Citat:
Ursprungligen postat av
zipperventura
Nej dokumentären (om den nu kan kallas för det, fanns det ens någon röd tråd?) var verkligen inte bra.
Samtidigt så kan det uteblivna genomslaget också bero på att Henriks fans har blivit äldre, jag är en riktig bd-fan, jag gillar håkan också. Men fan.. tiden går... man blir äldre. Och jag såg fram emot Henriks skiva i jättemånga år, men den kom aldrig. Och när han väl kom tillbaka så hade han helt plötsligt kroniskt trötthetssyndrom och var lite småplufsig.. svårt att få med sig unga tjejer som fans denna gång.
Förut har det alltid funnits någon sorts samhörighet och känsla av att man kan identifiera sig lite med honom, en outsider som slår underifrån och ger en inspiration till att fightas med världen. Men nu var det bara en sorglig person som var där, intervjuerna, konserterna där han var tvungen att ta paus då och då.. och emellanåt hade lite väl konstiga mellansnack som blev pretentiösa.. och i ärlighetens namn en rätt så medioker skiva. Jag ville verkligen tycka om den.. men jämfört med Forever och Cruel town så är den ingenting särskilt alls.
Förut har det alltid funnits en hoppfullhet, nu känns det mest tragiskt. Och nu när man läser att han dessutom skyfflat in pengarna ifrån sin comeback i denna kassa dokumentär så han är luspank och tvingas stjäla mat.. ja.. sorgligt.
Ja, Henriks skiva var verkligen sopig. Tyvärr. Känns som om de flesta recensionerna var försiktigt positiva av rent förbarmande. Eller helt enkelt köpta. Jag menar:
Citat:
Ursprungligen postat av Nöjesguiden
Igen – det är inte i första hand de många strålande popsångerna som gör storheten hos Henrik Berggren och hos Wolf’s Heart, eller de starka ord som utgör texterna. Det som är så fantastiskt överväldigande och omtumlande, och som faktiskt gör Wolf’s Heart bättre än något annat Henrik Berggren gjort, bättre än Broder Daniels alla skivor, är den fullständiga uppriktighet han ställer sig framför oss med. Den räcker för att göra så att Wolf’s Heart inte bara är Henrik Berggrens storstilade återkomst utan också hans största triumf.
Av de senaste uppgifterna att döma verkar plattan (om man tar Berggrens ordinarie arbetstempo i beaktning) nästan ha stressats fram. Den ger ett ofärdigt intryck, mer vara än konstverk. Discogs listar hela sex (!) olika "limiterade" vinylutgåvor. Håkan-nivå på det krämandet!
Citat:
Ursprungligen postat av
B.R.Donut
Spellista med ett antal (ca 45 låtar) av Håkans plagiat och deras original:
https://open.spotify.com/playlist/1t...iuVBNbMh8Ycxn1
Många rätt uppenbara. Inget tvivel om att han satt låtstöld i system.
Men det är väl knappast någon research som filmmakarna skall ha cred för.
Ja, ja. Att Håkan lånar/stjäl/plagierar är vida känt. Fram till det att någon sätter dit honom är det också fullkomligt ointressant att böla om detaljer. Halva HH-tråden här på Flashback består liksom av sådana tröttsamma påminnelser. Andra halvan falsksång.
Det som
är intressant är ju som sagt hur det blev med denna påstådda "a lot of activity" från "a number of disgruntled people" som A och S nämner. En växande skara människor som fått sina texter och melodier "lånade" till en allt fetare låtkatalog. Ihjältigda av media? Hotade till tystnad av HH och hans underhuggare? Utköpta av en kabal inom svensk musikindustri? Vem vet. Håkan har slingrat sig och sluppit undan detta i tjugo år genom att framställa sig som en indie-slarver, men det är lite andra omständigheter när man är Sveriges i särklass största artist. Åtskilliga Ullevi-miljoner hägrar för den som legat i vassen och väntat på en payday. Bojangles-kortet är utspelat.