Ångest över tidigare livsval, politiska åsikter och livsåskådningar

Jag mår stundtals dåligt över hur jag har betett mig i åldrarna 15-19.

Dessa åsikter och attityder har varierat från relativt icke-extrem etnisk nationalism, till rätt kolsvart misantropi.
Jag förlorade min farsa vid denna tidpunkt, och jag försatte mig i självförvållad ensamhet. Jag hade m.a.o inga vänner, och i en sådan situation så är det väl rätt enkelt att förkovra sig i onyttigheter, även om jag också hade mycket tid till att ägna mig åt positiva saker såsom musik, litteratur och historia. Jag var ofta rejält nedstämd.

Jag har aldrig skadat någon eller velat skada någon. Jag har dock ångest över min brist på empati och min oförmåga att se saker från en annan synvinkel. Nu i efterhand så anser jag att jag var en smula enfaldig och arrogant.

Jag var en smärre drogmissbrukare 2017-2019. Detta upptåg kulminerade i att jag tvingades att spendera en natt ihopkurad i en trapp. Efter mycket självreflektion så har jag fått en ny medkänsla för både människor och djur. Jag är även numera helt nykter och försöker bete mig altruistiskt.

Hur ska man tampas med hur hemsk man var för 3-5 år sedan? Även om jag jämfört med vissa människor framstår som en ängel, så känner jag ändå en rätt påtaglig avsmak för hur jag har levt, tänkt och betett mig.

Tonåren är förknippad med mycket ångest för många, folk ställer helt enkelt till det för sig, vissa mer än andra. Det hör till. Man är helt enkelt inte särskilt mogen, saknar erfarenhet, självinsikt osv hjärnan är inte färdigutvecklad.

Du har ju dessutom skäl till att ställa till det för dig, tonåren kan vara tuff, att dessutom förlora sin farsa, inte konstigt om det går lite snett. Vore snarare konstigt om det inte gjorde det.

Tror din ångest för detta kommer minska med tiden, fortsätt gör bra grejer. Grattis till att du är nykter. Du verkar ju ha växt upp fortare än många andra, många fortsätter ju göra dumma grejer långt upp i åldrarna.

Hjärnan är inte utvecklad i den åldern vilket gjorde oss alla till lättpåverkade, osäkra idioter i tonåren. De som kommer längst i livet är de som ifrågasätter sig själva, ägnar sig åt självinsikt, har förmåga att tänka nytt och ta till sig fakta. Var stolt över dig själv istället att du har den förmågan för den saknas hos väldigt många.

Du var med andra ord tonåring. De allra flesta i den åldern har längre eller kortare perioder då de på olika sätt testar olika -ismer. Det är en del i att växa som människa. När man som du i den perioden också drabbas av en förlust så blir det gärna extremare de tankar man får. Du har nu tagit dig ur detta, dock försök minnas de tankar och den föreställningsvärld du hade då. Kan vara bra att minnas den dat du själv ska hantera en tonåring.

Vi människor gör som regel så gott vi kan med de förutsättningar och kunskaper som vi har för stunden. Det som du hade varit med om fram tills dess gjorde att det blev svårt att utveckla förmågan att känna empati eller se saker från olika synvinklar. Om man har blivit behandlad illa av andra och varit med om tragiska händelser så är det inte så konstigt att medkänslan blir lidande. Det är dessutom svårt att se saker ur andra perspektiv när man mår dåligt.

Försök förstå vad det var som ledde fram till att du tänkte ock betedde dig som du gjorde. Fundera sen på vad du har lärt dig av dina erfarenheter (vilket verkar vara en hel del) och använd de lärdomarna för att hantera saker bättre i framtiden.

Tanken som samtidigt är en fråga som jag anser du bör lägga fokus på är "vad kan jag lära mig från mina livsval och förflutna?", på detta sätt skapar du en konstruktiv förhållning till ditt förflutna och kan förbättra dig och dina potentiella val som uppenbarar sig nu och framåt.