Ni som hade föräldrar som var narcissister, hur mår ni idag?

Jag växte upp med en fader som hade narcissistisk personlighetsstörning, det var en ganska svår tid i mitt liv och jag har än idag en del problem med känslor(dvs jag har knappt några).

Min uppväxt kantades av orimliga straff, lögner och kontrollbehov.

Så nu är jag nyfiken på vad ni känner igen er i, och hur ni mår idag.

* Fanns aldrig en förklaring på varför något skulle ske, det mesta fick inte ifrågasättas någonsin.
* Jag fick äta sämre mat än min far, jag fick aldrig ta något själv under hela min barndom utan att fråga. Tog jag någon mat fick jag olika straff.
* Jag isolerades från omvärlden, jag blev ofta inlåst eller fick privilegier borttagna(som att läsa böcker, eller se på tv).
* Min far spred rykten om hur stökig och bråkig jag var, hur jag försökte döda honom i sömnen och vilken hjälte han var som tog hand om mig.
* Han var alltid ett offer, det var alltid synd om honom och så fort något negativt skedde letade han skuld hos andra, aldrig sig själv.



Det är mycket mer, men det jag vill komma fram till är att jag än idag 20 år senare inte känner någonting. Mina känslor försvann under min barndom och även om jag känner att de finns där under ytan är det väldigt sällan som jag har tillgång till dem. Jag har blivit mycket mer cynisk och jag har blivit extremt bra på att läsa människor i allmänhet, något som inte gör det direkt lättare att komma andra närmare.



Så hur har det gått för er andra? Jag vill tillägga att jag har ett rätt bra liv, även om jag saknar starka känslor i min vardag. Nej, jag är inte sociopat.

Jag har insett att jag är ungefär som Ronja Rövardotter som går och passar sig för helvetesgapet dagarna i ända.

Låter kul..

Jag har hittat tre olika sätt som människor blir efter att ha haft narcissister som föräldrar


1. Den som ger efter, och som anpassar sig efter de sjuka reglerna och den psykiska misshandeln. Dessa brukar har svårt att passa in i normala förhållanden senare i sitt liv, de söker efter ett normalläge där partnern behandlar dem som mindre värda.

2. Den som börjar bete sig som en narcissist och tar efter många sätt att manipulera, och förstöra för andra.

3. Den som bråkar emot och lämnar allt bakom sig(den kategorin jag befinner mig i).

Intressant!

Jag är i kategorin personlighetsstörd. Fobiskt personlighetsstörd. Vissa anser att det är en form av narcissisism.

Har två föräldrar som är narcissister.
Haft liknande partners.
Jag upptäckte detta i vuxenlivet. Jag var hjärntvättad och trodde på vad mina föräldrar sade, dvs att de älskade mig och att jag har haft en perfekt uppväxt.

Jag skulle ljuga om jag sade att jag har kommit över det för det kommer jag aldrig göra.

Har alltid haft en stabil grund. Är människokännare och har 100% trygga vänner. Men förhållandet till sina föräldrar påverkar val av partners. Bandet mellan barn och föräldrar är definition av livet.

Man måste jobba med tvärtom-känslan för jag inser även att jag alltid har stött ifrån bra tjejer.

Jag omvandlar allt lidande till motivation. Kommer krossa dem som insekter med min framgång och med det sagt så är det jag som blir belönad och kommer få sista ordet.

Tveka inte att pm:a. Jag är inte mindre ärrad er och jag är inte helt stabil (även om jag uppfattas som det).

P.S. Blir man som dem så har man förlorat. Jag har inga drag av det. Livet är orättvist men det ska användas som motivation och då läker man såren snabbare.

Menar du att du ständigt är på din vakt mot något hemskt, eller menar du något mer specifikt? Kan du i så fall utveckla?

Mhmm. Måste hålla koll på tonlägen, stämningar, mimik och kroppsspråk för att KÄNNA att allt är lugnt och inget kaos på gång. Det har blivit värre med tiden och antagligen utvecklats till GAD eller något sådant som jag inte har en diagnos på men jag har nästintill alltid ångest nuförtiden. Även när jag är ensam.

Det som jag fetade i min text, oroar mig lite. Det känns lite som att du vill fortfarande ha dem i livet, eller att de påverkar dig. Det kanske är en bra motivation, men det är nog skadligt på sikt. Tror du inte det?

*Jag känner nästan inga känslor alls

*Jag känner en skuld till andra personer i sociala sammanhang, alltså att jag måste bete mig på ett visst sätt och att jag måste göra dom andra nöjda och struntar i mig själv.

*Extremt osäker till andra människor och tror ofta att dom vill nånting dåligt. Är liksom på helspänn och analyserar människor så fort det är människor runt mig.

*Blir väldigt utmattad av sociala sammanhang så vill mest vara ensam, men då känner jag mig ensam.

*Har extremt svårt att be om hjälp och har extremt svårt att berätta hur jag känner mig till närstående. Vill liksom inte oroa dom så jag låtsas att jag mår bra för att göra dom nöjda.

Ja det är helvete, jag kan inte kalla det här ett liv som jag lever. Jag är som ett spöke som har tappat bort sin själ och ska göra alla andra nöjda. Kanske borde gå till psykolog :/

Det bör du nog göra, problemet är att de kommer rekommendera mediciner eller KBT i första hand. Läs på om Complex PTSD, och se om det stämmer in på dig alls.

https://en.wikipedia.org/wiki/Complex_post-traumatic_stress_disorder

Jag har kapat kontakten för evigt!

Människor som blivit förtryckta och mobbade av sina egna föräldrar i hela sitt liv... Om inte man vänder det till sin fördel så är det kört. Det är framförallt självbilden som är mycket avgörande och den kan man jobba med. Hjälp och resurser finns i samhället dessutom.


Boostar tråden.

Det största misstaget är att utse sig själv till ett offer.
Mitt bästa tips är att man börjar ta reda på vad man inte är.
Vem man vill vara och vad man vill göra kommer leda till att du vet vem du är och då tillägnar man tid åt aktiviteterna som gör livet värt att leva och då har man vunnit.

Livet är svårt och man kan inte göra nånting åt det, däremot så är man alltid författaren till hur man vill leva sitt liv.

"hur mår ni idag?"
Jag lever, och tar en dag i taget.
Jag var otroligt hunsad hela uppväxten. Vändpunkten var när jag flyttade hemifrån och kunde skapa ett eget liv, istället för att leva i skuggan av föräldern. Det var först då jag insåg att andra vuxna människor inte var som min förälder.
Är extremt osäker i sociala sammanhang. Men trygg i relationer, tack och lov. Fast kan ändå bli osäker och liksom känna att "jag förtjänar inte detta" när jag fått det bra.
Känns som jag aldrig blir riktigt vuxen. En liten del av mig kommer alltid vara barnet som söker "godkännande" från föräldern.


Känner igen det där