Autism - slaskdiagnos? Har psykiatrin övergått helt till neuropsykiatri?

Tycker jag mött allt fler med högfunktionerande autism , dvs det som förr kallades aspergers syndrom, eller atypisk autism , som inte alls lever upp till de klassiska dsm-kriterierna om svårigheter att förstå andras känslouttryck, svårt för ironier och dubbeltydighet, ha specialintressen eller behov av att upprepa saker i rutiner .

Idag verkar det lite som om det räcker att vara allmänt social awkward och /eller kanske inte klarat av detta med partner jobb bil och villa.

Jag har själv i vuxen ålder misstänkts för att ha både add och autism av nåt slag av en psykolog - men ej gjort en utredning.

Känner dock inte alls igen mig i många egentliga autisters kyliga och petiga beteende eller i de andra symptomen som är klassiska för autism som man kan läsa om.

Kan det blivit så att autism är ett fack man skyfflar ner lite av varje i nuförtiden? Typ : ”är 30+, svårt skaffa jobb, nästan inga vänner. Ingen partner. Autist.”

Jag förstår värdet av neuropsykiatriska diagnoser om man har verkligt tydliga symptom på en viss störning ,man det känns också som psykiatrin har tagit ett steg bort från att hjälpa människor med psykisk ohälsa till att ENBART jobba med neuropsykiatrisk indelning.
De verkar knappt jobba längre med psykologkontakter terapi eller samtalsstöd eller liknande , inte innan man fått sin utredning iaf. Man verkar måste ha en nps-diagnos för att få hjälp.

Känns som alla som söker hjälp av psykiatrin oavsett anledning hamnar i adhd/add eller autism-lådan om de inte är psykotiska eller bipolära.

Var försvann talet om neuroser ? Var försvann tanken att människor i viss mån kan förändras och läkas med hjälp av terapi och stöd? Finns det inte resurser att hjälpa folk med t ex negativa tankemönster och sånt som hindrar dem utan att först sätta dem på en 3 år lång kö för nps- utredning ?

De som har pengar har råd med de lite mer dyrare och finare terapierna såsom psykoanalys, gestalt-terapi typ.
Jag gillar inte psykoanalys särskilt mycket, då jag finner ett större sammanhang från gestalt-terapin.

Prövat KBT etc som är alldeles för intellektualiserat och bara snarare göder intellektet.
Gestalt-terapin handlar betydligt mycket mer om relationer än något annat.

Således är det en klassfråga i dagens Sverige vad för vård man får.
Är du en fattig sosse så är det psykopat-sossarna på Vårdcentralen som gäller där du får dö i en väntekö och med tur få en looser som inte kan KBT.

Har du cash öppnas helt nya möjligheter upp, koncept som terapeutisk-allians, och prova nya terapier som faktiskt -lämpar- sig mer än KBT för dig som PERSON än ett fyrkantigt ramverk som KBT. (Missförstå mig rätt, för somliga fungerar KBT utmärkt*)

Du har alldeles rätt.. Diagnosen är ett stöd för personer som hamnat lite utanför.

Man får inte en sådan diagnos för det.

Tycker att NPF-diagnoserna har ökat kraftigt under senaste decenniet...

Jag sa till min psykolog; -Jag tror jag har asperger! Sen fick jag göra massvis med tester o fick diagnosen 2005. Min psykiater skriver i journalen, t.ex; -Tydliga aspergerdrag framkommer. Psykiaters är kanske utbildade till att läsa av en bara sådär, men det var via testerna jag fick diagnosen!

Men jag har andra diagnoser också, både neurotiska och psykotiska...

Folk har ibland mentala störningar som grundar sig i autism. Även om det inte är grav autism. Vad gör man då? Struntar i autismen och kräver att personen ska bete sig neurotypisk och gå i terapi där terapeuten talar om för dig att du visst bara har NT-tankar men du gör dig till?

Dessutom underbehandlas ibland psykisk sjukdom hos dem med autism. Brukar bara vara mediciner, terapi används nästan aldrig.

Vården är väldigt svartvit när det mesta är gråskala. Ska man individanpassa vård måste man ta hänsyn till patientens verkliga problematik. Men vi går emot mindre och mindre individuellt behandlande av patienter. Så då har man skapat två grupper för att iallafall ha lite individuellt tänkande. Så det finns två grovhuggna grupper.

Psykisk sjukdom och NPF.

Och eftersom psykiatrin nästan lagts ner så är det klart att folk hellre får NPF-diagnos än ingenting och utkastade.

Sedan är det faktiskt så att aspergare kan utvecklas i sitt tänkande. Det är helt sjukt att vården tror att bara för att man inte helt normal kan man inte utvecklas. Så därför finns det ingen specifik träning och terapi för vuxna aspergare.

Det vore logiskt att faktiskt ha en diagnos där man kan ha autistiska drag, inte bara som beskrivning, och även de andra problemen man har. För man har aldrig bara lite uddahet, lite utanförskap, lite sociala problem. Det finns inte. Inte i någon klinisk mening. Sådana människor söker inte ens vård. Dessa personer har även andra problem. Vanliga saker är depression, ångest, ätstörning, sömnstörning och en förhöjd eller sänkt självkänsla.

