Sonen blir trakasserad i skolan / Hur få honom att berätta?

+1 på detta. Under uppväxten utvecklar vi alla strategier för det sociala spelet och även strategier för att hantera motgångar. Dessa har vi också i vuxen ålder. En del bra och en del dåliga. TS måste uppmuntra sin son att testa olika strategier och använda de han tycker fungerar. Slå tillbaka på mobbaren, skita i honom, säga fula saker tillbaka eller vad som helst. Det är personligt för barnet vad som fungerar och inte.

Jag har ännu endast tagit upp det där med att han blivit retad för sina kalsonger + sin handduk, och det mottogs väl. Min tanke var att uppmärksamma lärarna på att det förekommer dylika oönskade beteenden, eftersom jag misstänkte att de inte märkt av det, eftersom min son som sagt ju är lite försynt/tillbakadragen.
Lärarna tyckte att det var bra att jag reagerade och de skulle tala med barnen i allmänna ordalag för att inte "peka ut" min grabb på något sätt.



Tack för att du tillför något med substans till tråden!



Tror inte att det är en hållbar lösning. Av flera orsaker. Bara att rigga ungen med en kamera på lämpligt ställe utan det syns allt för tydligt och utan att han har sönder den, eller rent av glömmer ta på sig jackan eller glömmer jackan någonstans.... Ja, du hör ju.
För att inte tala om tidningsrubrikerna ifall det skulle uppdagas.
Än så länge är problemet inte stort nog för att motivera dylika åtgärder anser jag. =)


Först och främst: Tack för verkligt konstruktiva förslag!
Det du skriver om att jag blir ett problem är lite det jag var inne på. Jag vill inte gå på för hårt gentemot lärare och föräldrar. Dels eftersom jag ännu inte vet vidden av det, och dels eftersom jag inte vill att grabben ska få skit för att jag kommer och lever rövare.
OM jag ska skälla ut lärare/föräldrar så kommer jag givetvis att göra detta utan att min son märker det och helst utan att han (eller någon annan elev) får reda på det efteråt.

Han går på fotbollsträning, och vi brukar träna själva ute på tomten, bygga lego ihop, läsa böcker o.s.v. självklart för att jag tycker att det är kul att umgås med min son, men även för att stärka våra band.



Du får ursäkta, men jag hade lite svårt att förstå allt du skrev. Men jag tackar likväl för visat intresse. =)



Jag försöker konsekvent lära mina barn att inte bruka våld.

-Bra!

F.ö är han/du/ni i en ganska prekär situation, hur detta "spelar ut" kan påverka resten av din son's uppväxt/liv...

Något har gjort honom till ett (i barnens värld) offer vilket andra ungar (speciellt sådana med otrygg uppväxt) luktar tills sig på fler hundra meters håll och detta behöver ni sätta stopp för omedelbart.

Vilket jävla trams. Sen frågar du dig ”ifall han skäms för att berätta att någon har slagit honom, eller om han helt enkelt inte tycker att det är en särskilt stor grej?”. Han litar inte på att du kan reda ut situationen åt honom, därför berättar han inte. Kan vara en jobbig insikt, det är förmodligen sanningen.

Du kan lära ditt barn att både respektera andra människor, visa empati och annat positivt mot vettiga människor samtidigt som du kan lära barnet att det finns patrask och att dessa ska hållas kort, inkl. med våld om så krävs. Eller lär du barnet att det är fel av polisen att ha vapen, att dessa istället borde bjuda värdetransportrånare på grillad korv?

Det du behöver göra nu är att antingen se till att läraren gör något åt saken eller att föräldrarna till plågoandarna håller ordning på sin avkomma, där får du göra en bedömning och använda fantasin. När du sedan löst detta ska du prata med din son och förklara att ingen kan komma och trampa på någon i familjen.

Hmm... Utan att förringa det som hänt min son, så vill jag ändå tona ner allvaret lite här. Ja, såvitt jag vet så har han blvit slagen vid tre tillfällen. Mer konkret så har våldet yttrat sig i att han fått en smäll i ansiktet, blivit knuffad i bröstet så att han föll baklänges samt blivit sparkad på låret.
Samtliga händelser har gjort ont, men aldrig lämnat fysiska spår (ingen blåklocka eller lårkaka t.ex.). De har inträffat under en period på fyra månader.

Att det är totalfel att han, eller något annat barn för den delen, blir utsatt för våld (och andra kränkningar) i skolan är ju givet. Men att (som många här på FB tenderar att göra) måla fan på väggen och extrapolera till förbannelse i det att han skulle vara något "offer" som varje dag utsätts för spott och spe är fel.
Visst, utifrån informationen som gavs kan jag måhända förstå att så händer.
Och visst, det kan vara jag som sticker huvudet i sanden och inte vill acceptera att min son blivit en måltavla för degenerativa, snoriga, kaviarstinkande små kräk.
Men hur det än är så talar det mesta för att han trots allt är en omtyckt kille. Han leker med de flesta på rasterna och på fritids efter skolan. Lärarna/fritidspedagogerna berättar att han är en glädjespridare som alltid är snäll mot alla.
Och jag gillar inte att vara konspiratorisk, så jag väljer att tro på lärarna/fritidspedagogerna tills dess att jag ser motsatsen.

