Autism - slaskdiagnos? Har psykiatrin övergått helt till neuropsykiatri?

TS skrev så här:

Och det är ju faktiskt sant. Har själv inte några extremt snäva, konstiga specialintressen, aldrig haft problem med ironi, har kompisar, förstår folks känslor (om de förklarar vad de känner, kan bara läsa av kompisar), kan läsa mellan raderna, tar inte allt bokstavligt och kan turtagning i samtal.

Så just de klassiska problemen har väl luckrats upp. Man kan funka hyfsat normalt socialt till det yttre och fortfarande ha aspergers. Man kan komma väldigt långt med kompensation och analys och inlärning av förväntade beteenden, för att sedan inte vilja träffa en människa på flera veckor. Man har fortfarande problem med det sociala, men det kan bränna ut, snarare än att det visar sig jättetydligt i alla sociala situationer.

Dessa skulle absolut inte fått diagnos när aspergerdiagnosen var ny. Då fick man diagnos om man hade typ noll theory of mind och var jätterigid. Så visst har det ändrats.

Sedan glömmer folk att aspergers inte bara påverkar det sociala. Andra människor är så självupptagna så de ser bara vad de själva påverkas av av aspergarens beteende. De skiter i resten. Aspergaren har naturligtvis påverkan på alla delar i livet.

OK. Jag blev utredd för Asperger men fick "autistiska drag" eftersom jag inte tyckte jag behövde någon hjälp från samhället för just autism och var nöjd med att knappt ha några vänner (dvs jag vill inte ha nära vänner).

Fast det var inte min idé med Asperger utan det var VC-läkaren som tyckte jag skulle utredas för det.

Får du någon annan typ av hjälp då, mediciner, terapi?

Ja, använder Elvanse och Intuniv, vid behov melatonin och Attentin och är satt på någon väntelista för terapi.

För ADD/ADHD-PI då, "autistiska drag" är ingen intresserad av.

Låter ju ändå som en rätt OK behandling om du trivs med den. Synd det är väntelistor alltid till allt.

Har ju ADD så har haft Ritalin, funkade bra, men kändes fejk till sist så jag la av. Sedan börjar jag bli för gammal för centralstimulantia tror jag, är man runt 50 så lär det slita på pumpen. När jag hade ADHD-sköterska pratades det bara mediciner, det där med samtalsstöd fanns inte på pappret.

Om jag vill får jag ha boendestöd på grund av AS. Det skulle vissa med ADD/ADHD behöva lika mycket. Ibland erbjuder psyk detta men det brukar vara en lägre klass på det än vad man får genom LSS.

Ja, är nöjd med behandlingen eftersom jag själv har haft stort inflytande på den. Är en drivande och väldigt påläst patient som brukar få som jag vill, brukar alltid få testa de mediciner jag vill även om de är nya och "dyra" (även inom andra områden än psykiatri).

Som det känns nu vill jag använda CS (eller annan effektiv ADHD-medicin) resten av livet, skulle bli utbränd om jag fortsatte på jobbet utan.

Får man fråga vad du har för problem som givit ASD-diagnos? För på en del du skrivit låter det som du har mindre problem än mig som inte fick diagnos.

Mycket av mina problem hittar man även hos ADD. Så hade jag fått ADD-diagnos först så vet jag inte om jag ens fått en aspergerdiagnos. Visst är jag en udda människa, och visst har jag aspergers, men till den grad att jag ska ha diagnos? Vet inte. Det beror så mycket på omgivningens krav med. Och om man har ett val vad gäller umgänge.

Jag har extremt svårt att vara flexibel och jobba där det är kaos. Haft en sådan praktikplats, pallade inte med den till slut. Jag måste få veta vad som gäller och vad som ska komma. Saker som bara händer driver mig lätt till psykbryt. Har noll stresstålighet. Orkar inte med de flesta människor heller. De bara suger energi. Lägger mycket energi på att kompensera i sociala situationer. Jag menar, jag gör inga direkta avkall på min konstighet, men tänker mig ändå för för att inte skrämma bort folk eller ge helt fel intryck.

Blir missförstådd hela tiden. Folk kan inte läsa mig så jag hamnar ofta i konstiga konflikter där jag anklagas för att känna och tänka än det ena än det andra. För de vet minsann vad jag tänker! Även efter jag har förklarat mig med ord så kan de vägra tro på mig. Då kaosar jag ihop i skallen för tycker de anklagar mig för att ljuga, och det är typ det värsta man kan säga till mig. Men det märker man ju mindre av om man inte umgås så mycket. Eller bara med sådana som verkligen känner en.