Hela systemet behöver byggas om. Psykiatrin måste skrotas och byggas upp som något nytt, baserat på vetenskap och mänsklighet. Det får inte heller finnas vattentäta skott som nu, mellan habilitering/neuropsyk och psykiatri. Många springer på båda ställena helt i onödan pga hur saker är uppbyggda.

Dessutom försöker landstinget sedan dumpa habpatienterna på kommunen i form av LSS-åtgärder så att landstinget får det billigare.

Det är rätt mycket politik och pengar i detta.

Har hört siffror på att det rör sig om mindre än 50.000 personer i riket som har diagnosen Aspergers syndrom, som dock inte längre heter Aspergers syndrom utan autismspektrumstillstånd (ASD) ?

Det kan väl förvisso förefalla att vara väldigt många, men på en befolkning på över 10 miljoner är det väl ändå inte så speciellt många egentligen?

Sen så hör det väl ihop med att ju äldre mamman eller pappan är, desto större risk får barnet att drabbas av neuropsykiatriska problem, och i Sverige har vi ju en hiskeligt hög ålder på t.ex. förstföderskor på över 30 år gammal, så det kan väl vara relevant att det är en ganska så hög prevalens av ASD i Sverige?

Som jag förstår det är det även som så att det ofta förekommer en komorbiditet mellan ASD och t.ex. ADHD och även OCD och kanske även andra diagnoser, stämmer det?

Solklart att många helt friska och aktiva unga pojkar sannolikt feldiagnosticerats med t.ex. DAMP förr i världen och sannolikt också diagnosticeras med ADHD nu för tiden, men är det lika lätt att feldiagnosticera med Aspergers syndrom/ASD, det handlar väl inte om någon hyperaktivitet där, utan mera inåtvändning typ?

Det kan förstås verka som om många personer får denna diagnosen och att det därför skulle vara lite av en slaskdiagnos, men faktum är väl att det dels är många diagnoskriterier som kan stämma in på väldigt många människor, sen att man säkert hellre "friar än fäller", så att säga, eftersom personen ifråga sannolikt hur som helst har betydande svårigheter och skulle kunna tillgodogöra sig av insatser via t.ex. LSS? Och har man ASD så tillhör man väl personkrets 1, vilket medför större rättigheter till vissa insatser från olika myndigheter, etc?

Hur som helst så innefattar väl dessa neuropsykiatriska utredningar en gedigen anamnestagning inklusive att man djupintervjuar ens föräldrar och anhöriga om hur det var i den tidiga barndomen, och sen får man väl också genomgå betydande psykologiska testningar med till och med olika former av datortestningar och blodprover?

Men i och med att det även finns diverse mer eller mindre seriösa privata aktörer som mer eller mindre "säljer" en diagnos, det kanske finns en större förväntan på att man skall "få" en diagnos om man typ pröjsat 30-50.000 kr för en privat utredning? Så kanske det ligger någonting i att det sker en viss form av överdiagnostisering trots allt, men frågan är om den är så pass betydande att den ger utslag i det stora loppet?

Majoriteten av de som diagnostiseras blir väl trots allt också diagnostiserade i relativt ung ålder, typ från 10 år-15 år typ, tonåren, osv? De som får diagnosen i vuxen ålder är väl inte så många ändå?

Slutligen, vad är skillnaden egentligen mellan ADD och ADHD? Och vad behandlas man med för någon medicin om man har Aspergers syndrom/ASD? Är det Concerta/Ritalin/Elvanse eller något annat?

Man måste ha både AS och ADD/ADHD för att få den typen av medicin. (Bara AS räcker inte.) Trots att AS och ADD överlappar mycket så har de med ADD/ADHD inga LSS-rättigheter, det är ett NPF men behandlas enbart i psykiatrin. Dvs har man AS kan man få hjälp med sitt vardagliga liv. De med ADD/ADHD har ganska ofta väldigt stora problem med det och skulle behöva exakt samma hjälp, men istället så får de mediciner.

Finns inga mediciner som hjälper vid AS. Trots det skrivs det ut en hel del för att personen med AS ska orka, t ex antidepp.

OK, där ser man. Så det är AS som krävs för att få sociala insatser, typ LSS? Men om man bara har AS och inte ADHD/ADD får man ingen centralstimulantia medicin? Men det kanske inte bara förekommer att folk "bara" diagnostiseras med AS enskilt, eller gör det?

Sen inom vissa landsting sorterar väl de som behandlas för AS under samma vårdenhet som de som lider av t.ex schizofreni och psykossjukdomar? Är detta rätt eller fel, vad anser du? Trots allt var det väl som så att innan diagnosen AS fanns hette det ju faktiskt "juvenil schizofreni"? Kan det då inte vara någon vits med att t.ex. behandla dessa tillstånd med typ neuroleptika kanske, eller det kanske man gör? Eller har det ingen verkan på sådana patienter?

