Citat:
Nu ligger jag här i sängen igen, sömnlös.
Tankarna snurrar och jag känner mig illamående, det känns som om ingen förstår mig.
Jag ler och är glad, skämtar och skrattar utanpå, men inombords har jag ångest, mina nära tror att jag mår bra, alla tror att jag mår bra.
Känslor är något jag förtrycker, förmodligen för att jag växte upp i en familj där det var tabu att visa känslor - Men jag har mycket känslor inom mig.
När jag väl har samlat mod och visat känslor, släppt på muren jag har runtom mig, så har det alltid slutat med att jag har blivit sårad, det känns nästan som om jag drar till mig människor som vill få mig att må dåligt.
Jag börjar tro att jag är manodepressiv, vissa dagar känns det som om jag vunnit på lotto, andra dagar vill jag hoppa framför tuben.
Någon psykolog har jag inte besökt om man inte räknar med några korta visit under tonåren, jag tror inte att en psykolog kan hjälpa mig.
Jag tänker på självmord dagligen, på morgonen, innan jag går och lägger mig, vetskapen om att jag kan avsluta mitt liv när jag vill hjälper mig att somna, har jag märkt.
Tanken att jag skulle göra många i min närhet så otroligt ledsna skrämmer mig till den grad att självmord nästan är uteslutet, samtidigt vet jag att jag är viktigast i mitt liv.
Jag kände väl egentligen bara för att skriva av mig och undrar om någon där ute varit i samma tankar och tagit sig ur det, i så fall, hur?
Tankarna snurrar och jag känner mig illamående, det känns som om ingen förstår mig.
Jag ler och är glad, skämtar och skrattar utanpå, men inombords har jag ångest, mina nära tror att jag mår bra, alla tror att jag mår bra.
Känslor är något jag förtrycker, förmodligen för att jag växte upp i en familj där det var tabu att visa känslor - Men jag har mycket känslor inom mig.
När jag väl har samlat mod och visat känslor, släppt på muren jag har runtom mig, så har det alltid slutat med att jag har blivit sårad, det känns nästan som om jag drar till mig människor som vill få mig att må dåligt.
Jag börjar tro att jag är manodepressiv, vissa dagar känns det som om jag vunnit på lotto, andra dagar vill jag hoppa framför tuben.
Någon psykolog har jag inte besökt om man inte räknar med några korta visit under tonåren, jag tror inte att en psykolog kan hjälpa mig.
Jag tänker på självmord dagligen, på morgonen, innan jag går och lägger mig, vetskapen om att jag kan avsluta mitt liv när jag vill hjälper mig att somna, har jag märkt.
Tanken att jag skulle göra många i min närhet så otroligt ledsna skrämmer mig till den grad att självmord nästan är uteslutet, samtidigt vet jag att jag är viktigast i mitt liv.
Jag kände väl egentligen bara för att skriva av mig och undrar om någon där ute varit i samma tankar och tagit sig ur det, i så fall, hur?
Lider själv av ångest, djup sådan.
Jag har märkt genom åren att ju varje gång man stressar, tex på jobbet och är uppe i varv så när man väl sätter sig ner och kan andas lite så trycker ångesten på eftersom den samlats på hög av all stress.
Otroligt obehagligt är det...
