Hur accepterar man en ursäkt?

Funderade att posta detta i relationsforumet men det verkar mer vara inriktat på kärlek mm och mitt spörsmål berör hela livet så det är mycket större.

***********

Vad tycker ni krävs för att acceptera en ursäkt? Jag är själv dålig på att acceptera ursäkter, eller snarare, jag får dem aldrig eller de är alldeles för futtiga.

Problemet för mig är att "words are cheap". Jag tycker ursäkter ska kosta på för den som framför den. För att ta ett enkelt vardagligt exempel: kommer jag en halvtimme försent när jag ska ta en öl med en vän ber jag naturligtvis om ursäkt men utöver det bjuder jag på nästa öl för att visa att jag menar det och - hur ska jag uttrycka det - det ska göra lite ont. Min försening kostar mig alltså 70-80:-.

Två aktuella exempel:

1. Jag skulle träffat en god vän en eftermiddag för ett tag sedan. Vännen hade lite ärenden på olika myndigheter på förmiddagen. Först drog dessa ut på tiden och vi sköt vårt möte en timme och sedan en timme till (det var ok för mig, jag förstod att han inte var försenad pga lättja eller för att han gjorde något kul: man sitter i kö hos Skatteverket som nöje) men medan han blev försenad hör plötsligt någon annan av sig varpå till honom varpå han ställer in vårt möte (eller snarare skjuter upp det ytterligare flera timmar så att det inte längre är genomförbart) utan att ens diskutera saken med mig och trots att jag suttit och väntat ganska länge.

När han hör av sig föreslår jag som ytterligare en kompromiss att han ska ta med kompisen men det går inte heller för kompisen vill träffa honom exklusivt.

2. Handlar om en mycket god vän. Jag hör av mig vid lunch en vardag och frågar om vi ska ta en öl efter arbetet på ett evenemang med gratisöl som skulle kunna vara lite kul, vilket han svarar ja till. Någon timme innan vi ska ses hör han plötsligt av sig och ställer in: en kompisar har hört av sig och frågat om han vill komma och äta och kolla på Netflix. WTF!?

Jag är väldigt tydlig och skriver "jag tar illa upp om du gör så här" men får ingen reaktion. Ringer honom också ungefär när jag vet att han slutar och är på väg att åka hem men får inget svar.

Sedan händer ingenting (dvs inga kontaktförsök) på fyra veckor, vilket innefattar min födelsedag (han borde ha koll på den eftersom jag bjudit honom på fest då tidigare år). Några dagar efter min födelsedag skriver jag ett syrligt meddelande och tackar honom för hans fina hälsning på min födelsedag och påpekar att han inte hört av sig på fyra veckor och får något lite märkligt svar om att det gick lite fort den där kvällen när han dubbelbokade sig.

Till saken hör att:

a. Med den här vännen tar jag bokstavligt talat 100 % av alla initiativ, oavsett om det handlar om att gå ut, åka och bada, gå på bio, utflykter osv. Han svarar väl oftast ja men det händer bara inte att han kommer med egna initiativ.
b. Han har minst 1, kanske 2, fasta Netflixkvällar med den där kompisen som bjöd in honom redan som det är.

**********

I båda fallen är nu situationen att de tycker jag ska glömma detta och gå vidare. På sin höjd kan de ge en muntlig ursäkt och så är det bra så. Jag tycker inte det räcker eftersom "words are cheap".

Om man vänder på steken och jag hade varit "förövare" - hur hade jag hanterat saken?

För det första hade jag aldrig försatt mig i den sortens situationer, just för att tycker det hade varit så oerhört ohövligt och arrogant att bete sig på det här sättet. Det är ju skillnad på om saker inträffar pga otur (som i (a) där min vän blev försenad pga strul hos Skatteverket) eller med uppsåt (som i båda fallen där mina vänner ställer in).

