Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Fast nä...
Det krävs faktiskt väldigt lite för att bli anmäld. Sedan kanske inte vårdgivare agerar på det, men det är en annan sak.
Jag vet heller inte om missbruk har samma låga tröskel som självskaderisk - MEN som fd suicidbenägen har jag en del erfarenhet.
Första gången jag blev varse skyldigheten att göra orosanmälan var på vc när jag sa att jag pallar inte längre - mina barn har det bättre utan mig.
Läkarn sa att han skulle göra en orosanmälan.
Jag sa att jag ju menade att mina barn betyder ALLT för mig. Jag skulle aldrig göra dem illa eller inte ta hand om dem men de är värda en bättre mamma.
Läkarn sa att det trodde han säkert men ett självskadehot är grund för orosanmälan.
Andra gången ämnet kom upp var när jag var på företagshälsovården och fick ett ångestanfall för de hänvisade mig till vc som hänvisat mig till företagshälsovården och ingen ville ge mig samtalskontakt och medicinen jag fått funkade inte. Vad ska jag göra? frågade jag och damen sa till mig att ta en promenad. Och jag sa nåt i stil med att jag kommer inte att komma hem idag och hon sa att om jag menade att jag planerade att göra mig illa så måste hon anmäla. Jag sa nej naturligtvis. Sen gick jag och tänkte hoppa från en bro men kom på att det var svintaskigt mot bilen som skulle köra på mig efter landning så jag knatade upp till psykakuten. Därifrån skickades jag till psyk och fick träffa världens bästa psykiatriker. Hon började med att förklara att om hon fick minsta misstanke om att jag ville göra mig illa MÅSTE hon anmäla till soc. Jag hyperventilerade och sa nejdå för tanken att ha SOC hemma hos mig om jag skulle överleva det här var helt outhärdlig. Om mina barn inte skulle finnas hos mig fanns det INGEN anledning. Jag tror att alla tre förstod det.
I den här storyn kan det ju ha varit något liknande men antingen med lättlurad eller slapp sjukvård.

(Rätt medicin och verkligheten blev helt annorlunda. Mina barn har aldrig, och kommer aldrig, fara mer illa än random Svenssons. Och tjafs om att "självmord är själviskt" och blabla är inte relevant.)

Nej, men jag vet ungefär hur mycket som brukar krävas för en anmälan, eftersom jag jobbar inom psykiatrin, och det räcker inte att ha en massa ångest eller ens självmordstankar.

Vården känner ju inte till missbruket, skulle de anmäla alla psykiskt sjuka föräldrar som har självmordstankar kommer till mottagningen så skulle det bli många anmälningar. Det är mycket vanligare än man tror.

Psykos och mani är sådant som gör att man anmäler oftast, eller uttalat att personen inte klarar av att ta hand om barnen mera.

Den sista meningen du skrev om kontakten med familjehemmet - det skulle jag tro är en ren och skär LÖGN som R drar till med. Från början till slut. Jag har inte hittat något i hennes psykjournal där ämnet överhuvudtaget diskuteras- ens i allmänna ordalag.

Fast nä...
Det krävs faktiskt väldigt lite för att bli anmäld. Sedan kanske inte vårdgivare agerar på det, men det är en annan sak.
Jag vet heller inte om missbruk har samma låga tröskel som självskaderisk - MEN som fd suicidbenägen har jag en del erfarenhet.
Första gången jag blev varse skyldigheten att göra orosanmälan var på vc när jag sa att jag pallar inte längre - mina barn har det bättre utan mig.
Läkarn sa att han skulle göra en orosanmälan.
Jag sa att jag ju menade att mina barn betyder ALLT för mig. Jag skulle aldrig göra dem illa eller inte ta hand om dem men de är värda en bättre mamma.
Läkarn sa att det trodde han säkert men ett självskadehot är grund för orosanmälan.
Andra gången ämnet kom upp var när jag var på företagshälsovården och fick ett ångestanfall för de hänvisade mig till vc som hänvisat mig till företagshälsovården och ingen ville ge mig samtalskontakt och medicinen jag fått funkade inte. Vad ska jag göra? frågade jag och damen sa till mig att ta en promenad. Och jag sa nåt i stil med att jag kommer inte att komma hem idag och hon sa att om jag menade att jag planerade att göra mig illa så måste hon anmäla. Jag sa nej naturligtvis. Sen gick jag och tänkte hoppa från en bro men kom på att det var svintaskigt mot bilen som skulle köra på mig efter landning så jag knatade upp till psykakuten. Därifrån skickades jag till psyk och fick träffa världens bästa psykiatriker. Hon började med att förklara att om hon fick minsta misstanke om att jag ville göra mig illa MÅSTE hon anmäla till soc. Jag hyperventilerade och sa nejdå för tanken att ha SOC hemma hos mig om jag skulle överleva det här var helt outhärdlig. Om mina barn inte skulle finnas hos mig fanns det INGEN anledning. Jag tror att alla tre förstod det.
I den här storyn kan det ju ha varit något liknande men antingen med lättlurad eller slapp sjukvård.

(Rätt medicin och verkligheten blev helt annorlunda. Mina barn har aldrig, och kommer aldrig, fara mer illa än random Svenssons. Och tjafs om att "självmord är själviskt" och blabla är inte relevant.)

Det krävs ingenting för en orosanmälan.

Men missbruket känner ju inte läkaren till.

I övrigt är det inte sådär det brukar gå till. Nu kanske det varierar mellan mottagningar och städer, men där jag bor och arbetar hade man inte anmält enbart utifrån det du berättar. Kanske med spädbarn, kanske finns det mer till din historia?

Nu var ju P och R inte uttalat självskadande heller, de vet nog var gränserna gick.

Krävs ingenting precis. En vän fick en orosanmälan för att hen hade svårt och sova ett tag inför en operation. Då ansåg psykologen att hen behövde mer stöd med sitt föräldraskap.

Det är något märkligt ja, men samtidigt - vad skulle du gjort om den misstänkte i ett brottsfall som berörde dig plötsligt släpptes från häktet när utredningen inte var klar, och riskerade att snacka ihop sig med andra? Med den lösningen hade i alla fall någon som inte är en galen missbrukare koll på Rebecka. Det är svårt att veta hur mycket RS litar på vad RG sagt under helgen där, eftersom hon mest tillfrågas om vad som skett snarare än vad hon tror. Men visst är det möjligt att RS litar för snabbt på människor, ja, helt enkelt är naiv.

Det krävs inget förutom en dålig magkänsla eller misstanke för personal inom vården att anmäla. Vi har en skyldighet att anmäla och görs en anmälan är man skyldig att informera patienten om detta.Däremot är det mycket märkligt att hur mycket anmälningar vi inom vården än gör på vissa patienter angående oro för deras barn så har vi inte någon rätt att få veta vad som händer med barnen eller om det ens vidtas några åtgärder. Har själv kontaktat socialen ett otal gånger i min yrkesroll för att fråga om verkligen anmälan tagits på allvar men då blir man snabbt hänvisad till sekretessen. Finns noll och inget samarbete mellan vården och socialen.

Om P inte stod som vårdnadshavare så fick R barnbidrag, underhållsstöd, bostadsbidrag, flerbarnstillägg mm.
Sjukt ändå! För P bodde ju där med. Kanske försäkringskassan borde få veta då det är bidragsbrott (om hon nu fick det)