Är det här att vara bipolär?

Bipolär garanterat.

Alltså nej, så enkelt är det inte. Du kan definitivt vara bipolär, men det är mer komplicerat än så, berätta mer om dig själv och hur du har känt innan ts

Jo det är det enl. mig, ett skolexempel på en bipolär diagnos typ 1 där alla symtom stämmer in den diagnosen och symtomen är väldigt kraftiga.

Till ts, du bör söka hjälp omgående, är det väntetid så ring till mottagningen och beskriv vad du just har skrivit så får du nog gå före i kön. Finns väldigt effektiv medicin för detta. Att jobba innan du har ordnat upp detta är inte att rekommendera.

Bipolär med rapid cycling kanske. Grejen med antidepp i samband med bipolär är att det fuckar upp väldigt. En låg dom antidepp samt stämningsstabilliserande är att föredra.

Känner mig absolut inte gränslös eller utom all kontroll men tänjer på sociala gränser på ett sätt som jag inte hade vågat eller velat utan det självförtroende som kommer med. Och kan ofta känna mig förolämpad av bekanta som obekanta utan anledning. Bipolär typ 1 går väl aldrig obemärkt förbi? Men de andra verkar vara svårare att förstå.

Varför "tror" folk att de är homo- eller bisexuella så snart de har en lesbisk känsla?

Kvinnor är så dumma.
Ja du är bipolär. Psykiska problem är nära kopplat till lesbianism.

Då jag har lite tendenser till att vara bipolär, särskilt när det är en stressig situation, så kanske jag kan ge några förslag på hur man märker skillnad mellan en mani och att bara vara glad...
* Främst, som du säger, sömnlöshet. 4 timmars sömn är inte ovanligt.
* För det andra: det bottenlösa. Man går 100% in för mani, till skillnad från depp perioden då man går 100% in för att allt blir sämre hela tiden. Det känns som att man inte bottnar.
* Hyperläge. Man måste hela hela hela tiden syssla med nåt.

Ja du har en bipolär episod. Vad folk inte vet är att det inte alltid ska medicineras. Man kan klara av att hantera det utan mediciner. Man får vara lite observant och hålla koll så att man lever ett bra och stabilt liv. Uppe-perioderna får man använda för att fixa detta istället för att gå till överdrift.
Man har ändå ett val huruvida man ska låta sig dras med i manin. Man är inte tvingad att försöka göra 100 saker samtidigt. Men ja om man är lesbisk så får man räkna med att ha psykiska problem. Det är ett val man gör.

Bipolär typ 2 kan det vara.

Inte säkert du borde ta antidepressiva alls. Och nej, du bör inte berätta det när du söker jobb, för du lär inte få jobbet då. Du borde försöka få en utredning och stabiliserande medicinering så just de hypomana episoderna trubbas av och du får ett lyft även i de depressiva episoderna. Manierna är det som skapar depressionen som kommer efteråt.

Farligt tips till en person du inte känner. Jag vet att vissa kan detta hjälpligt (troligtvis dock mycket sämre än de själva tror, då den närmsta omgivningen säkerligen ändå märker av skiftningarna i personlighet och har svårt att hantera dem). De flesta bipolära kan dock INTE hantera sin sjukdom utan medicinering i längden.

Jag såg en dokumentär om bipolär sjukdom en gång där en person beskrev samma upplevelse som du: att dagen efter första antideppen mådde hon jättebra och depressionen var som bortblåst!

Så det skulle jag definitivt se som ett varningstecken.
Och att du agerat på sätt som för dig känns onormala eller "over the top" tyder ju också på att nåt inte är helt stabilt.

För en mer korrekt diagnos får du såklart göra en ordentlig utredning.

Om du är uppåt och inte kan sova, kan det mycket väl vara bipolär 2 (depression-hypomani) som du har.

Jag har bipolär 1 och där pendlar man mellan, depression och mani.

För att beskriva skillnaden mellan en mani och en hypomani, en mani består av psykiska inslag nästintill psykotiska. <Medans en hypomani, består av uppvarvning, glädje och sömnlöshet, det är även vanligt med ett mer riskfullt beteende samt en avsaknad av konsekvenstänk.

Allt som ingår i hypomani ingår i mani, en mani kan i början se ut som en hypomani, men skillnaden är att det går över till psykotiskt om ingen medicinsk hjälp sätts in. Om det görs i tid kan en mani avvärjas, beroende på medicinering kan även en efterföljande depression undvikas.

Jag har fått byta antidepressiv medicin, eftersom att den triggade en mani.

Men som många säger är det inte så lätt att ge en diagnos utan klarare inblick, det du beskriver låter dock som bipolär 2. Det är bra att du har kontaktat vårdcentralen och psykiatrin, så att de kan utreda din sjukdomsbild närmare.