Alla kan råka ut för dubbelbokningar men om jag gör det så ringer jag båda berörda och berättar om problemet och hör om de har någon lösning, tidigare- resp senarelägga, korta av mötet eller, om man har tur så kanske mötestiden passar någon av dem dåligt så de blir bara glada över att planera om. Däremot skulle jag aldrig uppsåtligen, så här arrogant som mina vänner gjorde, unilateralt ställa in överenskomna möten eftersom det hade kunna bli så "dyrt" för mig att be om ursäkt om någon - med rätta - hade blivit väldigt upprörd. Då handlar det inte om att be om ursäkt och bjuda på en öl utan då krävs ju en rejäl insats på ett eller annat sätt för att "kompensera". Det är helt enkelt bättre och enklare för mig själv att inte försätta mig i den situationen.

I första fallet hade jag antingen sagt åt han som hörde av sig att han antingen får följa med och umgås alla tre eller så får vi ses vid ett annat tillfällen (Vi är i Stockholm, den här människan kom från Norrköping lite spontant vad det verkar, men Nkpg är ju inte jättelångt från Stockholm. Det går enkelt och billigt att åka dit över dagen.).

Andra fallet hade inte ens kunnat uppstå. Jag är för väluppfostrad för att inte förstå hur arrogant det är att acceptera en inbjuden och sedan återta den när något roligare dyker upp. Men om det i alla fall hade på något omöjligt sätt hade hänt så är det väl en av få tillfällen en vit lögn hade kunnat vara på sin plats. Istället för att säga "någon annan dök upp med ett roligare förslag" så hade jag sagt något om att det hänt något på arbetet så jag måste vara där tidigt imorgon, jag har ont i huvudet och vill åka hem och vila eller något sådant. Den sortens saker händer ju och man åker inte tidigt till arbetet eller har ont i huvudet för att det är så roligt.


Men frågan är: hur ska man se på ursäkter i de här fallen? Som sagt, "words are cheap" och betyder inte mycket i mina ögon. Förlåt säger barn till varandra när de knuffats. Jag vill känna att den som säger förlåt till mig verkligen menar det så det behöver åtföljas av något som "gör ont" eller "kostar på" eller liknande och gör en ursäkt inte det har jag svårt att acceptera den.

Hur gör ni själva för att acceptera ursäkter? När tycker ni en ursäkt är trovärdig?

Jag ifrågasätter premissen att ursäkter inte skulle kosta på eftersom ”ord är billiga”.
Det finns många människor som har väldigt svårt för att ta sådana ord i sin mun eller överhuvudtaget medge att de har gjort fel.
Å andra sidan finns det många människor som har allt för enkelt att be om ursäkt och sedan ändå fortsätter att bete sig illa.
Således får man göra en karaktärsbestämning innan man kan avgöra om ursäkten har någon tyngd eller inte.
Sedan måste man fundera på om man med en ursäkt så att säga sopar rent på bordet eller inte.
Många som ber om ursäkt förväntar sig nog det om man accepterar ursäkten. För mig är inte det alls självklart.
Man kan ursäkta något utan att man därför fortsatt litar på en människa. Tycker jag.
Andra kanske inte tycker det. Men då menar jag att man blandar samman ursäkter och förlåtelse.

Du har en poäng i att det absolut är en bra gest att bjuda på en bärs när man är sen.

Dock tycker jag det viktigaste är att personen visar att denne ämnar försöka undvika beteendet i framtiden. Om en kompis ALLTID kommer sent bryr jag mig inte så jävla mycket om den där ölen. Det blir bara som att de försöker köpa sig fria från ansvar.

Behöver du be om ursäkt för samma sak tre gånger är det något som inte stämmer.

"Words are cheap"? Utan ord hade du inte ens kunnat skriva ditt inlägg... jag förstår kanske att du inte riktigt uppskattar vad ord eller framförallt språk gör för dig då du använder ord dagligen utan att knappt tänka på vad för ord du manifesterar i universum, så därför föreslår jag att du utmanar denna värderingar du har genom att försök klara dig utan att använda ord för en dag eller två, detta borde få dig att uppskatta ord betydligt mer, vilket borde leda till mindre problem att acceptera en ursäkt.

