Jag kan precisera den dagen jag blev olycklig i min barndom, vad skedde i mig hjärna?

Hejhå

När jag var liten var jag alltid lite ängslig, bodde hos min pappa som drack mycket, jag var också vill jag tillägga en aning hypokondrisk, min mor var det och antar man ser hur sina föräldrar hanterar problem och man tar efter. Jag kunde fråga pappa till och från lite om sjukdomar om jag hade det. I alla fall så bodde jag och min bror med honom, min far söp varje dag men var inte våldsam, men kunde vara obehaglig och jag var ständigt orolig. Min bror flyttade en timme ifrån oss tillslut till mor då han tröttnade på pappa, jag tyckte synd om honom och ville se efter honom, plus att jag hade mina kompisar där. En kväll så frågade jag han om jag möjligen kunde ha blodförgiftning, minns inte riktigt varför jag trodde så. Han var full, och fräste ifrån argt och sa "Du har inte blodförgiftning!!". Minns inte hur jag reagerade precis då men gick nog in på mitt rum, var 11 år då och fick min första panikattack, en stark känsla av skräck kom över mig, hjärtat dunkade, det kändes som jag var i stor fara och ville ha någon som kunde hjälpa mig. Jag gick och pratade med pappa igen då där på kvällen han låg på soffan full och tittade på tv, jag pratade med honom hur jag kände och han började prata om sin barndom om hur han inte blev sedd och hur besvärligt det var för honom, hur dåligt han mådde. Då lättade det väl delvis.

Nästa dag så kände jag som att någonting var fel, det kändes inte som i förrgår, veckan därpå, eller hur jag mått i alla år. Jag har alltid haft kul och umgåtts med kompisar, var intresserad av saker osv, jag har iofs alltid varit lite ängslig människa, men jag har inte varit så att jag hade noll gnista. Någon form av entusiasm och lusten att lära mig saker, intresset för djur/sporter liksom var helt borta. Jag beskriver det alltid när jag tänker tillbaka på de att det känns som att min hjärna blev instängd i en snöglob fast fullt med dimma. Känns precis så, som någon dimma som föll över mig. Tror jag for ner till en pizza dagen efter och tänkte "Va? Varför mår jag såhär? Det försvinner nog imorgon" Men det försvann aldrig, jag började sitta mer vid datorn, bli antisocial, mindre outspoken, flera panikattacker, kunde börja gråta helt plötsligt för att allt kändes så jobbigt, började sitta uppe på nätterna vid datorn, börja gå dåligt i skolan, sov i skolan på bänken. Höll på så i några år, sedan när jag blev 16 flyttade jag till mamma, och det kändes som att all börda från mina axlar släpptes, jag började att sova hela dagarna då och känna mig trygg. Men jag blev fortfarande aldrig detsamma, och min bror och mamma säger än idag att jag blev annorlunda när jag bodde själv hos min far, och min mamma ångrar att hon aldrig tog mig därifrån.

Sorry blev lite avlastning här nu. Men det jag försöker komma fram till är om det faktiskt skedde en ren (vad är ordet..) fysisk? Fysiologisk? skillnad i min hjärna av en besvärlig händelse? Någon form av hjärnskada har man ju hört talas om är möjligt vid allt för hög stress och dåligt psykiskt mående.

Låter jobbigt. Dricker själv och har ett barn i den åldern du var i, men min erfarenhet är lite annorlunda. När min farsa var full var enda gången han var trevlig. Stryket stod morsan mest för. Och jag hoppas att min grabb är hårdare än dig. Hypokondri är en jävla skitsjukdom. Hoppas du flir frisk nån gång. Och för att förtydliga saker och ting så har jag trots mitt drickande aldrig lyft handen mot min son.

Hej, lägger mitt första inlägg här då jag tycker det låter som ett klockrent fall av derealisation.
Jag har en liknande historia som din(alkisföräldrar och dess tillhörande problem) men i mitt fall var det beskedet att min mamma gått bort som var triggern. Jag minns det som igår och hur allt förändras på 1sekund, den där bubblan, avstängd, tom... jag minns också dagen, många år senare, hur hjärnan startade igång igen.
Försvarsmekanism är vad det är. Hoppas det ger dig nån ny input.

/Ozon i o så hära

Ts far lyfte heller aldrig handen.
Ändå verkar han ha orsakat sitt barn ett livslångt trauma.
Sök hjälp för ditt barns skull.

