Citat:
(Läser och tar in allt ni skriver! Fattar att det inte är på det här forumet som det kommer lösa sig, men är skönt att höra era tankar och skriva av sig).
Mmm... lite förvirrad. Mina depressioner brukar i regel vara mellan två veckor (de räknar jag knappt) och 2 månader. Ibland längre. Nu har jag varit i skiten sedan september?! Är det vanligt att skiten pågår så länge om man är bipolär? Kan man fastna i upp och ned-cykeln genom att äta antidepressiva? Det går inte över! Det är liksom aldrig lugnt. En gång var tionde dag kan jag känna: nu mår jag toppen, det var den depressionen, hejdå. Men det håller aldrig. Börjar om igen.
Vad gör man om man vill komma till psyk snabbt? Min psykolog skrev en remiss men jag orkade inte prata om bipolaritet med henne de gånger jag träffade henne. Sa bara att jag har perioder när jag har fler relationer, sedan bröt jag ihop och orkade inte fortsätta och hon försökte lugna mig med att det är inte att vara bipolär att ha förhållanden och jag orkade inte fortsätta. så jag antar att möjlig bipolär inte är inkluderad i remissen. Pratade med det om läkaren men har inte haft kontakt med läkaren sedan mitten av november nu. Kan jag själv ta kontakt med psykiatriska öppenmottagningen och typ lägga till den här informationen?
Och hypomanisk och hypersexuell alltså? Me? Really??
I vanliga fall tycker jag att sex är himla svårt eftersom jag som person är försiktig, ansvarsfull, har dålig självkänsla osv. Har mer sex när jag är ”uppe”. Men hypersexuell? Hypersexuell i jämförelse med mitt normala jag. Ja. Men utifrån andra? Nej.
Ska man mäta hypomani utifrån sitt eget ”normaltillstånd”?
Självförtroende, lätt att prata, hitta ord, provocerar gärna, vill träffa nya människor, säger upp bekantskaper och nära relationer, har sex, ordningsvakter frågar om jag verkligen är okej osv. Känner mig som den viktiga och härliga mittpunkten i allas liv.
Överdriven shopping nej, inte vad jag kan komma ihåg. Mindre brydd kring vart pengar går, ja kanske.
Tankerusningar ja?? Det är som att tankar bara blixtrar förbi och de har så mycket innehåll och jag hittar de exakta formuleringarna samtidigt som allt bara går vidare i huvudet. Håller mycket ”smarta” dialoger med mig själv. Låtsas ha en motpart som jag diskuterar med. Vet att jag skrattar och ler mycket för mig själv. Mycket kroppsspråk. Kan bli så uppjagad att jag svettas extremt mycket. Jag känner mer fascination än vad jag känner att det skrämmer. Känner att det finns någonting destruktivt där, men fascineras. Jag kan fundera över huruvida jag bara skulle kunna koppla ner hjärnan eller inte. Jag vet inte om jag skulle kunna det. Men oavsett så vill jag inte. Jag fascineras för mycket ruset. Jag har liksom inte förmågan att ens testa att stänga av.
Vet inte hur mycket andra märker. Har frågat mina närmaste, de anmärker på att jag kan variera mellan att vara sprudlande, charmig och inbunden, låg. Men så är ju livet för de flesta. Känns inte som att de upplever den skillnad jag upplever.
Jag KANSKE var hypomanisk 2013, 2016, sommaren 2019. Men den här hösten med antidepp, när jag från dag till dag pendlar mellan deprimerad och hög och ljus i huvudet, så tror jag nog inte att jag kommer upp i hypomani.
Jag har tankerusningar ja.
Jag har dygn då jag inte sover ja.
Plötsliga planer och idéer ja. Men hinner liksom aldrig uppfylla dem innan det går neråt igen. Befinner mig också ganska isolerad hos mina föräldrar.
Är väldigt lättstött och vill ringa till samtliga av mina bästa vänner för att jag vill ge dem dåligt samvete, säga upp kontakten osv. Men jag hindrar mig. Ringer inte alls.
Jag känner inte alls samma positiva grej med de höga topparna i höst som jag gjort tidigare. Kanske några timmar men sedan känns det som att det är så mycket ångest i kroppen. Ibland vill jag bara krypa ur skinnet.
