Ni som hade föräldrar som var narcissister, hur mår ni idag?

Omöjligt att veta 100% säkert pga att narcissister brukar sky psykiatri - men jag misstänker iaf att min pappa kan vara en narcissist. Jag har efter att jag klippte all kontakt förra året insett att jag har problem med självförtroendet, något jag jobbar med mycket nu. Tar lite av en dag i taget, svårt att göra något annat. Vill bara bli hel igen.

Jag är 32 och sökte nyligen åter kontakt med vården pga mitt mående (har gjort det flera gånger, men efter ett par besök har det runnit ut i sanden). Denna gången har jag fått bra hjälp.

Under första samtalet med psykologen uppmärksammade hon mig om att min mamma negligerade mig under uppväxten. Min mamma förväntade sig att jag skulle klara mig själv från 7 års ålder. Min diet bestod utav frostskadade rostbrödskanter och någon gammal igenmöglad sylt. Kläder köptes inte förrän skolan ringde mamma och poängterade att jag inte hade hela kläder eller hade burit samma kläder två veckor, osv.
Hon sa att om det var något hon ångrade, så var det att hon satte mig till världen.
Pappa var missbrukare och fanns aldrig med i bilden.

Så ja, som 32-åring så lever jag såhär:
- Har en känsla av att jag är oönskad. Känner aldrig att jag duger.
- Har en massa känslor, men vågar sällan säga vad jag känner till andra.
- Ber aldrig om hjälp. Det gör mer ont att få ett nej än att inte fråga alls.
- Går på helspänn vad gäller sociala interaktioner. Vad ska jag göra/säga för att personen inte ska bli arg? Speglar folk mycket.
- Har väldigt svårt att ta initiativ till kontakt. Jag har vänner, men drar mig alltid för att vara den som hör av mig.
- Bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker. Tappar ofta bort mig själv.
- Sensoriskt känslig.
- Söker mig till katastrofala partners.
- När jag väl hittar en partner försöker jag bli som den personen, för att personen ska vilja ha mig.
- Dövar mig själv med alkohol och droger.

Det ironiska är att folk ofta ser mig som en stark och självständig människa. Antagligen för att jag inte har kontakt med min familj och har flyttat långt ifrån min hemstad. Och för att jag har så många inlärda beteenden som jag lägger till för att folk ska tycka om mig (t ex fräck humor, balla specialintressen, ger bekräftelse till andra).

Tycker det är bra att du nu får hjälp av en bra psykolog. Det är en bra början. Att bearbeta får ta sin tid.

Sam Vaknin, Ross Rosenberg och framförallt Richard Grannon har hjälpt mig.
Och filosofi, Kirkegaard, Sartre, (John Fogerty, Eppu Normaali, Aki Kaurismäki,)
Som kvinna lär du dig oerhört av dessa men utan kvinnligt nätverk är du lost!
Jag hittade mitt i Sveriges största kvinnliga nätverk = lottakåren!

Ja om du förstår narcissism förstår du nog varför man kan bli lite militant...😁