Känslan av äckel vid åsynen av en medmänniska?

Mår illa av världen när jag tänker på att det kanske är fel att vara pro-gay, antirasist liberal socialist. Det är så mycket som är så äckligt när man tänker på alla baksidor med folks främsta godhetsideal idag. T.ex. "alla människor är lika mycket värda - även sadistiska serievåldtäktsmän".

Antagligen är jag alltså homofob, islamofob, totalitär, rasistisk nazist a´la Winston Churchill. Sverige har blivit så fel så jag mår illa när jag ser en svensk. Jag blir förbannad när jag ser min familj, mina kollegor och till och med min flickvän.

Alla dåliga sidor kommer upp till ytan på samma gång som rutten fisk.
Ska inte hymla med att jag skrattade lite när jag såg vad Breivik gjorde i Norge, men jag var då fast i skolan och hatade allt så mycket mer.

Har sökt lite själv och fått tips från bibeln och gamla myter (typ Jordan Petersson, Joseph Campbell). Man blir ju lite som Kain i Kain och Abel när man låter otacken få överhanden.

Någon som känner igen sig och lärt sig hantera känslan av äckel vid åsynen av en medmänniska?


Braivheart får buken rensad i slutet av filmen (Beskriver bra min känsla av Svenskar i min närhet).
https://www.youtube.com/watch?v=cCHf8FxqzJc

Far får se sin son som trans första gången i drPhil (reaktionen är min känsla av Svenskar i min närhet).
https://www.youtube.com/watch?v=r6AQ_85U7Q0

Tack för all hjälp
Det här är inget liv

Skulle Churchill ha varit en rasistisk nazist?
Vad är det för griller du har i skallen?

Du verkar bära omkring med mycket ilska och hat.
Varför äcklas du av din flickvän?

Jag förstår dig till många punkter. Jag är inte förtjust i människor alls pga hur samhället ser ut och pga min egna personlighet. Att inte våga uttala sin egna åsikt för att man kan bli kallad rasist eller liknande är sjukt.

Hur kommer det sig att du bär runt på så mycket ilska? Har du varit med om något i din barndom som kan ha påverkat detta eller liknande?

Du har inte på allvar funderat på att ta livet av dej?
Rent individuellt och samhälleligt vore detta kanske bästa lösningen?

Nej inget allvarligt bara väldigt många saker som eroderar förtroendet lite i taget. Intrycket att jag/vi lever i ett clownsamhälle har bekräftats hela tiden från mellanstadiet. Jag är glad att ha ett frivilligt jobb. Jag tyckte beroendeställningen till var förnedrande under uppväxten.

Detsamma (vem fan skriver ens något sådant? :s)

Ja, jag tänker att i dagens samhälle skulle han ha missförståtts som det.

Hon är journalist.

Har löst det under natten.
Känslan är inte direkt ny för mig och jag hade lösningen färdig i bakhuvudet hela tiden egentligen.

"Äcklet" har en slumpmässig touch, det kommer och går beroende på massa saker.

Det smartaste är att bara fixa de saker som kan fixas typ

• Trötthet
• Hunger
• Nivå av "gratitude", inställning
  

Så allt gnäll om kollegor, flickvän och familj och världen i stort är dåliga förklaringar på dåligt mående, för de är för okontrollerbara.


Tack för alla svar, fina flashbackare!