Citat:
Arier är ettt väldigt brett begrepp som kan vara allt från juggar, ryssar, albaner, greker, romare, kelter, germaner osv. Medan judarna är bara en av många semitiska grupper. Därför blir det lite konstigt när man jämför typ 1200 miljoner arier med 14 miljoner judar.
Här är ett stycke om vad som utmärker ariern:
Alla världshistoriska händelser äro blott yttringar av rasernas självbevarelsedrift i god eller dålig mening. Frågan om de inre orsakerna till den ariska rasens överväldigande betydelse kan besvaras sålunda: Orsaken är inte en starkare självbevarelsedrift i och för sig utan fastmer de särskilda uttryck som självbevarelsedriften tar sig. Viljan till livet är, subjektivt betraktad, överallt lika stor, och det är endast de faktiska uttrycksformerna som äro olika.
Hos de primitiva varelserna sträcker sig självbevarelsedriften inte utöver omsorgen om det egna jaget. Egoismen, som vi kalla denna farsot, går här så långt att den omfattar själva tiden, så att man gör anspråk på allting för ögonblickets del och inte unnar kommande tider något. Djuret lever i detta tillstånd endast för sig själv, söker föda blott för att stilla den tillfälliga hungerkänslan och kämpar blott för sitt eget liv. Så länge självbevarelsedriften yttrar sig på detta sätt saknas varje grundval för bildandet av någon slags gemenskap, om det så vore den primitivaste form av familj. Redan gemenskapen mellan hane och hona utöver den rena parningen fordrar en utvidgning av självbevarelsedriften, så att omsorgen och kampen för det egna jaget även omfattar den andra hälften; hanen söker mången gång föda även åt honan, men mestadels söka både hanen och honan föda åt ungarna. Den ene inträder i regel till den andres skydd, vadan här de första, om och oändligt enkla spåren av en offervilja kunna skönjas. Så snart detta sinnelag utvidgar sig utöver familjens trånga ram, uppstå förutsättningar för bildandet av större samhällsenheter och slutligen formliga stater.
Hos de lägsta människorna på jorden framträda dessa egenskaper endast mycket svagt och nå sällan längre än till bildandet av familjen. Ju mera beredd man är att låta sina rent personliga intressen träda i bakgrunden, dess lättare har man att upprätta vittomfattande enheter. Denna offervilja, denna beredvillighet att insätta sitt personliga arbete och i nödfall sitt eget liv för andra är starkast utbildad hos ariern. Det är inte i sina andliga egenskaper överhuvud taget som ariern når högst, utan i sin beredvillighet att ställa all sin förmåga i samhällets tjänst. Självbevarelsedriften har hos honom nått den ädlaste formen, i det att det egna jaget villigt underordnar sig samfälligheten, och när ögonblicket fordrar det, även bringar offret.
Det är inte i de intellektuella gåvorna som grunden är att söka till arierns kulturbildande och kulturbyggande förmåga. Om han bara hade haft sådana gåvor, skulle han endast ha verkat förstörande och på intet sätt organiserande, ty varje organisations innersta väsen vilar på att den enskilde avstår från att hävda sin personliga mening och sina egna intressen och offrar båda till förmån för en majoritet av människor. Först genom samfälligheten återfår han sedermera en del av det personliga som han har offrat. Han arbetar exempelvis inte direkt för sig själv, utan låter sitt arbete bilda ett led i den allmänna verksamheten, icke till egen, utan till allas nytta. Den underbaraste belysning av detta sinnelag ger ordet »arbete» varmed på intet sätt får förstås en verksamhet enbart för livsuppehället, utan ett skapande som inte strider mot det allmännas intressen. Andra former av mänsklig verksamhet som avse att tillfredsställa självbevarelsedriften utan hänsyn till den övriga världen, kallar han stöld, ocker, rån, inbrott med mera.
