Citat:
Ursprungligen postat av
Hanzeman
Jag tänker mig att språk kan ses som ett hantverk där man måste förstå vad slutprodukten är och vad dess funktion och syfte är innan man grottar ner sig i delarna.
Förr kunde det gå till såhär:
1. Ett nytt problem uppstår i samhället, och det är svårt att beskriva med befintliga begrepp.
2. Folk går in i förnekelsefasen.
3. Någon av de intelligentaste gör en utrikes resa och inser att något språk som talas av andra folk har begrepp som kan användas för att beskriva problemet.
4. Vederbörande blir den förste svensk som förstår problemet.
5. Den personen reser tillbaks till Sverige och myntar nya begrepp som kan användas för att beskriva och förstå problemet.
6. De nya begreppen sprids till så många människor att de byter uppfattning och kan lösa problemet.
Invandring kan i viss mån ha liknande konsekvenser, men:
1. Ett barn har i sitt hemspråk begrepp som kan användas för att förstå problemet.
2. Barnet får i skolan lära sig hur det uttrycks på svenska, på ett sätt som döljer problemets natur.
3. Barnet myntar nya begrepp på svenska för att beskriva problemet.
4. En lärare förklarar att så säger man inte på svenska för här har vi ett annat idiom.
5. Barnet kan nu välja mellan att avstå från att lära sig korrekt svenska eller offra sin verklighetsuppfattning.
Kanske är det detta som känns meningslöst?