Våld

När är det moraliskt rätt att använda våld?

I helgen senast jag med om en episod där jag och en "vän" efter några öl började argumentera om sovplats. Min kompis ville vara uppe och spela kort i vardagsrummet medan jag och några andra ville använda vardagsrummet som sovplats. Det betydde att vi inte ville att de skulle spela kort där. Då de vägrade att sticka, tog jag helt enkelt och gick och la mig i vännens rum som var avskilt och tyst. Innan jag la mig bäddade jag om soffan där jag sovit tidigare och även tänkt sova ikväll åt vännen. Det vore ett skysst byte tyckte jag det var ju inget fel mer än att vännen väsnades, när han beslutat sig för att lägga sig skulle det vara tyst även där.

När jag lugnt ligger och sover i min ockuperade säng dyker dock vännen upp ganska förbannad och ska kasta mig ur sängen. Stör min säng och upphäver mitt ensidiga men enligt mig rättvisa byte. Slagsmålet startar, Han slår mig ett par gånger i skallen innan jag fångar in honom i ett grepp där han sitter fast. Samtidigt vrålar jag ur mina aggressioner för att ha blivit angripen i natten. Spottar lite blod på honom för att visa att jag minsan blivit skadad av honom och att han kom lindrigt undan. Den gamla hederliga biologiska klockan tickar förfullt att här ska en uppstickare knäckas. Därefter lugnar våra gemensamma vänner ner oss och vi börjar diskutera.

Disskutionen leder framtill att mitt byte var fullt rättvist om än provocerandet av slagsmålet var mitt fel. Frid och fröjd och vi blir vänner igen. Vi löser själva konflikten med att tala med varandra, våldet ledde bara till att vi båda kände oss kränkta av varandra, blåtiror, fläskläpp förstörda kläder. Allt kunde ha unvikits om vi bara talat direkt. Därför började jag ångra slagsmålet direkt efter alla lugnat sig och lagt sig. Jag satt länge och ångrade mig och tyckte mig se hur meningslöst våldet var.

"Problemet" är att jag tror om jag inte gått dominerande ur striden hade mina "rättfärdiga krav" rungit mindre starkt. Jag tjänade alltså rent statusmässigt som matrielt på slagsmålet. Hade inte slagsmålet brutit ut att vännen varit svårare att övertala, nu förstod han att jag verkligen ville sova ifred. Problemet har dykt upp flera gåner i mitt liv. Jag känner att jag har lite för lätt att ta till våld när jag känner mig offensivt kränkt av min omvärld. Det handlar inte om snea blickar på bussen osv sånt kan jag tåla. Jag är ingen konflikt sökare. Men inga direkt extrema grejer heller. En uppreppad knuff mot mig efter ett första sluta har räckt för att starta ett slagsmål. Jag vet att det hjälper även om jag inte "vinner" för hur ofta har slagsmål en vinnnare. Men jag sätter tydliga gränser som förtryckaren sedan inte vågar passera det är inte värt det. Jag har alltså utnyttjat våldet till min fördel. Men nånting känns ändå fel man förstår ju att man kränker tillbaka och inte är ett dugg bättre själv.

Mitt resonemang känns lite som vi måste ha vapen för att försvara oss så ingen vågar anfalla oss. Men om alla tänker så minskar ju knappast militäriseringen och krigandet här i världen.Men om alla vore pacifister skulle det inte finnas några militärer eller våld. Ömsesidig fred vore det bästa tycker jag, men det känns så långt från båda min egen verklighet och den storpolitiska. Vi i Sverige lever ju i fred. Är det rätt att vi skickar soldater till andra länder för "fredsframtvingande åtgärder" som vi ska göra i framtiden. Om syftet är att förhindra folkmord genom att mörda mördarna leder det i förlängningen till en bättre värld.

Hur tycker ni man ska gå till väga för att skapa en pacifistisk värld? Är det ens realistiskt?

Det är klart man önskar fred i jorden och dylikt. Men detta kommer enligt min uppfattning aldrig ske så länge människan vandrar här.
Det är så att alla människor uppfostras olika och vissa har det jobbigare i uppväxten. Många olika faktorer bidrar till det ena eller andra. Så som det ser ut nu vill man bara skratta åt idiotiska politiken som finns världen över. Speciellt i usa där de säljer vapen och samtidigt klagar på allt våld som finns i landet. Tragiskt? Ja, men sant också. Sedan påtvingar länder andra länder från att tillverka kärnvapen, medans landet som tvingar det andra landet har garderoben fylld med kärnvapen. Allt blir en stor förvirring. Det kommer alltid att finnas onda människor samt människor med annorlunda tankar vad än vi gör.

