Citat:
Hela den svenska strategin inför det dödliga coronaviruset utgår från begreppet tillit. Elisabeth Åsbrink kan inte frigöra sig från misstanken om att ordet används som försköning av passivitet, åldersförakt och lathet.
Elisabeth Åsbrink
Text
Det talas mycket om tillit nu. ”Vi har väldigt stor tillit, till varandra och till politiker och myndigheter”, sa den svenska utrikesministern i Dagens Nyheter den 29 mars. Både den svenske statsministern och statsepidemiologen arbetar utifrån denna grund av tillit. Hela den svenska strategin inför ett uppenbarligen dödligt virus (mot vilket vi varken har vaccin eller bot) utgår från den. Man litar på att medborgarna fattar att det är allvar. Man litar på att Folkhälsomyndigheten vet vad den gör. Man litar på att politikerna granskar sina experter och därefter fattar självständiga beslut. Man litar på att journalisterna granskar politikers tillit och experternas expertis. Man litar till och med på att folk som inte behärskar det svenska språket ska förstå vad som gäller. Det är makalöst hur mycket tillit som ryms i en coronakris.
Jag brukar själv plädera för att tillit är det bästa skyddet av demokratin. Men – det finns tillit och det finns tillit.
Läs mer. Maciej Zaremba: I coronakrisens Sverige visar lasten plötsligt sin dygdiga sida
Jag mötte Georg Klein, den ungerskfödde cancerforskaren och författaren, några gånger. Trots att Klein var tio år äldre än min pappa, delade de samma erfarenhet från krigsåren: deras land ville mörda dem. (Ungern genomförde för övrigt närapå sin föresats: 564.000 människor ur landets judiska befolkning mördades.) Något händer med tilliten efter sådana erfarenheter. Man blir beredd. Katastrofer kan ske därför att katastrofer har skett. Det är en logisk slutsats. Ändå fick Georg Klein en gång frågan om han inte var krigsskadad. Nej, det är svenskarna som är fredsskadade, svarade Klein. ”Århundradena utan krig, revolution och andra stora omvälvningar har format er tro att människan i grund och botten är god.”
Jag vill gå hårdare fram: Folk i Sverige tror att inget farligt egentligen kan hända dem. De smärtsamma katastrofer som bevaras i kollektivt minne – hit vill jag räkna mordet på Olof Palme i februari 1986, Estoniakatastrofen 1994, tsunamin i Thailand 2004 och Drottninggatan 2017 – har inneburit död, förlust och smärta. Men händelserna har inte inneburit en omedelbar risk för att människor över hela landet ska dö. I flera sekler har Sverige klarat sig undan dödliga naturkatastrofer och krig. Kort sagt, de flesta är inte särskilt rädda för katastrofer därför att katastrofer inte har skett. Det kan man naturligtvis också kalla logik, men en nationellt begränsad sådan, som om världen stannar vid Sveriges gränser – som om analysen av coronavirusets farlighet är 1: det händer inte här, och 2: det händer i vart fall inte mig. Men är bristande katastrofberedskap detsamma som tillit?
Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger
Faktum är att Danmark, Norge och Finland reagerar annorlunda inför hotet mot deras befolkning därför att de har erfarit katastrofer – de har till exempel andra världskriget färskt i minnet. Är de därför krigsskadade? Eller är Sverige fredsskadat?
Häromdagen fick jag ett mejl från en ambassadör från ett EU-land, som läst min bok om svenska värderingar och sökte förklaringar till Sveriges strategi:
”Vi fattar att svenskar i vanliga fall litar på sina myndigheter och att detta förstärks i kristider. Vi fattar också att tilliten utgår från att politiker grundar sina beslut på vetenskaplig expertis. Vi fattar dessutom att coronakrisen i hela sin omfattning ännu inte nått fram till folk och att de därför inte ser behovet av strängare regler. Och vi börjar fatta att det är en del av svensk självbild att se sig själv som annorlunda än alla andra länder.” ”Men”, undrar ambassadören, ”varför ifrågasätter ingen strategin? Var är debatten?”
Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger. Ordet lagom är ett bra exempel. Det har ju inget med vikingar att göra, utan är en gammal form av svenska som betyder att göra något enligt lagen, ”lagenligt”. Här kommer man först överens om reglerna och sedan följs de.
