Räknas filmens tillstånd till den riktiga världen?

"Hur" existerar egentligen ett filmuniversum ur en filosofisk synpunkt? Hur ska man förhålla sig till det rent filosofiskt och tankemässigt djupare? Det känns som en utsträckt kedja där det övergår till "icke-existens" för att kunna manifestera sig som produkt, men även en dröm existerar efter att den drömts, eller? Hur mycket är minnet av något värt?

Jag minns i en film där karaktärerna pratar om en film som en av skådisarna i filmen medverkade i (utanför den filmen alltså), men där borde det inte vara så trots att det är så. Hur löser man det i relationen med verkligheten? Och det är mycket sådant som gör att jag grubblar på filmens och seriens existens ur bilden om vår existens som inte än, den heller, kan definieras eller hitta en gemensam beskrivning och total.

"Pågår" det saker när en idé som film väl har kommit till vår kännedom och tagit sig in i vårt medvetande ur aspekten att det fortsätter enligt den uppsatta premissen?

Hur legitim är filmens eviga(?) tillvaro?

Det finns I dig. Dina tankar och fantasier och föreställningar är lika riktiga som något annat. Det finns ju.

Som åsnan sa, filmen finns endast i dig (och alla som sett filmen). Den finns inte oberoende av er, inte utanför era hjärnor.

Så om blinda sätter ihop en film och sedan begraver den, finns den inte då?

Är vi simulerade så bestäms våra tankar av simuleringsprogrammet och kan inte påverkas av hur många gånger man exekverar simuleringsprogrammet, eller om man inte exekverar det alls. Är vi regisserade av en författare så bestäms våra tankar av manus och kan inte påverkas av att någon läser boken eller ser filmen. Står det i manus att du upplever att du är en riktig människa så kan du ju inte tänka annorlunda bara för att åskådarna råkade titta bort. Det finns helt enkelt ingen återkoppling åt det hållet.

Huruvida vi existerar är en fråga som inte går att besvara, eftersom vi inte skulle kunna märka om vi inte existerade. Därav är det också meningslöst att gå i sådana funderingar. Spelteoretiskt bör vi anta att vi existerar. Har vi fel så är ändå inget förlorat.

Filmen är statisk, allt är bara en samling av stillbilder. Alla stillbilder som överhuvudtaget är möjliga. I 5 dimensioner. 10^500 stycken stillbilder. En föreställer dig i bastun läsandes ur Shakespeare för Obama.
Matematiken förutsäger det. Det mesta är dock meningslöst brus.

Filmen kan ses framlänges, baklänges, sidledes, uppåt, neråt, framåt, bakåt, inåt utåt, det blir 5 dimensioner. För du kan ha en röd tröja, men samtidigt 17 miljoner andra nyanser. Samtidigt. Det kräver en egen dimension.

Nu behövs ett medvetande som kan titta på filmen.

Filmens kausalitet?
Det förhåller sig på så sätt att bildrutorna skiljer sig väldigt lite om de ligger nära varandra. Och förändras gradvis utåt i alla dimensioner. Entropi.

Jag läste någon som jämförde skapelsen och skaparen med hjälp av sagan om ringen och Tolkien. Tolkien genomsyrar hela världen i berättelsen, han vet allting om den, men ändå har karaktärerna inuti världen ingen möjlighet att förstå Tolkien. Även om han skriver in sig själv i världen så blir karaktären bara en avatar. För den som funderar på en skapare av den här världen så kan det fiktiva vara ett hjälpsamt perspektiv.

Det beror lite på vad man menar med minnet. Om du eller jag minns eller glömmer nåt är inte så betydande annat än rent praktiskt. Det är bara en skugga av ett större minne.

Det mer omfattande minnet har ingen möjlighet att glömma någonting, någonsin. Vare sig du kommer ihåg vad du åt till frukost eller inte så är frukosten kvar, här och nu. Även om den lämnar kroppen i alla bemärkelser någon dag så står den till grund för allt som kommer efteråt. Den är förevigad i nuet.

På så sätt kan man säga att minnet av något inte skiljer sig från själva existensen. Det fiktiva har en lika genuin del av verkligheten som allt annat.

Tidens rörelse är en tolkning vi gör. Antag att varje ögonblick längs vår livslinje representeras av en ögonblicksbild av vårt mentala tillstånd. I varje ögonblicksbild återfinns en statisk minnesbild av tidigare händelser. Givet ögonblick nummer N så finns en statisk minnesbild av samtliga tidigare ögonblick N-1, N-2, N-3, ... Intrycken från ögonblick kommer att utöka minnesbilden så att vi i ögonblick N+1 kommer ha en från N, N-1, N-2, ... osv. Eftersom minnet alltid ligger ett steg efter de aktuella intrycket så tolkar vi in att världen och vi själva förändras över tiden.

Av princip kan vi i varje ögonblick bara veta det aktuella tillståndet. Upplevelsen av rörelse bygger på att vi minns förändring. Om Gud av ren lathet nöjde sig med att skapa en enda ögonblicksbild, med ett falskt minne av tidigare ögonblick som aldrig hade funnits, så kunde vi omöjligen märka någon skillnad.

En film är filosofiskt intressant för att slutet finns redan från början. Inte bara det... Allt som utspelar sig har redan skett. En betraktare finner ändå intresse i den då han eller hon inte vet vad som kommer att ske.

En film är ju inte verklig. Den är verklig som film men den visuellt gestaltade berättelsen har ju egentligen inte inträffat.

Just det, tidens rörelse är vår mentala position i rumtiden i relation till det vi minns.
Vårt medvetande intar vissa positioner i vår världslinje. Eller så är vi 10^500 medvetanden stationerade i koordinatssystemets alla punkter, som tror att vi är ett. I rörelse.
Gnistor i ett fält.

Vi skulle inte heller märka om vår världslinje bröts med meningslösa sekvenser som varade i flera miljarder år för att sedan fortsätta där den slutade som om inget hänt.

Men just nu ser jag ett enormt mångdimensionellt kluster där vi följer en naturlig ordning. En obruten talseries ordning.
Både det vi tolkar som slump och det vi tolkar som kausalitet saknar mening här i det större perspektivet.

Vår film brukar allmänt anses vara 4-dimensionell, men få glömmer att man kan utöka det till en femte genom att placera alla möjliga varianter av filmen bredvid varandra på en hylla.

Då får man det som manifesterar sig i våra liv som "valmöjligheter" eller "parallela universa".

Ja man kan ju fortsätta och bygga på anatar jag. Matematiken sätter väl inga gränser.

(Så länge du bygger vinkelrätt mot föregående dimension)

Du har kanske sett "Imagining the tenth dimension"? Den anses ju vara lite pseudovetenskap kanske men intressant.