https://www.youtube.com/watch?v=v7KQsS2kLM4

Hej Googla,
Jag blev rörd av ditt inlägg.
Det var sorgligt att läsa om att du förlorade din gnista.
Objektivt sett fanns det så många faktorer i din barndom som är svåra för ett barn att handskas med att det hade varit konstigt om du inte blivit ängslig. Föräldrar som dricker kan inte fungera som det stöd ett barn behöver för att kunna bli trygga, ja blomstra. Nu till din fråga om vad som kan ha hänt vid det tillfälle då du upplevde att du förändrades: Du beskriver hur du tyckte synd om din pappa och stannade kvar för att ta hand om honom. Samtidigt kunde han ta hand om dig när du sökte upp honom i ett ögonblick av ångest (om blodförgiftning). Han fräste åt dig och du fylldes av panik. Du beskriver att du sökte upp honom igen och att han då började berätta om sig själv. Så han var inte arg längre vilket lättade en del av din chock men du saknade fortfarande ett empatiskt svar låter det som, stämmer det?
Det som kan ha hänt är att hans avvisande blev för mycket för dig just då. Din bror hade flyttat och du var ensam kvar. Den okänslighet du mötte kan ha skakat dig i grunden, och den grunden hade redan fått utstå en hel del.
Av det du skriver skulle det kunna röra sig om Complex Attachment Trauma, även kallat Complex Developmental Trauma. Det är ungefär som PTSD fast med den dimensionen att det involverar anknytningspersonen (oftast föräldrar) och att det kanske finns många små eller stora trauman under barndomen.
Det som gör Complex Developmental Trauma just komplext är att den person barnet instinktivt söker sig till för trygghet eller tröst (föräldern) samtidigt är den person som är själva orsaken till otryggheten. Det lämnar ofta djupa spår i förmågan att kunna slappna av i sig själv, i sin egen kropp, och med andra människor.
Symptomen du beskriver – dimman, isoleringen, tröttheten – skulle kunna utgöra en del av en sorts ofrivillig copingstrategi som kan träda in när vi överväldigas av psykisk smärta.
Dissociation, derealisation och depersonalisation är begrepp som ibland finns med i symptombilden, som snögloben och dimman.
Det finns studier som har visat på skillnader i hjärnan hos människor med anknytningstrauman i fMRI, en form av röntgen, och det finns även bevis för att trauman lämnar en rad andra spår i kroppens system. Så på sätt och vis är det en form av skada.
Men det går att läka.

Du säger att din pappa började prata om sin barndom. Finns det något där du önskar att han inte berättade?

Vilket fint och informativt inlägg av dig.
Du verkar ha mycket kunskap inom ämnet så jag måste fråga angående Dissociation, derealisation och depersonalisation.
Vad kan man göra för någon som lider av detta för att minska skadorna samt påskynda processen att hjälpa dom ur det?

Till TS: Hur mår du idag? hur går det?

Jag har hört talas om det förut men inte riktigt läst mig in på det, du verkar ha så rätt. Det stämmer in i ramarna på diagnosen. Du blev alltså bättre tillslut? I så fall, vad hände i ditt liv där det kändes som att du kunde gå vidare?


Hej! På ett vis så kände jag ett lugn av det han berättade. För det kändes som det jag kände inte var ovanligt, och någon mer har gått igenom det. Ja, jag har nog alltid varit den som vilja limmat ihop samhörigheten av familjen, pappa har alltid varit svarta fåret, och det gjorde alltid ont i mitt hjärta. Även fast jag var 9-10 år så var jag observant över hans disfunktionella beteenden och antisociala drag som jag tycks tagit efter idag.

Ja det låter som mycket sannolika förklaringar som du nämner. Och som du säger, att han var min trygghet men orsakade min smärta samtidigt. Det kändes som man ständigt gick på tå. När man bror bodde där kunde han lämna lappar till pappa över vilken fyllskalle han var och dem tog jag bort bara för jag inte ville att han skulle må dåligt över det.

Ja tyvärr har jag hört att den skadan kan vara "fysisk".


Hmm.. Inte tänkt på det. Men möjligen att bovarna i hans liv är farmor som jag står nära. Sedan att han upprepar detta än idag vilken hemsk människa hon är. Minst 5-10 gånger per år hela mitt liv har jag fått höra det.


Det är inte nog inte så bra. Jag önskade att jag kunde bearbeta detta bättre och komma över det. Det handlar väl inte egentligen inte bara om vad som hände. Det är väl mest hur det har förändrat mig. Varje dag är en kamp, och måste hindra impulser som tänker snett. Tänker ofta på döden och hur jag ska ta mitt liv. Men hade förmodligen aldrig vågat. Anledningen till att jag tänker på det är att dagarna i hela mitt liv har mestadels bestått av ångest, oro, depression och existentiell kris. Jag tror att någonting är fel på mig, mitt nervsystem är inte som det ska redan från födsel. Jag är också alltför självmedveten så jag ser mina problem tydligt, men kan inte göra mycket åt dem. De flesta hade nog bara petat i sig piller och trott det varit pga något annat

Vad kul att se att du svarar!
Och ju mer du skriver så blir din historia/liv allt mer likt mitt eget.
Jag kommer skriva mer så fort jag kan logga in på datorn, skriver på mobilen nu och det är rätt så frustrerande, i alla fall när det är viktiga ämnen som det här.
Har tappat bort eller blandat ihop lösen och mailaddreser...

Men stå på dig och håll ut för det finns lösningar på dina problem, var så säker på det!

Mvh

/ozon i o så hära

Jag måste tillägga en viktig sak också: Det är absolut inget fel på Dig som person, det är bara omständigheterna som knasar till det i huvudet och det går att fixa
Jag tycker du verkar vara en väldigt godhjärtad och intelligent människa, det ser jag i din text.

Kör på nån positiv(i din egen mening) och skön låt, det har alltid hjälpt mig

Mvh

Hur har din historia varit om jag får fråga ?


Jag tror att jag har utvecklat felinlärda beteenden och dessa är nog destruktiva för mig själv och gynnar psykisk ohälsa. Tack Ja positiva låtar hjälper!