Sen själva skillnaden mellan ADD och ADHD, är det bara som namnet antyder, att man inte har H:et, dvs. hyperaktiviteten, eller innebär det någonting mer?

Vidare finns det något samband med sådana som t.ex de med s.k. Downs syndrom, att de med AS på något sätt skulle även ha viss påverkan på ens sexualdrift? Att man antingen blir översexuell på något sätt? Eller kanske att det minskar? Man medicinerar ju manliga DS med t.ex. Androcur, är det något som även förekommer för manliga AS?

Slutligen när det gäller remisser till så kallade neuropsykiatriska utredningar förstår jag att det har blivit väldigt mycket mer restriktivt den senaste tiden, förr kunde man bara skicka in en s.k. "egenanmälan"/"egenremiss" till själva företaget som gör utredningarna, men numera är det remisstvång och dessutom att det krävs en signerad betalningsförsäkran, vilket typ inga remittenter går med på?

Samt, om ens barn får denna diagnosen, finns det möjlighet att få ersättning från någon form av barnförsäkring, eller räknas det inte för NPF-diagnoser?

Jag har gjort ett test. Det är extremt svårt att få till ett sådant test. Sedan är det extremt jobbigt att göra dessa tester. Det är inget man gör för att det är roligt. Det tog mig lång tid att återhämta mig mentalt efter dessa tester.

Om det förekommer att man får stimulantia bara på AS-diagnos är det ovanligt. Men jag tror nog att det ibland skulle hjälpa, för det finns ju de som testat med framgång (typ ta kompisars medicin), men det passar väl inte i sjukvårdens modell att detta skulle hjälpa.

Både personer med AS och ADD/ADHD kan vara dopaminsvaga. Man tror det främst gäller frontalloben. Men finns eventuell överrepresentation för andra dopaminsymptom, t ex fler i denna grupp verkar ha RLS. Vet inte om det finns forskning på det. Är inte så jätteintresserad i ämnet.

Har inte hört att autism skulle sortera under schizofreni (förutom i forntiden). Händer att man ger lägre fungerande autister antipsykotisk medicin för att de ska lugna sig, inte skada sig själva t ex, särskilt de som agerar ut och inte har så mycket språk att få ut sina känslor med. Jag vet inte hur mycket gemensamt jag som aspergare+ADD har med dessa, men dessa mediciner stryper dopamin. Och det har jag inte gott om innan. Därför får jag hemska upplevelser på dessa mediciner. I stora doser skulle jag säkert se lugn ut för man blir ju aptrött av medicinen. Men alla glada känslor försvinner. Det blir bara allt dystert och ångestskapande kvar. Stackars barn som kanske inte ens kan berätta detta, att de medicinerats till helvetet? På samma sätt svarar jag enormt bra på medicin som ökar dopamin, t ex Ritalin eller opioider. De med schizofreni anses ha för mycket dopamin.

Det är ändå lite oklart varför det verkar finnas en överrepresentation av t ex heroinmissbruk och andra opioidmisbruk hos dem med autistiska drag, och samma gäller de med PTSD. Det verkar vara som att dessa inte kan skapa sin egen mentala bubbla, men opioider kan fixa det. Man ska dock komma ihåg också att det finns en underrepresentation generellt av knarkande hos aspergare. Rökning förekommer knappt, medan väldigt många med schizofreni röker. ADHD-personer kan hamna i missbruk pga impulsivitet men ofta verkar det handla om omedveten självmedicinering med stimulantia.

Vad som skiljer ADD och ADHD är ju hyperaktivitet. Men sedan har jag en känsla av att ADHD inte bara är en sak. De kallar det ADHD med och utan trotssyndrom (vad gäller barn), men undrar om det inte är två olika saker och inte bara ett tillägg. ADHD med trotssyndrom skulle jag närmast kalla minipsykopater.

Sexualdriften är helt normal hos aspergers. Däremot förekommer det fler fetischer och eventuellt även mer homo-, bi- och pansexualitet. Det finns även troligen en överrepresentation av asexuella, dvs de har oftast en drift men de tänder inte på något av könen. Den händer dock att män med aspergers blir kvinnofientliga och bittra, för att de har svårt att få förhållanden, pga sin uddahet, och hemfaller åt porrmissbruk.

Man får ut på barnförsäkringen för aspergers.

Aspergers heter numera Autismspektrumstörning (nivå 1 eller 2).

Fast en förutsättning för att få diagnosen Aspergers är ju att man behöver stöd av samhället. Har man "lite uddahet, lite utanförskap, lite sociala problem" så behöver man ju inte stöd från samhället.

Så vad vore poängen med diagnosen "autistiska drag" om den betyder att man inte behöver hjälp? Har man depression eller sömnstörningar kan de ju diagnosticeras och behandlas separat?
Alla med ADHD/ADD har ju nedsatt pannlobsfunktion som ger svårigheter med känsloreglering. Om man som barn får trotssyndrom beror mest på uppväxtmiljön, själva nedsättningen i hjärnan är den samma.