Citat:
Jag kände aldrig Patrik men jag känner Rebecca. Jag vet hur sjuk hennes hjärna var FÖRE drogerna och jag vet vilken fysiologisk påverkan droger kan ha på hjärnan och vilka effekter det kan ge på personlighet och beteende.
Jag kan tänka mig att det är mitt tidigare inlägg som du syftar på när du skriver att P målas upp som en sjysst kille, offer för en galen tjej...
Jag har ingen aning om vilken typ av person P var mer än vad man kunnat läsa mellan raderna i FUP och vad man kan räkna ut med tanke på hans långa perioder av gravt missbruk.
Jag tror definitivt inte att han var en "bra" kille. Jag är tvärsäker på att hans personlighet påverkats så som de flesta personligheter av långvarigt missbruk. Skador i hjärnan som försämrar förmågan till empati, till självkontroll och till att kunna reglera känsloyttringar.
Jag är säker på att även hans hjärna var "kapad" av vilken drog han nu föredrog och att hans primära mål varje dag, hela tiden, var att få tag i mer av den, och mer och mer.
Jag är helt säker på att han var oberäknelig i humöret, att han inte kunde hålla känslorna "lagom" när han blev frustrerad, irriterad, besviken eller arg och att det därför lätt spårade ur. Med tanke på hans tidigare beteende mot A och vad hans äldre barn berättat så var han garanterat verbalt och psykiskt våldsam. Med tanke på E:s många skador var han troligtvis även fysiskt våldsam.
Så nej, jag vill inte måla upp bilden av att han skulle vara en "god person" som manipulerats till att begå mord på sin egen dotter. Han var säkerligen i allra högsta grad delaktig i både drogandet, svältandet och misshandeln av E.
Det jag tror, med tanke på vad som går att utläsa i FUP, är att han var den mest drivande att få hem E.
Och JA, jag tror nog att han kan ha ångrat att han kom hög som ett hus, våldsam och högljudd med egen lustgas till förlossningen. Jag tror nog att han mycket väl kan ha VELAT bli ren. Att han velat leva ett vanligt lyckligt familjeliv, ett "Svensson-liv", ställa saker till rätta. Jag tror att tiden ifrån sina nära och kära när man sitter i fängelse kan få många att reflektera över sin situation och föda en önskan om förändring.
De flesta människor är inte "svarta eller vita". Man är en blandning. Hur vidrig man än är när man är påverkad av droger så innebär det inte att man inte kan ha en ÖNSKAN om att ren och vara en bra förälder. Jag tror att den önskan fanns. Jag tror att väldigt många missbrukare har en sån önskan. Men att önska och att faktiskt förändra är ju två vitt skilda saker.
P fixade inte att bryta sitt missbruk. Han fortsatte och därmed fortsatte han också att vara den våldsamma, känslokalla egoisten han blev av drogerna.
Som sagt har jag känt R när vi växte upp. Vi umgicks dagligen hela vår tonårstid. Jag vet hur hennes beteende och personlighet var långt innan hon började med droger.
Och jag kan säga att den var väldigt lik en missbrukspersonlighet redan innan drogerna. Hon saknade empati, manipulerade allt och alla och ljög till sin egen fördel och för sin egen nöjes skull hela tiden.
Jag kan bara föreställa mig hur ett missbruk måste förstärkt alla hennes personlighetsdrag.
Jag säger inte att P blev ett "offer" för R. Men, med tanke på att jag känner R vågar jag lova att hon INTE ville ha tillbaka E för att hon älskade och saknade henne. Hon ville ha tillbaka henne för att E var HENNES, med tanke på missbruket fanns det säkerligen ett ekonomiskt motiv också.
Eventuellt kände P likadant, att han inte alls älskade och saknade E, att han bara ville "vinna" mot myndigheterna.