Det går inte ens att tänka utan ord, i princip hela din rationella tankeverksamhet är beroende av ord för att fungera, du hade inte ens varit den du är idag utan ord.

Relationer är inte bara kärlek, och det här är inte filosofi.

Filosofi --> Relationer och samlevnad: allmänt
/Moderator

Mitt korta svar är följande:

Jag själv accepterar bara ursäkter om jag känner att de kommer från hjärtat, och aldrig upprepas! Annars är det bara larv, liksom ag själv sällan ber om ursäkt, så jag brukar stå för det jag gör.

Scenarierna jag beskrev är väl tyvärr ganska karaktärsindikerande, varpå man är tillbaka på noll: hur ber man om ursäkt för händelser som dessa? Vad är en rimlig kompenserande handling?

Det hela är lite som - som folk nog tänkt mycket mer på - otrohet. Det går ju inte att betala sig från, även om någon form av present eller annan materiell generositet kan vara på sin plats, men det räcker heller inte med bara en muntlig ursäkt utan man måste ju uppvisa ett förändrat beteende och bygga nytt förtroende. Samma sak i min situation: båda mina vänner svek mig väldigt explicit. Det är ju inte de inställda planerna som är den stora grejen (planerna var i båda fallen ganska vardagliga) utan att de så tydligt svek och att de gjorde de trots att jag, innan sveket var fullbordat, tydligt talade om att det var ett svek. Ändå fullföljde de.

Det är ju en oerhört stark signal (ibland kan man ju vara omedveten om att man sviker och det är ju kanske förmildrande). Ursäkten som följer på detta måste ju vara lika stark. Problemet är ju att det är lätt att förstöra ett förtroende och svårt att bygga upp det igen.

Så är det ju, men vid den här sortens triviala incidenter får man väl höja priset efter tre förseningar under kort tid till två öl. Hjälper inte det får det väl bli tre öl. Så småningom blir det så dyrt att vederbörande kommer i tid!

Nu svarade jag mer allmänt hållet, inte specifikt angående dina erfarenheter. Jag har liknande erfarenheter gällande manliga vänner. Jag är inte ett dugg förvånad. Å andra sidan bryr jag mig inte så mycket heller. Det är allmänt underförstått i min 60-talistgeneration att man är blodsbröder ända till dess att man har chans att få ligga; då överger man den andre. I förlängningen gäller detta allting som man kan få för sig är roligare än det man har bestämt. Med tiden skärper man dock till sig och håller ord. Jag antar att du är yngre?

Lite yngre men alla inblandande är vuxna på alla sätt.

Du satte verkligen ord på min erfarenhet. Och det är f-n helt obegripligt. Midsommar och nyår brukar vara goda illustrationer av detta: det dyker upp ett alternativ som är ok men inte perfekt varpå alla svarar "kanske" på om de kommer och så hoppas de på något bättre, som såklart inte inträffar och så slutar det med något sämre än första alternativet, bara för att folk vägrar "committa" sig.

Tycker du verkar vara en drama queen ärligt talat.

I en bra relation hör man av sig ungefär lika mycket. Om du alltid ringer och kontaktar honom är du efterhängsen.

Ursäkter ska man acceptera men man ska ha det i åtanke för framtiden. Om någon alltid skulle boka av mina träffar med vederbörande skulle jag sluta att umgås med honom.

Och nej, man ska inte göra någon affär av det utan låta relationen rinna ut i sanden.

P.S. Om en kompis skulle gnälla över att jag inte hört av mig på hans födelsedag skulle jag undra vad det var för fel på honom.

Jag tror att detta har att göra med att Sverige är ett extremt individualistiskt samhälle. Skrapar man på den attitydtunna kollektiva fernissan så hittar man en avgrund av egocentrism, tjurskallighet, självtillräcklighet och illojalitet. Det bästa man kan göra åt saken är förstås att umgås med folk som har liknande värderingar när det gäller lojalitet. Aldrig så goda ursäkter kan ändå inte ändra på människor.