Ett tips är rutiner, skaffa rutiner och följa medicinanvisningarna så går det att leva ett fungerande liv.

Hej Okokko,
Jag har levt nära en person som fick diagnosen bipolär typ två under den tiden. Därför fokuserar mina råd på bipolär typ 2 och jag använder begreppet hypomani istället för mani. Hypomanier har inte riktigt lika kraftiga konsekvenser på ditt liv som manier. Råden kan nog vara användbara för bipolaritet 1 även om jag saknar personlig erfarenhet i det fallet.

Jag vill börja med att ge dig ett tips om en väldigt duktig kvinna som på Youtube gör videos. Hon är professionell och ger seriösa råd. Dr Tracy Marks, All things bipolar disorder.

https://m.youtube.com/playlist?list=...l0_tFtBVqA3bu-

Kolla de filmerna så är du mer förberedd för dina fortsatta vårdkontakter.

Just att du haft relativt många depressioner är ett tecken som jag känner igen, och att de går över otroligt fort, dvs ersätts av en hypomani. Bipolaritet förväxlas ofta i de första vårdkontakterna med depression, helt enkelt eftersom man känner sig fantastisk och oövervinnerlig vid hypomanierna. Därför söker personen bara vård vid depressionerna.

Antidepressiva läkemedel är inte bra för bipoläritet eftersom de kan utlösa hypomanier. Huruvida du ska ta dem eller ej kan inte jag råda dig till. Gör som du tror är bäst för ditt eget mående så att du är stabil, tills du träffar vården.

När du säger att det känns som ett ljus i huvudet tolkar jag det som att du känner dig otroligt smart, smartare än alla andra, och idéer bara "kommer" till dig, på löpande band. Också ett typiskt tecken. Många hinns tyvärr inte slutföras innan en depression kommer.

Ljuset i huvudet, tankerusningarna, många nya vänner, hypersexualiteten, och ditt, ärligt talat, osunt minimala sömnbehov är också tydliga tecken på hypomani som jag känner igen från personen i min närhet. Just tankerusningarna är något som vi pratade om. Personen upplevde dem både som härliga och läskiga.

En fråga, hur ser din konsumtion ut i dina guldstunder? Det jag såg var shopping på en nivå som ledde till att månadslönen som kom den 25:e var slut innan månadsskiftet. Skulder fanns med i bilden också.

Sedan följer kraschen och jag känner igen det som du beskriver. Sängliggande, ignorerar vänner och anhöriga för ibland veckor åt gången, arga brev, säger upp bekantskaper över struntsaker, och de hypersexuellla dragen är som bortblåsta.

Det här är viktigt, jag tycker att det är jättebra att du när du är i guldstunden, (hypomani) ändå inser att något kanske är fel. Ta vara på den insikten, se till att följa upp din vårdkontakt. Som en annan sade, beskriv det du skrivit här. Och ge inte upp! Bipolaritet är farlig om den är obehandlad, det har jag sett på nära håll (självmordsförsök).

Jag som anhörig ser att du inte beskriver om du har anhöriga. Föräldrar, barn, partner,. vänner etc. Tänk på att de vill ditt bästa och älskar dig oavsett. Och det bästa om man har bipolaritet är vård.

Har du anhöriga? Är de medvetna om ditt mående? Att det svänger från depression till hypomani och tillbaka? Har ni pratat om dina självmordstankar? Just att jag och personen med bipolaritet typ 2 pratade om hens självmordstankar var det som gjorde att hen kontaktade mig under sitt självmordsförsök. Det räddade hens liv.

Så, till frågan om du ska börja jobba. Det här är min personliga åsikt, om du har tiłgångar som tillåter det så kan det vara bra att låta bli att börja på ett nytt jobb, eftersom för mycket nya intryck, krav och så skulle kunna leda endera till en stark hypomani eller en depression. Men om du har dåligt med pengar så tror jag att det är bättre att jobba. Det kanske är bra för att ha ett sammanhang med arbetskamrater, känna sig behövd och liknande också. Min erfarenhet är att arbetsgivare ändå bryr sig, som medmänniskor.

Återkom gärna med uppföljning så att vi här i tråden får veta hur det går med dina vårdkontakter och kan fortsätta stödja dig. Det finns personer här på Flashback som bryr sig om dig 🙂

Sök professionell hjälp inom landstingsvården och stå på dig! Ett liv med behandlad bipolaritet är ett bra liv. Och du är värd det!

(Läser och tar in allt ni skriver! Fattar att det inte är på det här forumet som det kommer lösa sig, men är skönt att höra era tankar och skriva av sig).