Men det man ändå kan utläsa i FUP är att han faktiskt visat kraftig ånger. Visat känslor. Enligt R skulle han också ha ropat "ring 112" i samband med händelsen. Detta innebär ändå att han kände någon uns av känslan att vilja rädda E genom drogruset.
Om R då inte kände samma spontana känsla är det väl inte orimligt att anta att hon kanske påminde P om konsekvenserna det skulle kunna få om ambulansen hämtade ett drogat misshandlat barn hos dem...? HUR mycket hon behövde påminna och VAD hon sa för att övertyga honom att de inte skulle ringa efter hjälp kan vi bara gissa.
Oavsett fattade de det vidriga beslutet tillsammans att inte ringa.
Sen kan vi ju inte annat än spekulera i varför han inte valde att berätta om sitt missbruk i häktet.
Jag uttryckte min teori. Det behöver definitivt inte vara sanningen. Men jag tror inte alls att det är en omöjlighet att han ville dö. Om hans droghjärna, hans empatilös a, paranoida drogpersonlighet styrt hans handlande hade han väl gjort vad han kunnat för att få minsta rus? Då borde han väl berättat om vidden av sitt missbruk?
Att han inte gjorde det trots att han med största sannolikhet led av svår abstinens talar i mina ögon för en depression, ånger, sorg osv.
R däremot har inte visat några känslor. Det enda man kunnat utläsa är att hon är upprörd över att S hade droger i kroppen. Hon verkar helt oberörd av att E dött och hon verkar inte minnas något om något. Vilket också är märkligt. En traumatisk händelse, vilket det givetvis är när ens barn, som man älskar över allt annat, drabbas av en allvarlig olycka och dör, minns man ofta väldigt väl.
Man kan blanda ihop detaljer och tidpunkter osv men man minns oftast vad som hände. Mycket starka känslomässiga händelser bearbetas ofta inte som de ska utan "fastnar" i en särskild del av hjärnan, Amygdala, och har en tendens att spelas upp som en film om och om igen. Så OM detta var en traumatisk händelse för henne borde hon kunna återberätta den.
Jag kan tänka mig att det är mitt tidigare inlägg som du syftar på när du skriver att P målas upp som en sjysst kille, offer för en galen tjej...
Jag har ingen aning om vilken typ av person P var mer än vad man kunnat läsa mellan raderna i FUP och vad man kan räkna ut med tanke på hans långa perioder av gravt missbruk.
Jag tror definitivt inte att han var en "bra" kille. Jag är tvärsäker på att hans personlighet påverkats så som de flesta personligheter av långvarigt missbruk. Skador i hjärnan som försämrar förmågan till empati, till självkontroll och till att kunna reglera känsloyttringar.
Jag är säker på att även hans hjärna var "kapad" av vilken drog han nu föredrog och att hans primära mål varje dag, hela tiden, var att få tag i mer av den, och mer och mer.
Jag är helt säker på att han var oberäknelig i humöret, att han inte kunde hålla känslorna "lagom" när han blev frustrerad, irriterad, besviken eller arg och att det därför lätt spårade ur. Med tanke på hans tidigare beteende mot A och vad hans äldre barn berättat så var han garanterat verbalt och psykiskt våldsam. Med tanke på E:s många skador var han troligtvis även fysiskt våldsam.
Så nej, jag vill inte måla upp bilden av att han skulle vara en "god person" som manipulerats till att begå mord på sin egen dotter. Han var säkerligen i allra högsta grad delaktig i både drogandet, svältandet och misshandeln av E.
Det jag tror, med tanke på vad som går att utläsa i FUP, är att han var den mest drivande att få hem E.
Och JA, jag tror nog att han kan ha ångrat att han kom hög som ett hus, våldsam och högljudd med egen lustgas till förlossningen. Jag tror nog att han mycket väl kan ha VELAT bli ren. Att han velat leva ett vanligt lyckligt familjeliv, ett "Svensson-liv", ställa saker till rätta. Jag tror att tiden ifrån sina nära och kära när man sitter i fängelse kan få många att reflektera över sin situation och föda en önskan om förändring.
