Kommer det någonsin bli bättre?

Hejsan har haft en del problem under några år med depressioner etc, har börjat prata med psykolog och det har blivit bättre men har nyligen haft flera dagar där jag går tillbaka i gamla mönster och tankesätt som präglade mig förut, tankar som trycker ner mitt självförtroende och att inget blir bättre med mer. Har också problem med att visa några känslor alls i sociala situationer förutom om jag hör ett skämt och skrattar, men 5 sekunder senare är det tillbaka till det gamla.
Jag tror att det finns känslor i mig men vettefan hur jag ska visa dom. Har pratat med en tjej jag tycker om och det känns bra faktiskt, men efter jag har pratat så tar det 5 minuter så blir det samma visa igen med känslorna och tankarna. Går i kbt just nu och har blivit erbjuden att testa Zoloft, Är detta ett steg värt att ta? Speciellt när man känner som jag, Har också haft självmordstankar som kommer tillbaka ibland. Det känns som att skulle jag prova en substans, Så blir jag dragen till att skada mig själv, istället för att använda läkemedlet för att bli bättre.

vad ska jag göra?

Ja det kommer till att bli bättre. Det är iaf min erfarenhet och jag har varit verkligen på botten många gånger i mitt liv. Jag tänker inte skriva för mycket här nu om mitt egna liv detaljerat då jag inte vill bli igenkänd på Flashback, men lite av det jag har erfarit vill jag bidra med.

Så ja det blir bättre. Sedan kan den vägen vara olika snabb och olika smärtsam, lite beror detta på dig också. Men en sak du nog ska börja göra är att förstå att det finns sådana som jobbar med detta och kan detta och det är psykiatrin, och där verkar du redan ha kontakt. Så fortsätt med det, och var fullständigt uppriktig mot dem om hur du mår, vad du känner och vad du tänker, det är då de kan hjälpa dig som bäst. Och ja någon antidepressiv medicin låter ju inte helt obefogat i ditt fall, men hey jag är en främling på nätet, du ska lyssna på läkaren.

I mitt fall hjälpte en hög dos antidepressiva mediciner väldigt bra. I mitt fall blev allt mycket bättre. Jag har mycket kvar att jobba på, terapi som borde göras. Men det får komma i framtiden. Det som behövdes mest, och som öht gjorde att jag kunde börja fungera igen, var att bli kvitt en saftig depression. Och där var det bara medicin som hjälpte.

Jag går inte runt och är glad idag, jag uppskattar inte grejer som jag borde osv. Men jag är ju långt långt ifrån det helvetet som jag förut. Och det är jag jävligt tacksam för.

Sedan ska du veta att vägen är inte spikrak. Du ska inte bli rädd om du råkar ta ett steg bakåt när du har tagit två framåt. Du bör också veta att jag aldrig har liksom vaknat upp och bara ”oj, jag mår mycket bättre”, nej, tyvär inga wow upplevelser. Jag märkte inte när jag blev gradvis bättre. Det är bara när jag tänker tillbaka på hur det var som jag märker vilken enorm skillnad det har blivit. Så för mig är det inte guld och gröna skogar. Men det är iaf gröna skogar ist för kolsvarta ruttna skogar, eller något. Så kämpa på min vän och försök att vara uppriktig vården och ärlig med att du mår kass, ta emot den hjälp som de erbjuder dig.

Om du undrar något mer så skriv.

Ät medicinen, och ta en lång skogspromenad, och fortsätt gör saker så du känner dig fridfull. Tar ju lång tid att hitta tillbaka till sig själv men gör upp en plan för framtiden så livet kan förändras för dig!

Jag är uppriktig med min psykolog, och det har hjälpt men jag fattar inte hur det kommer tillbaka allt det negativa, tex en dag på jobbet kan jag gå runt och vara ledsen hela dagen för att sedan sätta mig bilen påväg hem och vill bara börja gråta, ta av mig bilbältet och avsluta det, för att sedan nästa dag vara helt iskall känner ingenting etc. Jag ser på vissa substanser som ett dubbeleggat svärd, då "läkemedlet" kan göra det bättre för mig visst, men antidepp har inte så bra rykte direkt.

Äsch jag ska skriva lite till.

Jag känner igen mig i det här med att visa känslor och att känna känslor i sociala situationer. Jag har också haft samma problem. Och det är klart att man kan bli så av att ha depression eller annan psykisk ohälsa, oroa dig inte, det är inte du, det är sådan du råkar bli när du inte funkar som du ska riktigt bara. Just den här biten löser sig med tiden, under ganska lång tid kan du hamna i något mellanläge, en kompromiss, du är inte riktigt där att du inte känner något eller kan visa känslor och du är inte heller där att du kan vara dig själv och känna och känna känslor helt naturligt. Men du mår iaf tillräckligt bra för att fejka en del och känna en del, och ha det tusen gånger bättre än tidigare.

Var inte orolig för att det är något permanent fel på dig och var inte orolig över att aldrig bli bra. Det kommer. Du fixar detta!

