Att läsa på den här forumavdelningen gör det himla lätt att få uppfattningen att psykisk ohälsa och att må dåligt är ett permanent tillstånd för många människor. Även om det är lätt att tro att det är sanning till hundra procent så är det helt enkelt inte rätt.
Själv har jag varit på en plats som har varit tillräckligt påfrestande och jobbig för att jag hade svårt att se hur en verklighet utan psykofarmaka var verklig. Då hade jag ganska svåra ångestproblem med frekventa panikattacker, problem att resa och var oerhört dömande mot mig själv. Även om det finns många trevliga minnen därifrån var det en tid där känslorna styrde oerhört mycket. Lägg därtill att jag levde på en SSRI-tablett på 10 mg som jag tog dagligen i tre års tid.
Idag, ett antal år senare, så har jag inte rört något som har med antidepressiva mediciner att göra, lagt om livsstilen helt och hållet och mår i ärlighetens namn bättre än någonsin. Givetvis är det alltid upp och ner, hade till exempel en svacka i höstas, men måendet i stort är väldigt, väldigt bra och jag känner för stunden ett stort självförtroende och förhoppning att saker kommer bli ännu bättre och ännu mer spännande i framtiden. Centralt för denna förändring är en meditationsrutin som varat i flera år nu. Inget dramatiskt, det började med tio minuter per dag, utvecklade sig till tjugo minuter och nu uppemot en timme. Men utöver det så är det en fråga om att ta väl hand om sig själv i stort. Att vara konsekvent är centralt och det finns inga genvägar, även om det inte kärnfysik vi talar om här. För den som vill komma igång är det ett bra sätt att börja; det kan lägga grunden för resten.
Största insikten är att när det kommer till psykisk hälsa och hur vi känner kring livet så är det något som vi själva styr helt och hållet över. Det finns inget förutbestämt öde att vi inte förtjänar att må bra. Alla människor, oberoende av diagnoser eller bakgrund, har förutsättningar att bli sin bästa version av sig själv. Ingen är utelämnad till ett liv av lidande och det handlar definitivt inte om att bli buddhistmunk eller att träna på gymmet fem timmar varje dag. Det är mycket enklare än så.
Jag är inte ute efter att sälja något, framhäva några egoistiska intressen, påvisa några hemliga metoder eller evangelisera över en religion. Allt jag säger är att om jag kan göra detta så kan alla göra detta. Men ta mig inte på orden, se efter själv.
Själv har jag varit på en plats som har varit tillräckligt påfrestande och jobbig för att jag hade svårt att se hur en verklighet utan psykofarmaka var verklig. Då hade jag ganska svåra ångestproblem med frekventa panikattacker, problem att resa och var oerhört dömande mot mig själv. Även om det finns många trevliga minnen därifrån var det en tid där känslorna styrde oerhört mycket. Lägg därtill att jag levde på en SSRI-tablett på 10 mg som jag tog dagligen i tre års tid.
Idag, ett antal år senare, så har jag inte rört något som har med antidepressiva mediciner att göra, lagt om livsstilen helt och hållet och mår i ärlighetens namn bättre än någonsin. Givetvis är det alltid upp och ner, hade till exempel en svacka i höstas, men måendet i stort är väldigt, väldigt bra och jag känner för stunden ett stort självförtroende och förhoppning att saker kommer bli ännu bättre och ännu mer spännande i framtiden. Centralt för denna förändring är en meditationsrutin som varat i flera år nu. Inget dramatiskt, det började med tio minuter per dag, utvecklade sig till tjugo minuter och nu uppemot en timme. Men utöver det så är det en fråga om att ta väl hand om sig själv i stort. Att vara konsekvent är centralt och det finns inga genvägar, även om det inte kärnfysik vi talar om här. För den som vill komma igång är det ett bra sätt att börja; det kan lägga grunden för resten.
Största insikten är att när det kommer till psykisk hälsa och hur vi känner kring livet så är det något som vi själva styr helt och hållet över. Det finns inget förutbestämt öde att vi inte förtjänar att må bra. Alla människor, oberoende av diagnoser eller bakgrund, har förutsättningar att bli sin bästa version av sig själv. Ingen är utelämnad till ett liv av lidande och det handlar definitivt inte om att bli buddhistmunk eller att träna på gymmet fem timmar varje dag. Det är mycket enklare än så.
Jag är inte ute efter att sälja något, framhäva några egoistiska intressen, påvisa några hemliga metoder eller evangelisera över en religion. Allt jag säger är att om jag kan göra detta så kan alla göra detta. Men ta mig inte på orden, se efter själv.
