Citat:
Ursprungligen postat av
Huronian
Måste först bara säga att jag har inte narcissistiska föräldrar. Farsan har liksom mig en del problem men det är nog snarare bipolär, samma med mig.
Bra att du fick henne till terapi iallafall. Histrionisk känns väl liksom borderline som ett mindre hopplöst fall än narcissism för det mesta. Åtminstone så jag uppfattat det.
Tyvärr känns det som att narcissism betraktas som en myt is Sverige. Vore vettigare att betrakta psykopaten som en myt (med förbehåll för att vissa människor vill skada andra) i så fall, då det är mycket mer medfött och en annan modell av människa. Ingen poäng att tänka så mycket på homo sapiens predata så att säga. Bara ta hand om sig.
Har läst att det inte är (helt) omöjligt att rehabilitera narcissister. Vad är eran uppfattning om det?
Läser mest om narcissism då jag försöker förstå en person i min omgivning.
Den histrioniska flickvännen slutade upp med att manipulera psykologen och psykiatern tillslut..
Detta var efter förhållandet hade tagit slut och jag berättade för psykiatern alla beteenden hon hade.
Fick återberättat då att det inte var drag utan snarare en personlighetsstörning efter att jag beskrivit förhållandet.
Problemet med histrionisk personlighetsstörning är att de snarare antar en "
modersaktig" roll ju äldre de blir, vilket definitivt existerade.
Some people with histrionic traits or personality disorder change their seduction technique into a more maternal or paternal style as they age.[7]
http://www.health.am/psy/histrionic-...lity-disorder/
Det skruvade är att en extremt starkt kognitiv empati existerade hos den histrioniska flickvännen, då jag sett tillbaka fick rätt mycket hjälp men blev på köpet minst lika traumatiserad.. Det gick jämnt upp där, tillslut pallade jag inte och gjorde slut.
I ett förhållande med en äldre histrioniker kommer man bli rätt omhändertagen, såpass extremt att man blir avkapad av sin egna individualitet. Svårt att förklara.
Histrionisk personlighetsstörning, anses vara allra minst dysfunktionell av alla personlighetsstörningar där det enligt vissa forskare inte råder en enighet om att det skall betraktas som en störning..
Narcissism & psykopati är betydligt värre än borderline, samt där borderline är värre än histrionisk personlighetsstörning.
Psykopati <-Narcissism <-Borderline <- Histrionisk, där vänster är värst och höger minst värst av det helvete som personlighetsstörningar utgör.
Sedan finns det subtyper av störningarna, där vissa narcissister är paranoida och andra inte t.ex..
Borderline personlighetsstörningar har dock en mycket hög evidens på att kunna bli helt botade med DBT-terapi över 2-3 år samt färdigheter i att uttrycka känslor
(assertiveness, I-statements etc*)..
Borderline är dock komplext, då rätt mycket av det överlappar med PTSD, C-PTSD.
En som blir gravt traumatiserad kan stundtals uppvisa borderline-symptom. Vad som är vad måste man undersöka med en
differential-diagnos.
Ja, i överlag har de allra flesta med personlighetsstörningar rätt så mycket psykosociala-trauman..
Vissa har TBI som man kan se på en MRI, EEG.
Ta i hänseende också att diagnosticeringen av personlighetsstörningar är beroende på den kulturella kontexten man är i, dvs
cross-cultural-psychiatry.
https://en.wikipedia.org/wiki/Cross-cultural_psychiatry
Borderline, histrioniska störningar etc anses inte
lika mycket som störningar i kulturer där uttryckandet av känslor är mer prevalent. Östeuropa, Sydamerika, Afrika etc.
Tror rätt många borderliners skulle inte ha diagnosen om de hade en mer accepterande omgivning som tillät uttryckandet av känslor, västvärlden är inte direkt känt för det..
), där man blivit utnyttjad av narcissister som sätter sina egna behov i centrum..