Angående det senaste inlägget du skrev, ja så kan det vara en lång tid. Det är tyvär bara att gå igenom, jag tänker inte ljuga för dig. Det kan pendla ett bra tag. Men försök komma ihåg att när du känner det som mörkast och vill avsluta allt då är det inte ditt riktiga jag som visar sig. Det är en sjuk hjärnas tankar och känslor. Om du är deprimerad så är hjärnan sjuk och fungerar inte rationellt eller normalt, således tänker och känner du dessa saker. Men det är bara en produkt av en sjuk hjärna, ingenting att agera på. Du kan och ska inte ta beslut eller agera på dessa av en sjuk hjärna ihopkokade saker. Det blir bättre.

Angående medicin, ja det är tveeggat helt klart. Jag har gått upp och väger ca 20kg mer än jag brukar och borde. Jag blir helt känslomässigt avtrubbad. Jag längtar tills jag har medicinerat klart. Men jag är inte deprimerad, jag vaknar inte varje morgon med panik över att upptäcka att jag har vaknat till ännu en dag av rent helvete. Jag mår inte dåligt. Iaf väldigt sällan. Så tillsvidare äter jag medicin, jag hade helst inte gjort det, men hey vad ska man göra, man kan inte få allt, man kan inte trolla. Medicin är helt klart värt det om det hjälper en att slippa må dåligt varje jävla dag. Om 2år kan man säkert skippa medicin, det är en kort tid av ens liv. Men vissa måste gå igenom det, jag är en av dom. Det är bara att acceptera.

Hej! Tror att meditation kan hjälpa men lycka till.

Tja, livet blir bättre, sen blir det sämre, sen kommer du att må ännu sämre än du någonsin gjort - men sen blir det bättre.

Genom hela livet återkommer dessa perioder, vissa är för korkade och naiva och märker knappt det dåliga. Vissa övertänker och finner en viss trygghet i att må dåligt, gärna ytlig med detta för social cred. Väldigt få lider av faktisk depression (har mött en sån människa, och jag är otroligt generös när jag kallar honom för människa, för det är mer eller mindre ett lik som kippar efter andan - varenda eviga dag)

Några är också coolbeans med det hela oxh lägger inte så stor vikt på det.

Men hur det än är - så kommer det bli bättre. Jag är ingen läkare och har ingen bra erfarenhet men jag skulle inte föreslå några läkemedel alls. Ät en lövbiff med pommes och någon sallad med fetaost, beasås och vitlökssmör. Det gör alla glada : >

Skulle inte säga att det per definition kommer att bli bättre. Däremot är saker och ting alltid i ständig förändring, vilket du också vittnar om och det finns alltid förutsättningar att skapa sig ett liv med god livskvalité.

När du frågar om saker kommer att bli bättre; vad är det då du refererar till? Utan att veta så skulle jag kunna tänka mig att du har en bild av hur livet var innan depressionen och den psykiska ohälsan dök upp och att det är något att ”komma tillbaka till”, att saker helt enkelt var bättre förr. Men även då, när livet var enkelt så fanns det mest troligen en del ångest här och var, oro och andra tankar och känslor som ställde till det i sina stunder. Men när livet är jobbigt så tenderar vi att åsidosätta det och se tillbaka på en tid som var fylld av guld och gröna skogar när det i själva verket inte var fallet.

Det bästa sättet som jag känner till att jobba med detta är meditation. Enklaste sättet att komma igång är genom någon av de olika appar som finns. Kan varmt rekommendera Waking Up med Sam Harris (har en månad gratis som du kan ta del av på länken här nedan i och med att jag är prenumerant). Det är inte frågan om ett nytt sätt att tänka, det är heller inte frågan om en ny form av tro, religion, ideologi eller något jag kan sälja in till dig som kommer lösa dina problem från en sekund till en annan. Däremot är det ett verktyg för att över tid helt enkelt komma till insikt om vem du är och vem du alltid varit.

För egen del har det inneburit en livsförändring där jag till för cirka fem år sedan var beroende av psykofarmaka till att idag inte ta något överhuvudtaget och i ärlighetens namn känna stor tillfredsställelse inför livet - trots det svåra tider som nu råder. Och om jag kan lyckas med det så kan alla göra det.

https://api.wakingup.com/html/share/fe35f0e7f1e0

Hjärnan är lat och skapar "spår" som den har lättare att ta för att automatisera allt som pågår i den, därför tar det tid att göra förändringar, som example är det ofta svårt att skapa nya vanor eftersom hjärnan fungerar så här, men är man envis och fortsätter så kommer till sist nya bättre spår att skapas och de gamla negativa kommer under tiden att fasas ut. Därför ramlar du tillbaka i gamla tankevanor, eftersom din hjärna just nu är programmerad för det. Det är helt naturligt och inget du behöver oroa dig för att något skulle vara fel. Helt plötsligt en dag kommer du upptäcka att du inte "trillat tillbaka" på en lång tid.

Nej och ja samtidigt.