Stresskänsligheten gör även att allt blir för mycket. Gör jag några småsaker på samma dag (utöver ren rutin) så stressar det mig. Blir för mycket intryck. Behöver flera timmar varje kväll för att varva ner efter en dag och på något vis processa dagen.

Fick höra att jag kvalade in för diagnos på de ickesociala områdena, men att det var lite mer tveksamt om just det sociala. Mest på grund av att jag alltid haft vänner. Men jag tror jag rätt tidigt i livet började lösa den sociala gröten genom att applicera systemtänk som jag har ett väldigt bra. Även om det sociala spelet är komplext och helt sjukt dumt ofta, så följer det ändå en slags logik.

OK. Jag hade nog haft lättare att få diagnosen Asperger om jag utrett mig tidigare, nu har man ju lärt sig hur man är social p.g.a. lång erfarenhet. Fast jag har inte heller särskilt svårt att läsa andra människor men kan ändå känna mig annorlunda och utanför. Ironi är heller inget problem.

Sen så har mina autistiska drag hjälpt mig så att t.ex. strävan efter struktur kompenserar den stora tankspriddhet som ADDn ger, så att ha koll på vardagliga saker och möten fungerar oftast och jag tappar inte bort saker jag behöver varje dag. Men är det inte upphängt på struktur så glöms eller tappas det bort direkt.

Jag fungerar rätt bra i stressade situationer, särskilt om det är någon kris och flera problem måste lösas under press, då fungerar jag även utan ADHD-mediciner bättre än alla andra. Detta är väl ett ganska typiskt AD(H)D-drag. Vill egentligen också ha struktur, men då det aldrig har fungerat på mitt jobb har jag helt enkelt accepterat att det inte kommer bli så.

Jag blir väl inte missförstådd så ofta vad jag vet, det är mest med flickvännen isåfall som antar att hon vet vad jag menade eller tänkte ibland.

En sak som verkar vara ovanlig är att jag nog är helt immun mot ångest och depression trots många anledningar till det (många bortkastade år, missade chanser och försök), kan knappt relatera till det. Blir annars lätt frustrerad eller upprörd som också är typiskt ADD.

Jag fick diagnosen autism som vuxen, förmodligen för att jag som du nämner inte riktigt klarar av ett normalt liv och någon gång frågade om det kan vara autism. Kriterierna stämde definitivt inte in på mig som barn, och som vuxen saknar jag visserligen social kompetens men det kan man göra av olika anledningar. Jag känner inte igen mig i diagnosen.

Men jag vet inte om det gör så mycket med just en autismdiagnos. Det är ingen särskild medicin eller behandling så det gör nog varken till eller från. Dessutom har jag rätt till boendestöd om jag skulle vilja ha det, och det kanske skulle behövas när jag blir lite deprimerad.

Värre är det med min schizofrenidiagnos, som inte heller den stämmer. Jag har tidigare drabbats av psykoser, men det hängde samman med stress och depression. Jag har ätit neuroleptika som har orsakat bla viktuppgång och ett otäckt epileptiskt anfall, så det äter jag inte mer. Tyvärr behöver jag vara sjukskriven eftersom jag lever under hot och därför behöver isolera mig, och har därför tidigare ätit de mediciner som skrivits ut. Nu är det dock slut med neuroleptika som är rena giftet. Man får vara väldigt sjuk för att det ska vara värt att äta neuroleptika. Förhoppningsvis fortsätter de sjukskriva mig trots att jag inte tar medicin mot min så kallade psykos, som egentligen inte är psykos.

Du skriver att du lätt får Psykoser mer tycker själv inte att du lider av Schizofreni?
Vad är det för slags hot som du upplever, hör dessa ihop med någonting som andra inte ser?

Det låter motsägelsefullt, men när du tar neuroleptika, upplever du att du blir lugn i sinnet eller blir du bara irriterad?

Jag är själv på Autism-spektrumet efter att ha blivit diagnostiserad för flera år sedan efter personliga misslyckanden. Precis som TS påtalar, så fort som man sticker ut från Mönstermallen så blir man stämplad som onormal av Samhället.
På sätt och vis så har jag alltid varit medveten om att jag har varit annorlunda med mina inlärningsproblem.

Nu kanske det inte ha nåt med ämnet att göra men:
Är det vanligt med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (autism/asperger) i fängelse eller blir det vanligare rättspsykiatrisk vård för sånt?

ADHD hamnar väl i fängelse, men om man t.ex har "högfungerande autism" då?

Varför skulle någon få rättspsykiatrisk vård istället för fängelse beroende på diagnoser? Poängen är om den är tillräknelig osv. Autism gör inte människor till Aliens.

Finns nog många med autismspektrumtillstånd på våra anstalter precis som mindre begåvade, människor med adhd osv.