Social ångest, ansträngande att känna såhär varje dag.

Aldrig hört man blir tjock av ssri?! Varför börja ta benso i onödan om man inte har extrem panikångest? Blir ju bara beroende av de sedan skriver de inte ut den bara sådär

Man behöver inte bli beroende av benzo om man tar det vid behov. Du måste levt under en sten om du inte har hört talas om extremt vanliga biverkning av SSRI att man går upp i vikt.

Helst bör man hålla sig ifrån läkemedel men benzo vid behov kan vara bra då det går fort att känna effekt vid en jobbig situation, SSRI tar ju minst en månad innan man känner sig bättre.

Jag är helt emot SSRI just på grund av att man blir fet och lat av denna skitmedicin.

Vanliga biverkningar för läkemedel i SSRI-kategorin är:
Viktförändringar (viktökning, viktminskning)
Darrningar.
Yrsel.
Illamående.
Muntorrhet.
Sexuella biverkningar såsom oförmåga att uppnå orgasm.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Selekt...upptagshämmare

Idag går jag inte på något. Gick på sista mötet nyligen. Det var samtalsterapi då vi fokuserade en del på mitt missbruk av spel, pågick i flera månader. Det här har märkt är att jag blir ganska spänd när ångesten stiger och jag befinner mig i exemplevis i sociala sammanhang. Ironiskt nog är det ganska exakt så som du beskriver det. Jag står framför en människa men min hjärna signalerar oro och jag känner stressad.
Jag vill gärna gå till djupet med mig mitt problem. Just nu letar jag bara fel med mig själv.
Jag tror jag är sårad från barndomen och händelser senare i livet.
Man är ju inte sig själv då? När du nämner att man blir mer pratsam. Sen när man är omedicinerad då?

Har du funderat på om du kanske har all rätt att inte gilla dig själv? Om du exempelvis känner dig svag, varför tränar du inte? Vad gör du om dagarna som ger dig självförtroende?

Tråkigt att höra din historia önska verkligen du fick rätt hjälp från början. Du klarar detta nu!
Jag har aldrig varit förtjust i medicinering och inte haft de i tankarna tidigare. Men småfunderar tveksamt.
En stor anledning är att jag gör det mesta rätt men det blir inte bättre eller så har jag kanske för stora krav ja vet inte.
Angående träning så tränar jag 5 pass i veckan. Träningen är alltid underbar och känslorna efter är alltid på topp.
95% av tillfällena jag är på gymmet känner jag ingen alls. Det känns som jag har kontroll där.

Men jag börjar bli mer och mer tveksam till om de rätt metod. För mig handlar det inte om att må bäst på gymmet utan livet utanför är ännu viktigare.
De andra 22 timmarna då?
Varför upplever jag en vältränad kille på 25 år ångest och oro för andra människor? Hänger du med ungefär va ja menar.
Jag tror jag behöver börja om och på nytt. Bygga om och träna inte mental styrka. Jag vet inte hur det går till eller hur man ska göra de. Därför vänder jag mig hit för info.
Varför

Inte övervakad nej. Däremot analyserar jag människor allt för ofta och felaktig information i hjärnan. Jag försämrar mig själv helt enkelt.


Jag tycker om sociala sammanhang och skulle gärna vara med ännu mer. De man inte ska me är att det finns individer som föredrar o inte vara me.

För att inte skapa några missförståd då jag inte varit tydlig i trådens uppbyggnad.

Jag känner mig fysiskt bra form och stabil. Men mentalt är jag mycket känslig, osäker, oro inom mig. Går en PT utbildning just nu som pågår i några veckor.

Tränar 5 pass i veckan, ingen narkotika inblandat eller andra preparat.

Minus- Är att jag har använt otroliga summor pengar till spel i ett par års tid(vi pratar extrema summor) Det här all skit att startat.
I flera år har man bojkottat sina känslor.

Men fortfarande kan jag inte begripa va de här med sociala sammanhang att göra. Ja kan gå med på att jag inte är nöjd me mig själv.
Men varför känna sig sämre när man är ute i det sociala.