Det sinnelag som låter det egna jagets intressen träda tillbaka till förmån för samhällets upprätthållande, är den första förutsättningen för all verklig mänsklig kultur. Endast därur växa alla mänsklighetens storverk, som ge odlaren föga lön men medföra den rikaste välsignelse för eftervärlden. Ja, endast därav kan man förstå att så många förmå uthärda ett torftigt men redligt liv, som ur deras personliga synpunkt endast är armod och anspråkslöshet, men som ger stadga åt samhällets grundvalar. Varje arbetare, bonde, uppfinnare, ämbetsman etc. som arbetar utan att själv någonsin kunna nå lycka och välstånd är en bärare av denna höga idé, även om den djupare innebörden av hans handlande alltid måste bli honom förborgad. Vad som gäller arbetet såsom grundval för människans livsuppehälle och alla mänskliga framsteg, gäller i ännu högre grad skyddet av människan och hennes kultur. Offrandet av livet för samhällets existens är kulmen av allt offersinne. Endast så länge detta finnes behöver man inte riskera att det som människohänder byggt, störtas av människohänder eller förintas av naturen.
Språket äger ett ord som på det härligaste sätt ger uttryck åt ett handlande i denna bemärkelse. Det är ordet pliktuppfyllelse, vilket betyder att man inte tillfredsställer sig själv utan tjänar det allmänna. Det sinnelag varur ett sådant handlingssätt växer fram kalla vi idealism — till skillnad från egoism, egennytta. Vi mena därmed varje enskild individs förmåga att uppoffra sig för det allmänna, för sina medmänniskor. Det är emellertid nödvändigt att ständigt ha klart för sig att idealismen inte betyder någon översvallande känsloyttring, utan att den har varit, är och förblir den sanna förutsättningen för det som vi kalla mänsklig kultur, ja, att endast denna förmår skapa begreppet »människa». Det är detta inre tänkesätt som ariern har att tacka för sin ställning här i världen, och som världen har att tacka för människan, ty endast genom detta sinnelag har av den rena anden kunnat formas den skaparkraft, som i en enastående förmälning mellan den råa styrkan och det geniala intellektet har rest den mänskliga kulturens minnesmärken.
Alla världshistoriska händelser äro blott yttringar av rasernas självbevarelsedrift i god eller dålig mening. Frågan om de inre orsakerna till den ariska rasens överväldigande betydelse kan besvaras sålunda: Orsaken är inte en starkare självbevarelsedrift i och för sig utan fastmer de särskilda uttryck som självbevarelsedriften tar sig. Viljan till livet är, subjektivt betraktad, överallt lika stor, och det är endast de faktiska uttrycksformerna som äro olika.
Hos de primitiva varelserna sträcker sig självbevarelsedriften inte utöver omsorgen om det egna jaget. Egoismen, som vi kalla denna farsot, går här så långt att den omfattar själva tiden, så att man gör anspråk på allting för ögonblickets del och inte unnar kommande tider något. Djuret lever i detta tillstånd endast för sig själv, söker föda blott för att stilla den tillfälliga hungerkänslan och kämpar blott för sitt eget liv. Så länge självbevarelsedriften yttrar sig på detta sätt saknas varje grundval för bildandet av någon slags gemenskap, om det så vore den primitivaste form av familj. Redan gemenskapen mellan hane och hona utöver den rena parningen fordrar en utvidgning av självbevarelsedriften, så att omsorgen och kampen för det egna jaget även omfattar den andra hälften; hanen söker mången gång föda även åt honan, men mestadels söka både hanen och honan föda åt ungarna. Den ene inträder i regel till den andres skydd, vadan här de första, om och oändligt enkla spåren av en offervilja kunna skönjas. Så snart detta sinnelag utvidgar sig utöver familjens trånga ram, uppstå förutsättningar för bildandet av större samhällsenheter och slutligen formliga stater.