Det som är konstigt med psykiska åkommor är att de har sitt ursprung ur en själv. Jag orsakar det som sker i huvudet, typ. Kan jag inte bara lägga av? Hittar jag på? Lurar jag mig själv så mycket att jag inte lägre är medveten om det och nu har övertygat mig själv om att jag är sjuk? Här sitter jag och bara öser ur allt jag tänker på. Och är så himla rädd att jag ljuger för mig själv utan att vara medveten om det. Att det här inte är på riktigt. Har jag varit vaken fyra dygn med totalt 4 timmars sömn? Är det ens möjligt? Jag litar inte på mig själv. Livrädd för att bli feldiagnostiserad.
Mmm... lite förvirrad. Mina depressioner brukar i regel vara mellan två veckor (de räknar jag knappt) och 2 månader. Ibland längre. Nu har jag varit i skiten sedan september?! Är det vanligt att skiten pågår så länge om man är bipolär? Kan man fastna i upp och ned-cykeln genom att äta antidepressiva? Det går inte över! Det är liksom aldrig lugnt. En gång var tionde dag kan jag känna: nu mår jag toppen, det var den depressionen, hejdå. Men det håller aldrig. Börjar om igen.
Vad gör man om man vill komma till psyk snabbt? Min psykolog skrev en remiss men jag orkade inte prata om bipolaritet med henne de gånger jag träffade henne. Sa bara att jag har perioder när jag har fler relationer, sedan bröt jag ihop och orkade inte fortsätta och hon försökte lugna mig med att det är inte att vara bipolär att ha förhållanden och jag orkade inte fortsätta. så jag antar att möjlig bipolär inte är inkluderad i remissen. Pratade med det om läkaren men har inte haft kontakt med läkaren sedan mitten av november nu. Kan jag själv ta kontakt med psykiatriska öppenmottagningen och typ lägga till den här informationen?
Och hypomanisk och hypersexuell alltså? Me? Really??
I vanliga fall tycker jag att sex är himla svårt eftersom jag som person är försiktig, ansvarsfull, har dålig självkänsla osv. Har mer sex när jag är ”uppe”. Men hypersexuell? Hypersexuell i jämförelse med mitt normala jag. Ja. Men utifrån andra? Nej.
Ska man mäta hypomani utifrån sitt eget ”normaltillstånd”?
Självförtroende, lätt att prata, hitta ord, provocerar gärna, vill träffa nya människor, säger upp bekantskaper och nära relationer, har sex, ordningsvakter frågar om jag verkligen är okej osv. Känner mig som den viktiga och härliga mittpunkten i allas liv.
Överdriven shopping nej, inte vad jag kan komma ihåg. Mindre brydd kring vart pengar går, ja kanske.
Tankerusningar ja?? Det är som att tankar bara blixtrar förbi och de har så mycket innehåll och jag hittar de exakta formuleringarna samtidigt som allt bara går vidare i huvudet. Håller mycket ”smarta” dialoger med mig själv. Låtsas ha en motpart som jag diskuterar med. Vet att jag skrattar och ler mycket för mig själv. Mycket kroppsspråk. Kan bli så uppjagad att jag svettas extremt mycket. Jag känner mer fascination än vad jag känner att det skrämmer. Känner att det finns någonting destruktivt där, men fascineras. Jag kan fundera över huruvida jag bara skulle kunna koppla ner hjärnan eller inte. Jag vet inte om jag skulle kunna det. Men oavsett så vill jag inte. Jag fascineras för mycket ruset. Jag har liksom inte förmågan att ens testa att stänga av.
Vet inte hur mycket andra märker. Har frågat mina närmaste, de anmärker på att jag kan variera mellan att vara sprudlande, charmig och inbunden, låg. Men så är ju livet för de flesta. Känns inte som att de upplever den skillnad jag upplever.
Jag KANSKE var hypomanisk 2013, 2016, sommaren 2019. Men den här hösten med antidepp, när jag från dag till dag pendlar mellan deprimerad och hög och ljus i huvudet, så tror jag nog inte att jag kommer upp i hypomani.
Jag har tankerusningar ja.
Jag har dygn då jag inte sover ja.
Plötsliga planer och idéer ja. Men hinner liksom aldrig uppfylla dem innan det går neråt igen. Befinner mig också ganska isolerad hos mina föräldrar.
Är väldigt lättstött och vill ringa till samtliga av mina bästa vänner för att jag vill ge dem dåligt samvete, säga upp kontakten osv. Men jag hindrar mig. Ringer inte alls.