Det är klart man är sig själv, det är bara den kemiska obalansen som korrigeras.
Om du slutar med medicinen så blir du som var innan.

Allt har med det sociala att göra. Ju mer tid du ägnar åt aktiviteter som bär upp dig och ger dig självkänsla, desto bättre kommer du fungera socialt. Om du har oro inom dig är det förmodligen p.g.a. hur du lever, att du inte lever optimalt.

Jag är inte kunnig om mediciner vet inte det gör mig rädd bara. Vill inte fastna för sånt.

Hehehe ditt inlägg gjorde så jag skratta. Håller med dig till fullo. Ja känner mig verkligen som en jävla snöflinga. En vältränad snöflinga med massa känslor.

De kan jag hålla med om. Men mycket av min oro byggs upp pre alltså före en situation och sedan stiger de bara. Katastrofkänslorna går alltid upp till en viss nivå för att stiga sen igen.

Jag har gjort förändringar i mitt liv idag som är i en rätt riktning. Men ändå är jag missnöjd på ett eller annat vis.

Det kan ju vara så enkelt att du ligger efter i livet och ditt undermedvetna vet om att du är en förlorare i förhållande till din omgivning och du känner dig sårbar. Lösningen är att sluta vara en jävla förlorare.

När sa TS att hen är en narcissist?

Det låter bra. Kan rekommendera isbad som komplement. Att göra saker som tar emot stärker. Ge dig själv utmaningar och klara av dem, det stärker självkänslan.



Japp, jag hajar. Grejen är att du kan aldrig börja om på nytt. Du är den du är med de erfarenheter du har och de har du alltid med dig. Istället kan du se det som att du ska ta en ny riktning. Kan verka fånigt att “rätta ord” men hur du formulerar dina tankar för dig själv (och andra) spelar faktiskt roll... så ta en ny riktning. Åt vilket håll vill du gå? Vilka förändringar måste du göra för att nå dit?

Tänk igenom vilka förebilder du har. Vilka egenskaper har de? Är de positiva och eftersträvansvärda? Om inte, hitta bättre förebilder.


Lyssna på Jocko Willink och Jordan B Peterson. Jordan har teorin, Jocko är teorin förkroppsligad.

Ett av mina ledord var länge fake it till you make it. Det fungerar. Bete dig som om du hade de egenskaper du eftersträvar så blir de till slut naturliga. Alla är osäkra, vissa lyckas bara dölja det bättre än andra.

För mig funkade fejkandet så långt att jag fick en internationell karriär med lön på över 100000 i månaden efter skatt. Jag var fortfarande livrädd innerst inne men tvingade mig frammåt ändå. Det är svårt men går.

Idag har jag andra mål och tjänar mindre än hälften men jobbar heller inte i närheten lika mycket utan fokuserar mer på mina barn och att ha en lugn tillvaro... men jag är glad över erfarenheterna och nöjd med vad jag åstadkom.


Ah, ja... problemet kan vara att du är för intelligent för ditt eget bästa (på riktigt). Såg att du tidigare haft problem med spelande. Sök intellektuella utmaningar istället. Läs mycket, res mycket och fortsätt försätta dig i situationer du räds för (utan att gå till överdrift, ta det stegvis). Prova spela olika roller. Låtsas vara den du vill vara.

Det är lätt att få tunnelseende när man blir depp/får ångest. Man ser liksom ingen väg ut och missar lätt, för andra, uppenbara möjligheter. Försök att se på situationen “utifrån” och tänk, “vad är det värsta som kan hända?”.

De flesta är för upptagna med att själva oroa sig för vad andra tänker om dem för att bry sig om hur du beter dig. De dömer dig inte lika hårt som du tror, om ens alls.

Försök att inte jämföra dig med andra (lättare sagt än gjort).


Kanske försök att vidga ditt umgänge eller byt det helt? Flytta till en ny stad/land där ingen känner till vem du var igår så kan du vara den du vill istället.

Det betyder inte att du flyr (för du kan aldrig fly från dig själv) men det ger dig en chans att prova en ny roll utan att de runt dig kan påpeka förändringen.