Förmodligen har lärarna inte fått reda på att han blivit utsatt för våld, och därmed kan de ju inte agera.
Skulle det vara så att lärarna sett/hört om dessa händelser UTAN att meddela oss föräldrar, så kommer jag gå i taket.
Men för att få mer klarhet i det så vill jag ju ha användbar information från min son, så därav min undran om hur jag kan få honom att berätta.
Och anledningen till att jag vill ha klarhet i det hela, samtidigt som jag försöker tona ner allvaret i det är ju såklart för att jag bävar för hur framtiden kan te sig om inget görs nu, när det är i sin linda.

Sen anledningen till varför han inte berättar, ja det kan ju bero på att han skäms och att han inte litar på att jag kan lösa hans problem. Men det kan också bero på att han helt enkelt ser de som isolerade händelser, helt oberoende av varandra, och således inte tycker att det har någon större betydelse.
Att jag är av en annan uppfattning gällande händelsernas betydelse är ju självskrivet, men det behöver ju inte göra någon skillnad för min sons benägenhet att berätta.



Det kan mycket väl vara så att han inte litar på att jag kan reda ut situationen åt honom. Det är såklart ingen trevlig insikt, men förhoppningsvis kommer han att kunna lita på mig tack vare att jag visar honom att jag intresserar mig för hans förehavanden, visar att jag gillar att umgås och hitta på saker tillsammans med honom o.s.v.
Men att kalla det för trams tycker jag är fel.

Att behöva använda våld för att få sin röst hörd, eller sin vilja igenom, är i min bok ett misslyckande.
Att det kan vara nödvändigt för att freda sig kan jag hålla med om.
Dock är det absolut lättaste sättet att freda sig att helt enkelt lämna en hetsig situation, alternativt att försöka lugna ner det (MED ORD, inte med nävarna).

Nej, bygg ingen halmgubbe om att jag tycker att ordningsmakten ska bjuda buset på grillad korv.
Polisen har ett våldsmonopol, och det anser jag vara nödvändigt för att stävja buset, så att vi skötsamma ska slippa bruka våld själva.
Alltså seriöst. Det är ju samhällskunskap 101.
Att hålla patrasket kort behöver verkligen inte handla om att använda våld.
De är inte värda att ödslas energi på.
Men för att freda sig (och andra) i enlighet med vår juridiska rätt (nödvärnsrätten bl.a.) -Absolut!

Men att påminna min son om att ingen ska sätta sig på vår familj är ett bra tips!
Minns att min pappa sa något liknande till mig vid ett tillfälle i första klass då en klasskompis gett sig på mig. Den här killens föräldrar skröt om att han kunde spöa femteklassare (han var alltså mkt större än mig -jag vägde 25kg och han vägde närmare 50) men samtidigt gick han bara på mindre. Så min pappa bussade min storebror på honom.
Killen fattade att han gjort fel, och vi var nära vänner under resten av grundskolan.

Det är absolut ett hycklande och dubbelmoral; "Man ska inte bruka våld! Men gud nåde den som gör dig illa, då kommer jag se till att han/hon får lida!"
Men jag antar att man gör vad man kan för att skydda sina barn från onödigt lidande. På gott och ont.

Det bestämmer du själv, men jag tycker det är lite onödigt att vara så kategorisk. Bland så pass unga barn ÄR våld en problemlösningsmetod så jag tycker barn ska kunna värja sig från det och ska man försvara sig mot våld så får man använda nåt slags våld. Jag har lärt mina barn att man får slåss i självförsvar, eller om den andre slår först, typ. Dom är rätt obenägna att bruka våld ändå m h t att precis alla (lärare och pedagoger, barnprogram, osv osv) har samma attityd som du så det är inte som om de flippat ut på skolgården direkt. Har ALDRIG fått ett samtal om att mina barn startat bråk.

Jag är faktiskt inte så kategorisk. Och den attityden du tillskriver mig är inte sann.
Men jag förstår varför du fått den uppfattningen. För se, det är förbannelsen som vilar över nätforumen.
Att kunna vara nyanserad och informativ men ändå tillräckligt kortfattad för att folk ska orka läsa är en konst (som jag uppenbarligen inte bemästrar=)

Jag håller helt med dig. Formuleringen "Jag försöker konsekvent lära mina barn att inte bruka våld." borde kanske kompletteras med:
"Såvida det inte är nödvändigt för att freda sig (eller andra)"

För självklart måste mina barn kunna stå upp för sig själva och kunna försvara sig, med våld om det behövs. Men det ska vara sista utvägen. Oftast är det fullt möjligt att bara fysiskt lämna situationen. Av alla saker som folk faktiskt slåss om så är det i min mening väldigt få saker som faktiskt är värda att bruka våld över.
I min värld är det små människor (inte bokstavligt, nödvändigtvis) som hänfaller till våld när deras argument och förstånd tryter.