Tillit är något av det mest värdefulla som finns, mellan enskilda människor såväl som mellan samhällets olika beståndsdelar. Tillit utgör demokratins största tillgång och förutsättning – jag är helt för tillit. Men det som i dag kallas tillit kan faktiskt vara en försköning, till och med en lögn, och ett sätt att lägga ansvaret på någon annan.
Ta statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Hans motsvarigheter i Storbritannien, USA och Danmark till exempel, framträder ofta jämsides med statsledarna. I Sverige står han rätt ensam.
Läs mer. ”Coronakrisen pekar ut globaliseringens risker”
Det är storartat att vilja ha åtskillnad mellan politik och myndighetsutövning och lika storartat att visa tillit till experternas kunskap – men vem ska egentligen hållas ansvarig? Att samtliga riksdagspartier sluter upp bakom Folkhälsomyndigheten är också fint men innebär i praktiken att det är myndighetens anställda som fattar avgörande beslut för hela nationen, utan att vara folkvalda. Om strategin misslyckas och människor i Sverige dör i samma mängd som i Italien, ska detta då skyllas på Tegnell?
Också journalistkåren tycks ha bestämt sig för att vara tillitsfull i detta läge. Jag läser kartläggningar och ser kvalificerad grafik men hör knappt en följdfråga. Jag undrar till exempel varför inte apotekare och kassörskor i alla butiker står bakom en plastvägg som i Danmark. Om affärer och restauranger ska vara fortsatt öppna, hur ska personalen skydda sig? Varför testar vi inte maximalt antal människor – de som är immuna kan ju återgå till arbete och träffa sina gamla föräldrar? Och allvarligast av allt: I Sverige har fler människor dött än i de övriga nordiska länderna tillsammans. Hur kommer det sig?
Kan det vara så att vi använder ordet tillit när det i själva verket handlar om passivitet, åldersförakt eller lathet? Är Sverige fredsskadat, och kan det få ödesdigra konsekvenser? Jag tror det. Jag hoppas att jag har fel.
Läs fler texter av Elisabeth Åsbrink och följ DN:s rapportering om det nya coronaviruset.
Elisabeth Åsbrink
Text
Det talas mycket om tillit nu. ”Vi har väldigt stor tillit, till varandra och till politiker och myndigheter”, sa den svenska utrikesministern i Dagens Nyheter den 29 mars. Både den svenske statsministern och statsepidemiologen arbetar utifrån denna grund av tillit. Hela den svenska strategin inför ett uppenbarligen dödligt virus (mot vilket vi varken har vaccin eller bot) utgår från den. Man litar på att medborgarna fattar att det är allvar. Man litar på att Folkhälsomyndigheten vet vad den gör. Man litar på att politikerna granskar sina experter och därefter fattar självständiga beslut. Man litar på att journalisterna granskar politikers tillit och experternas expertis. Man litar till och med på att folk som inte behärskar det svenska språket ska förstå vad som gäller. Det är makalöst hur mycket tillit som ryms i en coronakris.
Jag brukar själv plädera för att tillit är det bästa skyddet av demokratin. Men – det finns tillit och det finns tillit.
Läs mer. Maciej Zaremba: I coronakrisens Sverige visar lasten plötsligt sin dygdiga sida
Jag mötte Georg Klein, den ungerskfödde cancerforskaren och författaren, några gånger. Trots att Klein var tio år äldre än min pappa, delade de samma erfarenhet från krigsåren: deras land ville mörda dem. (Ungern genomförde för övrigt närapå sin föresats: 564.000 människor ur landets judiska befolkning mördades.) Något händer med tilliten efter sådana erfarenheter. Man blir beredd. Katastrofer kan ske därför att katastrofer har skett. Det är en logisk slutsats. Ändå fick Georg Klein en gång frågan om han inte var krigsskadad. Nej, det är svenskarna som är fredsskadade, svarade Klein. ”Århundradena utan krig, revolution och andra stora omvälvningar har format er tro att människan i grund och botten är god.”
