24 år, inget jobb, inga pengar, ingen gymnasieexamen, inget förhållande. Ingen motivation till att göra ett piss förutom att träna, fysisk aktivitet är det enda jag är bra på känns det som och att spela gitarr, men vart fan kommer man med det. Dagarna bara rusar förbi och blir till veckor, det går förbaskat fort när man inte gör ett skit. Kompisarnas liv rullar på, dom har förhållanden och arbeten och har inte lika mycket fritid till annat, det har jag förståelse för. För varje sekund som går kommer jag längre bort från ett liv som är trivsamt. Vill inte bo hemma, vill komma hem till ett eget ställe och bara känna lugn och ro, ingen press. Men då måste man jobba, hitta något jobb och följa instruktioner från någon annan röten jävel som får tillfredsställelse genom att ansvara över andra på arbetsplatsen. Äta lunch ur en matlåda, alla ansikten klistrade i sina mobiltelefoner. Alla verkar hata det lika mycket, men dom bara accepterar det. Repetera i fem dagar sen ledig i två dagar.
Jag orkar inte ge mig ut i detta. Jag förstår ärligt talat inte hur så många människor klarar av det, det får mig att känna att det är fel på mig. Även om man har ett jobb man gillar så förstår jag inte hur så många orkar. Jag är inte anpassad för samhället känns det som. Livet gör mig förvirrad, vi bara existerar utan att veta varför, många av oss har möjligheten till att leva underbara och händelserika liv men det verkar som att folk har glömt det.
I 15-20 år innan man blivit "vuxen" så blir man matad med information och undervisning för att kunna följa en "mall" som utformats av samhället. Så att saker och ting kan rulla på perfekt. Sen sker en pandemi. Då vi människor som vanligtvis låtsas bry oss om fattigdom och svält får se krisen i vitögat fast bara 10% av hur illa det faktiskt kan vara. Vi får panik. Vi länsar livsmedelsbutikerna, "fan vad många som köpt pasta, okej då köper jag också pasta, det verkar smart".
Vill utmana mig själv konstant, klätta upp för det här berget, ta mig till den här destinationen, pusha mig själv till max, skrika i regnet men se destinationen i fjärran, vara vid brytningspunkten men fan inte ge upp, klara det och komma ut starkare vid andra sidan. Konstant vara på vift, leva livet fullt ut, grunda det på erfarenheter och upplevelser, träffa världens alla möjliga karaktärer, vara nöjd med livet när man blir gammal. Men det enda som ekar i huvudet är "pengar" "framgång".
Har inte en jävla aning om vad frågeställningen är i detta inlägg, ville bara skriva något.
Jag orkar inte ge mig ut i detta. Jag förstår ärligt talat inte hur så många människor klarar av det, det får mig att känna att det är fel på mig. Även om man har ett jobb man gillar så förstår jag inte hur så många orkar. Jag är inte anpassad för samhället känns det som. Livet gör mig förvirrad, vi bara existerar utan att veta varför, många av oss har möjligheten till att leva underbara och händelserika liv men det verkar som att folk har glömt det.
I 15-20 år innan man blivit "vuxen" så blir man matad med information och undervisning för att kunna följa en "mall" som utformats av samhället. Så att saker och ting kan rulla på perfekt. Sen sker en pandemi. Då vi människor som vanligtvis låtsas bry oss om fattigdom och svält får se krisen i vitögat fast bara 10% av hur illa det faktiskt kan vara. Vi får panik. Vi länsar livsmedelsbutikerna, "fan vad många som köpt pasta, okej då köper jag också pasta, det verkar smart".
Vill utmana mig själv konstant, klätta upp för det här berget, ta mig till den här destinationen, pusha mig själv till max, skrika i regnet men se destinationen i fjärran, vara vid brytningspunkten men fan inte ge upp, klara det och komma ut starkare vid andra sidan. Konstant vara på vift, leva livet fullt ut, grunda det på erfarenheter och upplevelser, träffa världens alla möjliga karaktärer, vara nöjd med livet när man blir gammal. Men det enda som ekar i huvudet är "pengar" "framgång".
Har inte en jävla aning om vad frågeställningen är i detta inlägg, ville bara skriva något.