Filma (dessutom i smyg, på minderåriga) i skolan låter som en riktigt dålig idé. Särskilt om det sen ska presenteras för andra som bevis för mobbning etc, det lär ta hus i helvete och knappast lyfta frågan om mobbning längre.

Hade dock gärna haft fasta kameror i klassrummet så våldsamma barn som slåss, skriker och far runt non-stopp kan bli direkt utpekade som det största störningsmomentet i klassen för dess föräldrar (som ofta blånekar deras ängel skulle göra något sådant). Vidtas inte åtgärder ryker ungen iväg till en återinförd OBS klass. Tyvärr inget som hjälper TS då barn såklart är, eller blir, smartare än att mobba och slå andra rakt under en kamera. Sådant brukar bara ske på rasten och idrottshallen ändå.

Det är nog så för oss flesta, man vill inte tro på det helt enkelt...

Iaf så menade jag inget illa mot varken dig eller din son utan tänkte/kände det kanske kunde vara så bara.

Det där med mobbning 2019 är rätt mycket värre än vad det var när vi var små för idag följer det barnen hem med alla appar, spel & "sociala"-medier som finns nuförtiden.

Men huruvida don grabb är ett "offer" eller ej vet ju såklart du bättre än jag. Ville bara betona att om du misstänker så är fallet så är det hög tid att skaffa dig/er en handlingsplan.

Sök upp förädrarna till skitungarna och tvinga dem att ta itu med sina avkommor. Gör de inte det får du göra det själv.


Det här är svenskens vägskäl idag, att trampa eller bli trampad på.

I värsta fall uppsök vårdcentral för hormonbehandling.

Men att ”lämna situationen” och liknande fungerar inte i detta fall, din son lider i skolan och måste vara där, så självklart är de värda att ödsla energi på. Patrask accepteras så länge de är till nytta för en själv, dvs gör det enkelt för mer intelligenta att tjäna pengar på dem med minimal ansträngning, när de går utanför detta behöver de sättas på plats. Metoden är ointressant, moral och empati gäller endast gentemot människor som är kapabla att ge gensvar på detta.


Här säger du ju emot dig själv, våld löste din situation alldeles utmärkt. ”Tala med bönder på bönders vis” är något du bör fundera över. Men jag skulle börja med läraren, gör det extremt klart för denne att det med råge kommer bli jobbigare att låta din son plågas än att konfrontera hans plågoandars föräldrar, det är nämligen detta som får läraren att vara så passiv för tillfället.

Nej, no hard feelings, tvärtom uppskattar jag ditt engagemang. Ville bara förtydliga.

Jo, jag kan tänka mig att barn som vistas på soc.medier och/eller spelar online har det betydligt värre på det sättet du beskriver. Tack och lov är grabben så pass ung, så det är inte aktuellt än på några år.

Jag filar på en handlingsplan. Denna tråd är en del i det arbetet, jag vill helt enkelt ha lite råd ju.



Vilken typ av behandling förordar du?



Vad jag menar med att "lämna situationen" är att när man befinner sig i en potentiellt våldsam situation (på krogen, på stan, i kassakön på snabbköpet, på arbetsplatsen, på skolgården etc.) så brukar det i många fall finnas möjlighet att helt enkelt gå där ifrån och därmed undvika en våldsam situation.

Hade du bemödat dig att läsa tråden så hade du sett att jag försöker tona ner det jag skrivit, då jag insett att det för somliga varit lätt att tolka det jag skrivit som att min son är ständigt utsatt, dag in och dag ut. Vilket ju inte är fallet.
Att min son "lider i skolan" beror ju självklart på hur bokstavstrogen man ska vara, men sett över en hel skoldag, eller en vecka, eller en månad, eller en termin så vill jag bestämt hävda att han inte lider. Lika lite som jag lider på arbetet, trots att jag upplever hårda ord och andra motgångar emellanåt.

Din syn på andra människor som inte begåvats med intellekt eller hyfs är skrämmande, för övrigt.
"Metoden är ointressant, moral och empati gäller endast gentemot människor som är kapabla att ge gensvar på detta."
Metoden är inte alls ointressant, såvida man inte är likgiltig inför eventuella rättsliga efterspel för en själv.
Jag är t.ex. väldigt mån om att inte hamna i fängelse eller för den delen få någon annan påföljd i en brottmålsdom. Därför har jag bestämt mig för att inte smälla till korkade människor till höger och vänster bara för att sätta dem på plats.
Det är en inställning du seriöst borde överväga.



Har du svårt med läsförståelsen eller är du medvetet ignorant? Om du läst resten av min post hade du sett följande:

"Det är absolut ett hycklande och dubbelmoral; "Man ska inte bruka våld! Men gud nåde den som gör dig illa, då kommer jag se till att han/hon får lida!"
Men jag antar att man gör vad man kan för att skydda sina barn från onödigt lidande. På gott och ont."

Där jag tydligt pekar på dubbelmoralen (som det ju är att säga emot en själv).

Så nu har jag ödslat tillräckligt med onödig energi på ett patrask för den här dagen.
Men tack för din input!