Sonen blir trakasserad i skolan / Hur få honom att berätta?

Fast det vet du ju inte eftersom sonen inte berättar, men såklart hoppas du att det förhåller sig på det viset. Det hoppas nog de flesta normalt funtade människor. Du får tänka på att han är ett barn och uppfattar saker på ett annat vis än en vuxen.


Låter mest som att du är skraj. Att du skulle få en rättslig påföljd är högst osannolikt, fängelse extremt osannolikt. Man ska alltid göra en risk/reward-analys precis som med allt annat i livet, men absolut inte låta irrationell rädsla styra en. Finns många sätt att utöva våld som inte innefattar att man smäller till människor till höger och vänster.

Jaja sånt händer. Men OK, det låter ju som en mer rimlig attityd.

Ja... och nej. I skolan är man "intvingad" i ett sammanhang t ex i omklädningsrum och lite andra känsliga situationer. Nu kanske jag övertolkar dig igen, men det blir ganska begränsande att försöka hålla sig undan de situationerna. Men det är kanske inte det du menar.

Hur som helst, jag tycker snarare att det liksom etableras en praxis beroende på vem man har konflikt med. Så har det varit för mig, och mina barn. Klasskompis X kan man be dra åt skogen, eller så kan man snacka ner vederbörande eller så är X så rädd för läraren att det räcker med att man säger att man ska säga till, så blir det tyst. Där finns "våldsfria" strategier.

Men så finns barn Y, ett barn med usel impulskontroll som inte ger sig även när det uppenbarligen kommer att leda till negativa konsekvenser, och detta kan hänga i ända upp till mellan- och kanske högstadiet. Barn Y backar inte, barn Y går inte att resonera med. Det finns ofta en sån i varje klass ungefär. Till mina barn har jag sagt att det är OK att de slår först, fast de ska försöka med icke-våldsmetoder först. Detta eftersom barn Y är som han är, han kommer antagligen inte backa med mindre än en smäll, och det är opraktiskt eller omöjligt att gå därifrån.

EDIT: Detta är också min erfarenhet från min egen skolgång. Det finns några riktiga idioter som aldrig backar. Man kan hamna i krångel om man slår först så klart, men mitt standardsvar var alltid ungefär "Jag bad honom sluta, jag sa att jag skulle säga till fröken. Han slutade inte. Vad skulle jag gjort då?"

Då brukade de flesta lärare blir svarslösa.

Nej, jag kan omöjligt veta säkert, särskilt inte som det är en ung människa det handlar om. Men ingenting tyder på att han de facto lider i skolan. Däremot har han blivit utsatt för (vad det verkar) ett par av varandra oberoende påhopp/attacker.
Fast visst, som normalt funtad människa hoppas jag såklart att han inte upplever tillvaron på det sättet.



Lite lagom svensk. Så skulle jag beskriva nivån på min konflikträdsla.
Men inte när det gäller mina barn.
Däremot får man alltid, som du säger, göra en risk/reward-analys innan man tar en konflikt. Denna analys är dock inget statiskt, utan kan komma att ändras allteftersom situationen/konflikten utvecklas.
Jag ser inget egenvärde i att trycka till andra människor, vare sig fysiskt eller psykiskt. Men visst, jag antar att det även finns situationer då jag i affekt säkert skulle kunna drista mig att göra/säga saker av rent hämndbegär. Någon sådan gräns tror jag att de flesta människor har. Men genom att tänka lite grann och inse att "Den här konflikten är det inte värt att lägga tid/energi på att vinna" så kan man säkerligen undvika många sådana "affektsituationer".
Så om du baserat på ovanstående väljer att påklistra mig epitetet skraj så för all del, om du mår bättre av det.
(Ser du hur jag gjorde där? Istället för att eskalera diskussionen till en konflikt så beslöt jag mig för att det inte var värt det. Måhända att jag tappar manlighetspoäng eller whatever i dina ögon. Men din åsikt om min person betyder i slutändan ingenting för mig.)

Min rädsla för påföljder i ett eventuellt brottmål är högst rationella. Dock är det inte primärt det som hindrar mig från att begå diverse brottsliga angrepp på folk. Det är min moral.
Trots min avsaknade gudstro så har jag likväl en nykter uppfattning om vad som är rätt och fel

Jo, måhända övertolkade du mig kanske
Jag håller med om att det är i det närmaste ogörligt att försöka hålla sig undan potentiellt våldsamma situationer (det är ju trots allt skolplikt, och i princip hela skolan i sig är ju en enda stor potentiellt våldsam situation vad det verkar). Och dylika situationer kan ju lika gärna uppstå i klassrummet som i korridoren eller skolbiblioteket.
Däremot brukar det finnas en möjlighet att fysiskt lämna platsen för den uppkomna situationen, och därigenom undkomma eventuella handgripligheter.

I övrigt kan jag inte annat än att instämma. Så lyder även mina erfarenheter. Mitt knep för att undgå att utsättas för våld av Y-barnen var oftast att i möjligaste mån undvika kontakt med vederbörande, alternativt se till att ha vuxna eller kompisar närvarande.
(Tolka nu inte detta som att jag satt inlåst på toaletten varje rast under min skolgång, eller att jag på annat sätt tvingades göra avkall på min fria rörlighet vareviga dag =)

Hursomhelst, jag tror att vi båda inser att barnet, liksom du och jag när vi var barn, måste hitta strategier för att hantera sådana här situationer. Detta eftersom de kommer fortsätta uppstå då och då.

Där kan man bara som förälder stötta barnet, uppmana det att prova olika saker, hjälpa till att analysera situationer.

När det gäller att få barnen att berätta brukar jag ställa en ganska öppen fråga på kvällen, i någon bekväm situation, t ex efter maten när alla är nöjda. Då kan man fråga typ "Hur var det i skolan idag", få ett svar i allmänna ordalag typ "Jo, bra", och sen fråga "Var det något bråk?", så kan man ibland börja nysta där, förhoppningsvis. Det är lite ledande frågor, men barn i 6-7 årsåldern har ibland lite svårt att formulera sig, så man får hjälpa dem på traven. Ett annat bra tillfälle att ställa frågor kan vara vid nattning, då är man varm och avslappnad.

Tack för bra tips!

Först och främst gäller det att reda ut om han blir;

A. mobbad. Dvs systematiskt trakasserad av flera elever.

B. Retad och boxad på enstaka gånger av slödderungar som även ger sig på andra barn.

Om A, så är det besvärligt. Man behöver nog kontakta skolan på allvar och starta någon typ av utredning. Vissa barn som mobbar kommer faktiskt från "bra familjer" men där barnen gärna är "followers" som hakar på någon tuffing. Mobbningsledaren är i vanliga fall en "scott" från WT-familj och jag tror det är rätt omöjligt att prata en sån till rätta eller deras idioter till föräldrar. Här får man antingen söka upp ungen och skrämma slag på honom eller låta sociala myndigheter ta i frågan.

Om B; Här tycker jag faktiskt att man kan gå hem till föräldrarna om man vet att dom är sjyssta och ta ett snack. Så gjorde föräldrar när jag var liten och jag tror det var effektivt. Ungar slogs ju och retades då med. Om snorungarna ger sig på även andra barn så kan man gå ihop flera föräldrar.

Det som är drygast av allt är det som sker på internet. Mina barn är små och trots att jag jobbar med IT känner jag att det här kommer bli ett problem. Mobbning på nätet är nog ett jävla otyg. Funderar nästan på hålla mina ungar borta så mycket det bara går från sånt.