Jag vill gå hårdare fram: Folk i Sverige tror att inget farligt egentligen kan hända dem. De smärtsamma katastrofer som bevaras i kollektivt minne – hit vill jag räkna mordet på Olof Palme i februari 1986, Estoniakatastrofen 1994, tsunamin i Thailand 2004 och Drottninggatan 2017 – har inneburit död, förlust och smärta. Men händelserna har inte inneburit en omedelbar risk för att människor över hela landet ska dö. I flera sekler har Sverige klarat sig undan dödliga naturkatastrofer och krig. Kort sagt, de flesta är inte särskilt rädda för katastrofer därför att katastrofer inte har skett. Det kan man naturligtvis också kalla logik, men en nationellt begränsad sådan, som om världen stannar vid Sveriges gränser – som om analysen av coronavirusets farlighet är 1: det händer inte här, och 2: det händer i vart fall inte mig. Men är bristande katastrofberedskap detsamma som tillit?
Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger
Faktum är att Danmark, Norge och Finland reagerar annorlunda inför hotet mot deras befolkning därför att de har erfarit katastrofer – de har till exempel andra världskriget färskt i minnet. Är de därför krigsskadade? Eller är Sverige fredsskadat?
Häromdagen fick jag ett mejl från en ambassadör från ett EU-land, som läst min bok om svenska värderingar och sökte förklaringar till Sveriges strategi:
”Vi fattar att svenskar i vanliga fall litar på sina myndigheter och att detta förstärks i kristider. Vi fattar också att tilliten utgår från att politiker grundar sina beslut på vetenskaplig expertis. Vi fattar dessutom att coronakrisen i hela sin omfattning ännu inte nått fram till folk och att de därför inte ser behovet av strängare regler. Och vi börjar fatta att det är en del av svensk självbild att se sig själv som annorlunda än alla andra länder.” ”Men”, undrar ambassadören, ”varför ifrågasätter ingen strategin? Var är debatten?”
Sverige skiljer sig från sina nordiska grannar genom sin långa tradition av stark centralstyrning. Vi har Gustav Vasa (och Axel Oxenstierna) att tacka för det. Grovt uttryckt är folk i det här landet vana vid att göra som myndigheterna säger. Ordet lagom är ett bra exempel. Det har ju inget med vikingar att göra, utan är en gammal form av svenska som betyder att göra något enligt lagen, ”lagenligt”. Här kommer man först överens om reglerna och sedan följs de.
Tillit är något av det mest värdefulla som finns, mellan enskilda människor såväl som mellan samhällets olika beståndsdelar. Tillit utgör demokratins största tillgång och förutsättning – jag är helt för tillit. Men det som i dag kallas tillit kan faktiskt vara en försköning, till och med en lögn, och ett sätt att lägga ansvaret på någon annan.
Ta statsepidemiolog Anders Tegnell till exempel. Hans motsvarigheter i Storbritannien, USA och Danmark till exempel, framträder ofta jämsides med statsledarna. I Sverige står han rätt ensam.
Läs mer. ”Coronakrisen pekar ut globaliseringens risker”
Det är storartat att vilja ha åtskillnad mellan politik och myndighetsutövning och lika storartat att visa tillit till experternas kunskap – men vem ska egentligen hållas ansvarig? Att samtliga riksdagspartier sluter upp bakom Folkhälsomyndigheten är också fint men innebär i praktiken att det är myndighetens anställda som fattar avgörande beslut för hela nationen, utan att vara folkvalda. Om strategin misslyckas och människor i Sverige dör i samma mängd som i Italien, ska detta då skyllas på Tegnell?
Också journalistkåren tycks ha bestämt sig för att vara tillitsfull i detta läge. Jag läser kartläggningar och ser kvalificerad grafik men hör knappt en följdfråga. Jag undrar till exempel varför inte apotekare och kassörskor i alla butiker står bakom en plastvägg som i Danmark. Om affärer och restauranger ska vara fortsatt öppna, hur ska personalen skydda sig? Varför testar vi inte maximalt antal människor – de som är immuna kan ju återgå till arbete och träffa sina gamla föräldrar? Och allvarligast av allt: I Sverige har fler människor dött än i de övriga nordiska länderna tillsammans. Hur kommer det sig?
Kan det vara så att vi använder ordet tillit när det i själva verket handlar om passivitet, åldersförakt eller lathet? Är Sverige fredsskadat, och kan det få ödesdigra konsekvenser? Jag tror det. Jag hoppas att jag har fel.
Läs fler texter av Elisabeth Åsbrink och följ DN:s rapportering om det nya coronaviruset.
Så vad hände med sars, ebola,galna kosjukan och andra megavirus media hypat?