Hos de lägsta människorna på jorden framträda dessa egenskaper endast mycket svagt och nå sällan längre än till bildandet av familjen. Ju mera beredd man är att låta sina rent personliga intressen träda i bakgrunden, dess lättare har man att upprätta vittomfattande enheter. Denna offervilja, denna beredvillighet att insätta sitt personliga arbete och i nödfall sitt eget liv för andra är starkast utbildad hos ariern. Det är inte i sina andliga egenskaper överhuvud taget som ariern når högst, utan i sin beredvillighet att ställa all sin förmåga i samhällets tjänst. Självbevarelsedriften har hos honom nått den ädlaste formen, i det att det egna jaget villigt underordnar sig samfälligheten, och när ögonblicket fordrar det, även bringar offret.
Det är inte i de intellektuella gåvorna som grunden är att söka till arierns kulturbildande och kulturbyggande förmåga. Om han bara hade haft sådana gåvor, skulle han endast ha verkat förstörande och på intet sätt organiserande, ty varje organisations innersta väsen vilar på att den enskilde avstår från att hävda sin personliga mening och sina egna intressen och offrar båda till förmån för en majoritet av människor. Först genom samfälligheten återfår han sedermera en del av det personliga som han har offrat. Han arbetar exempelvis inte direkt för sig själv, utan låter sitt arbete bilda ett led i den allmänna verksamheten, icke till egen, utan till allas nytta. Den underbaraste belysning av detta sinnelag ger ordet »arbete» varmed på intet sätt får förstås en verksamhet enbart för livsuppehället, utan ett skapande som inte strider mot det allmännas intressen. Andra former av mänsklig verksamhet som avse att tillfredsställa självbevarelsedriften utan hänsyn till den övriga världen, kallar han stöld, ocker, rån, inbrott med mera.
Det sinnelag som låter det egna jagets intressen träda tillbaka till förmån för samhällets upprätthållande, är den första förutsättningen för all verklig mänsklig kultur. Endast därur växa alla mänsklighetens storverk, som ge odlaren föga lön men medföra den rikaste välsignelse för eftervärlden. Ja, endast därav kan man förstå att så många förmå uthärda ett torftigt men redligt liv, som ur deras personliga synpunkt endast är armod och anspråkslöshet, men som ger stadga åt samhällets grundvalar. Varje arbetare, bonde, uppfinnare, ämbetsman etc. som arbetar utan att själv någonsin kunna nå lycka och välstånd är en bärare av denna höga idé, även om den djupare innebörden av hans handlande alltid måste bli honom förborgad. Vad som gäller arbetet såsom grundval för människans livsuppehälle och alla mänskliga framsteg, gäller i ännu högre grad skyddet av människan och hennes kultur. Offrandet av livet för samhällets existens är kulmen av allt offersinne. Endast så länge detta finnes behöver man inte riskera att det som människohänder byggt, störtas av människohänder eller förintas av naturen.
Språket äger ett ord som på det härligaste sätt ger uttryck åt ett handlande i denna bemärkelse. Det är ordet pliktuppfyllelse, vilket betyder att man inte tillfredsställer sig själv utan tjänar det allmänna. Det sinnelag varur ett sådant handlingssätt växer fram kalla vi idealism — till skillnad från egoism, egennytta. Vi mena därmed varje enskild individs förmåga att uppoffra sig för det allmänna, för sina medmänniskor. Det är emellertid nödvändigt att ständigt ha klart för sig att idealismen inte betyder någon översvallande känsloyttring, utan att den har varit, är och förblir den sanna förutsättningen för det som vi kalla mänsklig kultur, ja, att endast denna förmår skapa begreppet »människa». Det är detta inre tänkesätt som ariern har att tacka för sin ställning här i världen, och som världen har att tacka för människan, ty endast genom detta sinnelag har av den rena anden kunnat formas den skaparkraft, som i en enastående förmälning mellan den råa styrkan och det geniala intellektet har rest den mänskliga kulturens minnesmärken.
__________________
Senast redigerad av sparrow1 2020-01-25 kl. 21:21.
Senast redigerad av sparrow1 2020-01-25 kl. 21:21.
Alla vita är inte germaner. Hade han skrivit arier så hade det varit mer korrekt.