De flesta människor är inte "svarta eller vita". Man är en blandning. Hur vidrig man än är när man är påverkad av droger så innebär det inte att man inte kan ha en ÖNSKAN om att ren och vara en bra förälder. Jag tror att den önskan fanns. Jag tror att väldigt många missbrukare har en sån önskan. Men att önska och att faktiskt förändra är ju två vitt skilda saker.
P fixade inte att bryta sitt missbruk. Han fortsatte och därmed fortsatte han också att vara den våldsamma, känslokalla egoisten han blev av drogerna.
Som sagt har jag känt R när vi växte upp. Vi umgicks dagligen hela vår tonårstid. Jag vet hur hennes beteende och personlighet var långt innan hon började med droger.
Och jag kan säga att den var väldigt lik en missbrukspersonlighet redan innan drogerna. Hon saknade empati, manipulerade allt och alla och ljög till sin egen fördel och för sin egen nöjes skull hela tiden.
Jag kan bara föreställa mig hur ett missbruk måste förstärkt alla hennes personlighetsdrag.
Jag säger inte att P blev ett "offer" för R. Men, med tanke på att jag känner R vågar jag lova att hon INTE ville ha tillbaka E för att hon älskade och saknade henne. Hon ville ha tillbaka henne för att E var HENNES, med tanke på missbruket fanns det säkerligen ett ekonomiskt motiv också.
Eventuellt kände P likadant, att han inte alls älskade och saknade E, att han bara ville "vinna" mot myndigheterna.
Men det man ändå kan utläsa i FUP är att han faktiskt visat kraftig ånger. Visat känslor. Enligt R skulle han också ha ropat "ring 112" i samband med händelsen. Detta innebär ändå att han kände någon uns av känslan att vilja rädda E genom drogruset.
Om R då inte kände samma spontana känsla är det väl inte orimligt att anta att hon kanske påminde P om konsekvenserna det skulle kunna få om ambulansen hämtade ett drogat misshandlat barn hos dem...? HUR mycket hon behövde påminna och VAD hon sa för att övertyga honom att de inte skulle ringa efter hjälp kan vi bara gissa.
Oavsett fattade de det vidriga beslutet tillsammans att inte ringa.
Sen kan vi ju inte annat än spekulera i varför han inte valde att berätta om sitt missbruk i häktet.
Jag uttryckte min teori. Det behöver definitivt inte vara sanningen. Men jag tror inte alls att det är en omöjlighet att han ville dö. Om hans droghjärna, hans empatilös a, paranoida drogpersonlighet styrt hans handlande hade han väl gjort vad han kunnat för att få minsta rus? Då borde han väl berättat om vidden av sitt missbruk?
Att han inte gjorde det trots att han med största sannolikhet led av svår abstinens talar i mina ögon för en depression, ånger, sorg osv.
R däremot har inte visat några känslor. Det enda man kunnat utläsa är att hon är upprörd över att S hade droger i kroppen. Hon verkar helt oberörd av att E dött och hon verkar inte minnas något om något. Vilket också är märkligt. En traumatisk händelse, vilket det givetvis är när ens barn, som man älskar över allt annat, drabbas av en allvarlig olycka och dör, minns man ofta väldigt väl.
Man kan blanda ihop detaljer och tidpunkter osv men man minns oftast vad som hände. Mycket starka känslomässiga händelser bearbetas ofta inte som de ska utan "fastnar" i en särskild del av hjärnan, Amygdala, och har en tendens att spelas upp som en film om och om igen. Så OM detta var en traumatisk händelse för henne borde hon kunna återberätta den.
Du satte mina tankar i ord på det jag tänkte gällande P. Jag är kass på formulera mig överlag, så om någon här inne fått den uppfattningen som nämnts tidigare så är det precis så här jag menar.
[/quote]