Mmm... lite förvirrad. Mina depressioner brukar i regel vara mellan två veckor (de räknar jag knappt) och 2 månader. Ibland längre. Nu har jag varit i skiten sedan september?! Är det vanligt att skiten pågår så länge om man är bipolär? Kan man fastna i upp och ned-cykeln genom att äta antidepressiva? Det går inte över! Det är liksom aldrig lugnt. En gång var tionde dag kan jag känna: nu mår jag toppen, det var den depressionen, hejdå. Men det håller aldrig. Börjar om igen.

Vad gör man om man vill komma till psyk snabbt? Min psykolog skrev en remiss men jag orkade inte prata om bipolaritet med henne de gånger jag träffade henne. Sa bara att jag har perioder när jag har fler relationer, sedan bröt jag ihop och orkade inte fortsätta och hon försökte lugna mig med att det är inte att vara bipolär att ha förhållanden och jag orkade inte fortsätta. så jag antar att möjlig bipolär inte är inkluderad i remissen. Pratade med det om läkaren men har inte haft kontakt med läkaren sedan mitten av november nu. Kan jag själv ta kontakt med psykiatriska öppenmottagningen och typ lägga till den här informationen?

Och hypomanisk och hypersexuell alltså? Me? Really??
I vanliga fall tycker jag att sex är himla svårt eftersom jag som person är försiktig, ansvarsfull, har dålig självkänsla osv. Har mer sex när jag är ”uppe”. Men hypersexuell? Hypersexuell i jämförelse med mitt normala jag. Ja. Men utifrån andra? Nej.
Ska man mäta hypomani utifrån sitt eget ”normaltillstånd”?

Självförtroende, lätt att prata, hitta ord, provocerar gärna, vill träffa nya människor, säger upp bekantskaper och nära relationer, har sex, ordningsvakter frågar om jag verkligen är okej osv. Känner mig som den viktiga och härliga mittpunkten i allas liv.

Överdriven shopping nej, inte vad jag kan komma ihåg. Mindre brydd kring vart pengar går, ja kanske.

Tankerusningar ja?? Det är som att tankar bara blixtrar förbi och de har så mycket innehåll och jag hittar de exakta formuleringarna samtidigt som allt bara går vidare i huvudet. Håller mycket ”smarta” dialoger med mig själv. Låtsas ha en motpart som jag diskuterar med. Vet att jag skrattar och ler mycket för mig själv. Mycket kroppsspråk. Kan bli så uppjagad att jag svettas extremt mycket. Jag känner mer fascination än vad jag känner att det skrämmer. Känner att det finns någonting destruktivt där, men fascineras. Jag kan fundera över huruvida jag bara skulle kunna koppla ner hjärnan eller inte. Jag vet inte om jag skulle kunna det. Men oavsett så vill jag inte. Jag fascineras för mycket ruset. Jag har liksom inte förmågan att ens testa att stänga av.

Vet inte hur mycket andra märker. Har frågat mina närmaste, de anmärker på att jag kan variera mellan att vara sprudlande, charmig och inbunden, låg. Men så är ju livet för de flesta. Känns inte som att de upplever den skillnad jag upplever.

Jag KANSKE var hypomanisk 2013, 2016, sommaren 2019. Men den här hösten med antidepp, när jag från dag till dag pendlar mellan deprimerad och hög och ljus i huvudet, så tror jag nog inte att jag kommer upp i hypomani.
Jag har tankerusningar ja.
Jag har dygn då jag inte sover ja.
Plötsliga planer och idéer ja. Men hinner liksom aldrig uppfylla dem innan det går neråt igen. Befinner mig också ganska isolerad hos mina föräldrar.
Är väldigt lättstött och vill ringa till samtliga av mina bästa vänner för att jag vill ge dem dåligt samvete, säga upp kontakten osv. Men jag hindrar mig. Ringer inte alls.
Jag känner inte alls samma positiva grej med de höga topparna i höst som jag gjort tidigare. Kanske några timmar men sedan känns det som att det är så mycket ångest i kroppen. Ibland vill jag bara krypa ur skinnet.

Det som är konstigt med psykiska åkommor är att de har sitt ursprung ur en själv. Jag orsakar det som sker i huvudet, typ. Kan jag inte bara lägga av? Hittar jag på? Lurar jag mig själv så mycket att jag inte lägre är medveten om det och nu har övertygat mig själv om att jag är sjuk? Här sitter jag och bara öser ur allt jag tänker på. Och är så himla rädd att jag ljuger för mig själv utan att vara medveten om det. Att det här inte är på riktigt. Har jag varit vaken fyra dygn med totalt 4 timmars sömn? Är det ens möjligt? Jag litar inte på mig själv. Livrädd för att bli feldiagnostiserad.