Citat:
Ursprungligen postat av
Sjalenskrigare
Känner mig inte närvarande för fem öre, känner mig som ett isolerat fragment från allt och alla. Känner att jag har tappat kontakten med mig själv och allt liv runtomkring mig. Hur börjar man känna livet igen, vill kunna höra fågelkvittret och känna solens värmande känsla mot min hud igen. Vill kunna skratta och inte vara fångad i mina egna tankar och mitt eget mörker. Förstår nu varför vissa väljer att ta självmord, jag har lärt mig mycket av att tillbringa tid här i mörkret, men det är dags att komma ur det nu. Hur ska man gå tillväga för att hitta tillbaka till nuets blomstring?
Vad är det för mörker du upplevt egentligen? Du pratar ju mest om hur enkelt ditt liv var förut och hur lättroad du var en gång i tiden.
Spontant låter det som du behöver åskan och det iskalla regnet för du ska uppskatta solen.
Skratta gör man för att befria känslor , det funkar inte bara tro att man ska ha det goda i livet.