Är detta ett skämt?

Det är inget fel på dig. Därför du inte kan klura ut det. Släpp det nån jävlar gång?

Nej, vi kan nog utesluta psykiatri och droger. Jag skrev som jag skrev för jag visste inte vad du hade för perspektiv.

Det låter mer som om du har blivit medveten och har ett hål någonstans (något fattas). Det är antagligen inget fel på dig, många har detta tomrum pga samhällsförändringar.

När du räknar upp vad du har ser jag inte kärleksfull familj, vänner och kärlek. Kan problemet ligga här?

Baserat på det lilla du ger oss att gå efter så låter det som att du kanske borde utredas för depression. Annat kan såklart spela in och påverka ditt mående, är du exempelvis nöjd med ditt jobb och med dina relationer etc? Har du några nära relationer alls? Du vill inte utveckla vad du känner mer specifikt?

Annars är mitt tips är att du kontaktar din vårdcentral och förklarar din situation kort, med målet att du så småningom ska få tid med en psykiatriker. I första steget får du nog träffa någon sorts samtalsterapeut.

Det är svårt att bibehålla kärleksfulla relationer med familj, vänner, partner när man inte känner så mycket.

Kan ju såklart skratta åt skämt och kanske ha kul ibland när jag är full, men lycka var det flera år sedan jag kände sist. Har förlorat gnistan och drabbas mest av detta genom att jag blir fysiskt trött, torr i ögonen och känner mig nästan förlamad i ansiktet på grund av nervositet ibland.

Har för tillfället inga nära relationer, men det har jag inte haft sedan jag var 14-15 och det har gått helt okej faktiskt.

Man kan ju tolka olika när det kommer till vad som är nära. Jag har iallafall ingen jag berättar mina problem för eller talar ut med när jag är ledsen.

Finns ingen jag känner mig bekväm med på det sättet, som skulle vilja lyssna på vad jag har att säga.

Långvarig apati, "tappat gnistan", fysisk trötthet, dessa problem ihop går att tolka som någon form av depression och jag tycker absolut att du bör ta mitt råd från tidigare. Det låter också som att du känner dig isolerad socialt vilket jag skulle gissa påverkar ditt generella sinnestillstånd mer än vad du tror. Även om det har gått helt okej hittills. Det är knepigt med sån här problematik eftersom att sjukdomen/tillståndet i sig klamrar sig fast genom en låg självkänsla, vilket i sig leder till stora svårigheter att själv ändra sin livssituation. Du behöver hjälp, och steg ett för dig låter som att det är att söka den inom vården. Din problematik är ingenting att skämmas för. Insikter och ev medicinering kan sedan hjälpa dig att kanske förändra saker i ditt liv som eventuellt behöver förändras.

Det här är såklart inget försök till att ställa en diagnos eller råd som kommer från någon inom vården, dock har jag levt igenom mycket av det du beskriver.

Du är fri att skicka PM också.