Jag känner inte alls samma positiva grej med de höga topparna i höst som jag gjort tidigare. Kanske några timmar men sedan känns det som att det är så mycket ångest i kroppen. Ibland vill jag bara krypa ur skinnet.
Det som är konstigt med psykiska åkommor är att de har sitt ursprung ur en själv. Jag orsakar det som sker i huvudet, typ. Kan jag inte bara lägga av? Hittar jag på? Lurar jag mig själv så mycket att jag inte lägre är medveten om det och nu har övertygat mig själv om att jag är sjuk? Här sitter jag och bara öser ur allt jag tänker på. Och är så himla rädd att jag ljuger för mig själv utan att vara medveten om det. Att det här inte är på riktigt. Har jag varit vaken fyra dygn med totalt 4 timmars sömn? Är det ens möjligt? Jag litar inte på mig själv. Livrädd för att bli feldiagnostiserad.
Ja, depressionerna kan ibland vara ganska långvariga, flera månader. Att det aldrig är lugnt utan måendet hela tiden rör sig mellan ytterlägena är typiskt.
Om du vill komma i kontakt med psyk snabbt, dvs tex självmordstankar eller att du känner att du inte kan kontrollera dig själv och dina handlingar så ska du ringa 112 och be om hjälp att komma till psyket. Jobbigt, jag vet, men det är det rätta mot dig själv. Känner du att du måste prata med någon så har 112 Jourhavande präst också. Sedan finns ju Självmordslinjen. Tyvärr har Hjälplinjen lagt ner, grrrr!
Att själv ta kontakt med psyk och försöka lägga till info i remissen vet jag inte om det går. Prova vettja! Men har du nämnt bipolär till läkaren så borde det stå i journalen. Men prata om det på nästa möte, ibland missas informationen.
Jag skulle gissa att ditt mående och sexualitet bör jämföras med ditt "normaltillstånd". Så stora variationer mellan olika människor liksom. Vad som är mycket för dig är lite för någon annan och mycket för någon tredje. Jag kan tänka mig att det är svårt för dig att definiera normaltillståndet när det svänger upp och ner hela tiden pga bipolariteten. Vad är "normala" jag liksom?
Att du är utåt socialt, har sex och är pratglad behöver ju inte vara något fel. Men att ordningsvakter frågar om du är okej är en stark varningssignal. Det tyder ju på att det är lite utanför normen så att säga. Sedan, appropå ordningsvakter. Ta det lugnt med alkohol! Den kan driva på så väl hypomanier som depressioner.
Överdriven shopping och ekonomiska felbeslut är klassiska saker man själv märker av när pengarna är slut och hyran kvar att betala, så därför jag tog upp det.
Snabba tankar och motparter i diskussioner i huvudet kan vara ett tecken på bipolaritet men behöver inte nödvändigtvis vara det. Jag för också diskussioner mot en "motpart" i huvudet. Kan vara rätt användbart ibland...
Att du fascineras av ruset och samtidigt är osäker på om du kan eller ens vill stänga av det är typiskt för bipolär typ 2. Att du känner att det lurar en destruktivitet i ruset vid dina uppåt perioder skulle jag säga är skäl nog för att du bör kolla upp det här. Det finns blandtillstånd där man är både deprimerad och uppåt samtidigt. Skumt, och jag har nog inte fattat hur det går ihop. Kan vara något att ha i bakhuvudet med. Kolla Dr. Tracey Marks videor. Mixed Mania heter den.
Än en gång, spellistan, hon ger en del konkreta strategier som man kan använda sig av.
https://m.youtube.com/playlist?list=...l0_tFtBVqA3bu-
Tankerusningar, oro och isolering. Allt tyder på att du inte mår bra. Det är heller inget du hittar på. Om det skulle vara så så kommer läkarna märka det vid undersökningen.
Om du varit vaken i fyra dygn med 4 h sömn så är ju något fel, som du själv är inne på. Jag vet hur jag själv blir av sömnbrist, man slutar lita på sig själv. Att du inte litar på dig själv och din verklighetsuppfattning är ett tydligt tecken på att du mår dåligt.
Se till att söka hjälp, ta med en av föräldrarna om du känner en oro för att bli feldiagnosticerad.
Vid vilken ålder började du märka av det här?
Jag vet ett tal av Ann Heberlein, hon har bipolaritet, ska kolla om jag hittar en länk till det.
