kommer säga upp kontakten med honom tills du är på en bättre plats i livet.

Han har stängt av han har problem med känslor, förlorat verklighetsuppfattningen hur extremt tufft jag har det, jag var på gång för 4 veckor sedan hamnade i en svacka igen pga hans närvaro i mitt bostadsområde så nu börjar jag på steg 50 av 100 typ, känslolivet allt sånt helt stäng av vilket är normalt under depression. Aggresivitet känslokall beter sig pappa nu, trots jag har skickat länkar på nätet med information om depression utmattning ångest. Han vet inte hur man som anhörig skall bete sig.

Det är även en helt ny situation för honom, att dels förlora sin partner, hans barn går in i djup depression och säkerligen han själv upplever också en livskris. Tror även han har svårt att veta hur han ska bete sig, sen verkar det som sagt som att han inte gör det bästa av situationen heller direkt..

Hur skulle du själv vilja gå tillväga i ett drömscenario? Finns det en möjlighet att ni tillsammans går på samtal för att reparera er trasiga relation eller vill koppla bort honom helt ur ditt liv?