Trodde jag hade CPTSD men kollade nyss upp ADD

Tja!

Jag är en kille mellan 20-30 år gammal, jag har levt ett jobbigt liv tyvärr. Livets lotteri brukar jag kalla det.

Jag växte upp i en familj där mina föräldrar var psykopater, en farsa som växt upp som gatubarn i ett i-land vilket gjort honom till det läskigaste och sjukaste jag sett av en människa. Det blir svårt att skriva den tråden utan tårar.

Farsan som sagt, han brukade avreagera sig på mig och brorsan. Inte en örfil här och där, jag snackar om binda fast oss med skärp i 10 års ålder och slå oss blodiga i timmar, när morsan ingrep fick hon en stekpanna i huvudet, hon gjorde aldrig det igen.

Dra oss i kuken så att man fan inte kunde gå på dagar, lyfta en i öronen så att dom sprack.

Finns många exempel men ungefär såhär såg det ut i 13 år, det slutade med att farsan körde ut hela familjen i skogen med en kökskniv och skulle göra slut på oss, som tur var vände han hem igen och efter det lämnade morsan.

Under den här tiden brukade min storebror drabba mig också, jag antar att han ville avreagera sig.
Han våldtog mig regelbundet under hela den här perioden vid en start vid runt 10 års åldern, tagit jävligt hårt på mig och jag brottas med det här än idag.

Bör tilläggas att jag var mobbad i skolan ständigt på en brutal nivå fram till cirka 14 års ålder.
Hur som helst utvecklade jag nåt som jag har upplevt som C-PTSD (Även psykologer).

Jag är alltid i fight and flight mode, är rädd för allt och alla. Är speciellt rädd för hastiga rörelser och plötsliga ljud, är t.o.m rädd för mina egna hjärtslag och andetag, kan ligga sömnlös på natten pga hjärtslagen till exempel, men värst är ögonkontakt när någon kollar mig i ögonen är det som att jag får en kniv i hjärtat och jag får adrenalin påslag och håller andan.

Detta är något som pågår hela tiden och har gjort så nu sen cirka 13-14 års åldern så i över 10 års tid, ingen paus någonsin utan det är från att jag vaknar tills att jag går och lägger mig, kan t.o.m inte kolla min hund i ögonen utan att bli obekväm.

Men utöver detta så långt jag kan minnas t.o.m innan C-PTSD började så har jag haft alla klassiska symptom på ADD, svårt att koncentrera mig, dagdrömmer (speciellt om nåt är ointressant), blir väldigt lätt irriterad, oförmåga att planera innan jag gör saker jag är extremt impulsiv och det är ytterst sällan till min fördel. Ligger bara hemma i sängen också har skit svårt att göra nånting.

Men det intressanta är också att varje gång jag tar amfetamin så är det som nåt jäkla botemedel, när andra flyger runt som raketer så blir jag bara väldigt lugn, pulsen går ner, jag kan fokusera och samla mina tankar, det bästa jag kan beskriva det är att jag blir normal absolut inte speedad.

Och då kör jag samma dos som polarna och dom blir som duracell kaniner.

Vad tror ni?

Gör ont av att läsa vad du genomlidit, fyfarao hoppas din pappa hamnar i helvetet vilket är sannolikt.

Fullt förståeligt att du mår som du gör med den där såväl mentala som fysiska tortyren i bagaget. Att du är på din vakt ständigt (alarmsystemet igång konstant som du beskriver) och styrs av rädslan är inte så konstigt med tanke på din historia... Förmodligen så lider du av ångestproblematik i olika former PTSD, GAD och social fobi vilket även lett till en depression (du beskriver att du helst av allt inte lämnar din säng eller har lust att göra något annat än att ligga där). Du är mentalt instabil pga de trauman du genomlidit och är ganska trasig förstås.

Nu till det positiva! Det går att läka. För min del har läkningen gjorts på egen hand pga att psykiatrin behandlade mig fel gång på gång - studerade självhjälpsböcker, favoriten dvs den som var mest lärorik och hjälpsam heter lyckofällan.

Meditation och det spirituella kan även vara framgångsrikt för dig.

Utöver detta (har liknande ångestproblematik efter att även jag haft en dysfunktionell uppväxt) så intar jag växten kratom som är besläktad med kaffe - det är förvisso en drog med beroendepotential men det är tack vare den jag orkar kämpa med mig själv och arbeta med att läka. Den ger mig energi, motivation såväl som den dämpar min ångest och depression. Testat dussintals med preparat som psykiatriker experimenterat med men utan positiv effekt.

Det gäller att blicka framåt och sluta älta det förflutna trots att man genomlidit det värsta av det värsta - det snor din framtid som kan bli så mycket mer rofylld och euforisk. Man får ta lärdom av sitt förflutna och se det som en styrka. Det är svårt. Rädslan dominerar och känns nästan omöjlig att minska ner på så den inte gör en funktionshindrad; men det går. Tror det tar 21 dagar att bryta en vana (ett inlärt negativt beteende o tankemönster i detta fall).

Kämpa på! Du är stark och har ett inre driv. Framtiden kan se ljus ut. En tanke är bara en tanke. Utan tankar så lever du i harmoni. Ta lärdom om tankens kraft är ytterligare ett tips. Lycka till! Styrkekram från en tjej i 20års åldern

Tack för dom fina orden, grymt tråkigt är det men det positiva är att jag inte går och ältar i det men det negativa är ju att med Complex PTSD som är en helt annan sjukdom än PTSD så har kroppens fight and flight blivit kroniskt aktiverat om man säger så och det krävs väldigt speciella terapier för att bli kvitt detta, handlar inte riktigt om att byta vanor eller inställning till saker och ting utan det är en lite mer komplicerad sak tyvärr, kroppen stimulerar stresshormoner dygnet runt och ser allt som faror så man måste programmera om sina minnen i vissa terapier vilket jag snart ska prova. Har rätt bra koll på det och det är på gång.
Rekommenderar dig att läsa på om CPTSD väldigt intressant kan jag tänka mig för utomstående.

Jag har provat alla möjliga mediciner inget funkar, inte ens xanor lugnar ner mitt sinne och det är ändå bara plåster på en skottskadad.

Min frågeställning är gällande ADD och det jag skrev däruppe förresten.

Har du somatiska besvär?