Det jag påstår är att det är omöjligt att slippa ondödigt våld världen över. "Det ligger också även i vår natur att slåss tänker väldigt många, titta på djuren bara". Skillnaden mellan djur och människa är att vi har ett språk, vi borde kommunicera. Men icke så tänker många.

Spontant våld som en gränssättare är bra, naturligt och effektivt.
Planerat våld är dock sällan bra.

Så här uttryckte sig Mussolini:

När det finns två olika starka parter med motsatta mål finns det ingen anledning för den starkare parten att kompromissa och avstå från våld hur mycket man än kommunicerar.

Om den "starke" parten nu inte är så dum att han låter bli och försöker ta diskussionen. Om han är smart nog att vinna den kanske han slipper en fiende men då med risk för att det beror på att den förlorande inte känner sig lika mycket som just en förlorare. Duell är en ärofull metod att hävda sin rätt om ingen part lägger sig innan det gått så långt.

Här som alltid annars utgår jag från principen att maximera (den förväntade och fullständigt kommensurabla) lyckan vilket gör våld till en ganska liten sak som bör användas ganska ofta för att nå politiska mål.
Intressant inlägg från cocaineduck dock.
Det faktumet att våldet blir vardag är en stor fara vilket (som jag ser det) leder till slutsaten att systematiskt våld är något negativt eftersom risken att det blir mer och framför allt onödigt våld är överhängande.
Exemplen är många, inte minst i Sovjet.
Men å andra sidan krävs det ett visst mått av instutionaliserat våld, se tex den svenska polisen.
Här handlar det i första hand om ideelt våld, alltså hotet om våld och det kanske är där en gränsdragning faktiskt bör göras?
Denna kan givetvis inte vara absolut då det ena kräver det andra för att vara effektivt, men det är väl detta man bör sikta på, att skaffa sig en sådan styrka och bevis på sin styrka att alla vet att man kan utöva våld och därför vinner makt, det är nog det mest moraliskt riktiga.
För att överföra detta på lite mer jordnära saker vill jag rekomendera alla som faktiskt vill agera moraliskt korrekt att istället för att faktiskt bruka våldet se till att man ser så jävla farlig ut som möjligt.

Tankeväckande tråd.

Jag vet inte var i vår långa humanistiska/kristna indoktrinering som våldet började anses som ociviliserat och till och med omänskligt, då till och med den mest dumme av oss vet att våldet finns i oss alla och att bruka det rättfärdigt ger upphov till starka lyckokänslor som nästan kan räknas till eufori. Våldet är alltså en integrerad del av människan. Som en art som primärt är karnivor tillika alfapredator bör detta vara någonting självklart. Men det är det inte.

Våld har alltid varit nödvändigt för människan som en sista utväg. Skälet till att vi inte vill bruka det är de potentiellt stora risker som finns i att bruka det. Varje gång man slåss med någon så riskerar man att dö, därför väljer de mer sansade av oss att till varje pris undvika att hamna i sådana situationer där våld kan bli nödvändigt. Men i vissa lägen så är våld nödvändigt, och att inte bruka det i dessa situationer är i själva verket omänskligt. De som inte brukar våld i de situationer som våldbruk är nödvändigt ses som bekant på med förakt av gemene man.


Även djur har språk, herr dilettant. Jag kan på rak hand inte komma på ett enda djur som använder sig av våld som underhållning, förutom just människan. Våld är en del av att vara en levande organism, vi måste slåss för vår överlevnad.

Så, det är moraliskt rätt att använda våld när våld krävs. Och vissa behöver mer, vissa mindre, innan de tar till våld.

Sist men inte minst vill jag påpeka att Cocaine_duck förmodligen skrev de två kärnfullaste meningar jag läst på länge. En eloge till er.

Du har aldrig haft kattungar hemma eller hur?

Mja, tillåt mig revidera min formulering en aning. Det jag menade var att människan är det, såvitt jag vet, enda djur som i vuxen ålder ägnar sig åt så mycket fabricerat våld. Frågan är om vi i ett mer naturligt tillstånd skulle ägna oss så mycket åt det. Troligtvis inte, vilket jag tror man kan finna bevis för hos div. naturfolk. Det är snarare ett surrogat på det våld som vi inte längre måste utöva för att överleva.

Våld som underhållning är väl ungefär som att åka berg och dalbana, man utsätter kroppen för rädsla samtidigt som man invaggar den i ett lung om att det kommer gå bra att man kommer klara det och på så sätt kittlar kroppen till njutning.

Mina 2 katter älskar att plåga möss och sorkar och kan hålla på i timtal med att plåga ett och samma djur innan de dödar det. Sedan äter de inte ens upp dom. Det kallar jag fabricerat våld i rent underhållssyfte.