Aldrig haft några nära vänner

När jag var i de lägre tonåren flyttade min familj till en annan stad, och jag började i en ny klass i skolan. Jag kom aldrig riktigt in och var aldrig en del i gemenskapen. Blev inte inbjuden till grejer, var allmänt utstött, och så vidare.

Jag började sen på gymnasiet. Samma visa där igen - jag var däremot aldrig utstött, och jag hängde med folk i skolan och var på god fot med dem, men jag träffade dem aldrig på fritiden. Jag blev aldrig inbjuden till något, var inte såpass bra kompis med någon.

Sen flyttade jag hemifrån och började på universitetet. Jag var med på nollningen och så, och jag var aldrig osocial, och där kunde man ju prata med vem som helst, särskilt efter att man hade tagit sig ett glas eller två. Men sen när det var slut så var det slut. Så sitter man hemma ensam en lördag kväll, och nu är den chansen sumpad - inte som att man kan göra om det direkt, och även om man kunde vore det ju oerhört patetiskt.

Det har varit så hela mitt liv, och jag har ingen aning varför. Jag har helt enkelt aldrig fått någon djupare kontakt med folk eller egentligen haft några vänner alls. Inga intressen heller. Mina politiska åsikter är inte den sorten som man träder fram med namn och bild när man diskuterar, och det är väl så nära man kommer.

Jag har ingen aning vad jag ska göra. Jag gick till en psykolog några år sedan, och han konstaterade att det lät som att jag hade lättare symptom av depression men att det inte var så illa, och att jag inte borde gå dit igen eftersom att de har hand om allvarligare fall. (underförstått, jag var inte självmordsbenägen och jag kunde jobba)

Jag har inte någon direkt social ångest, jag klär mig normalt, och jag får inte direkt intrycket att folk försöker undvika mig. Det är mycket möjligt att jag är en motbjudande människa som inte förstår subtila sociala koder, men frågan kvarstår fortfarande vad man ska göra åt saken. Är det för sent, ifall man inte har haft en normal uppväxt?

(Kommentarer om att man borde "lära sig uppskatta ensamheten" och dylikt undanbedes.)

Kan bara tala utifrån vad jag själv upplevt och tror.
Och dessa snubbar som ändå alltid var okej att hänga med under skoltid men som man aldrig någonsin hörde av sig till på fritiden berodde på att dom var väldigt reserverade av sig. Dom bjöd aldrig på sig själva, utan dom spann alltid på alla andra "coola" som var lekfulla och tillförde egentligen aldrig något.
Vill man komma in i ett kompisgäng så tror jag att man måste vara redo att ta rodret och styra eftersom alla väntar på det.

Deras personligheter var helt enkelt ganska trista även om man respektera dom.

Mitt råd till dig är att ta mer plats. Lita på att folk kommer tycka på om dig. Men är du reservad så kommer det aldrig att hända. Det enda du erbjuder isåfall är anti klimax.
Var inte så förbannad rädd.
För det är inget att vara rädd för.
Spela bara inte utan du måste vara genuin.

Det tror jag inte. De var ute och festade på helgen, jag var bara aldrig bjuden.

Ingen vill bjuda en belastning.
Så enkelt och rått är det.

Du får bjuda in dig själv helt enkelt. Det låter patetiskt men så är det.
Problemet är att du aldrig vågade, du vågade inte o ringa o fråga "hörru, jag har fan ingenting att göra på nyårsafton - vad ska du göra och är det någonting jag kan haka på på?".

Låter helt rimligt, men vad gör jag åt saken?
Det är väl för fan klart? Då hade jag gått från att framstå som en ensam och trist typ till ett regelrätt psykfall, en klar försämring.

Exakt.. Detta är så jäkla enkelt egentligen.

Jag har alltid tänkt hur jag skulle vilja bli bemött om jag var på andra sidan myntet.
Och den taktiken har alltid fungerat klockrent när det gäller alla former av relationer.

Vill man vara en person som andra tycker om så ska man ju först och främst själv tycka om det man gör.

Och där har du förklaringen till varför du inte har några vänner.
Sen måste man försöka vara med personer 1 on 1, inte bara i större grupper.
Det du tror är att folk tror att du är "ensam" och "trist", egentligen så tänker de inte på dig alls. När du inte är där existerar du inte för dem. Att folk ska tro att folk går runt o tänker så mycket på andra är för mig ett anlag som 14-20-åringar har. När du blir äldre förstår du att det inte var en kotte som tänkte på någon annan än sig själv.

Gå ut på krogen, prata med folk, gå på efterfest ta deras nummer osv.

Gå till gymmet och prata med folk få dom att känna sig bekväma runt dig så dom själva vill bjuda till det.
I början kanske man bara är bekanta men det brukar gå fort innan man hittar någon man klickar med så börjar man hänga lite mer smått på fritiden. Han eller hon introducerar sedan dig inför sina vänner och du får chans att få nya vänner att hänga med och sen så börjar du umgås med deras vänner osv och snöbollen har börjat rulla..


Något som är jävligt viktigt är att lär dig hur man är rolig.. Dom som är jävligt duktiga på detta få ligga som fan.

Detta är sjukt sant alltså..
Jag har flyttat till 3 städer utan känna en enda kotte och har alltid lyckats lära känna folket genom den där första som ok mig, lite som gangsters går i god för varandra men på ett annat sätt. Sen därifrån hitta jag nya vänner och nu kan jag inte gå på stan utan att stöta på 5-6 stycken minst som jag är vän med och jag är knappast bland dom som är mest populära. Inte en chans.

Som sagt, ta tag i rodret nån gång och styr skutan.
Vem fan bryr sig om någon tycker man är konstig eller gör bort sig..
Hur ska du förvänta dig att andra ska respektera dig när du inte ens respekterar dig själv??

Ja, det är lite här som problemet finns. Ska jag bara gå in på en slumpmässig bar en fredag/lördagkväll och börja fråga folk hur läget är eller? Jag har verkligen ingen aning vad jag ska göra.

Samma gäller för gymmet. Folk håller sig för sig själva helt enkelt. Man kan prata med folk, och så snackar man lite om träningen och så, men sen går man vidare. Jag har inga större problem med att småprata med folk, det är att få saken att komma någonvart som är problemet.
Det där låter som ett bra råd, men det förutsätter ju att man har vänner att börja med.