Kompis förändrar personligheten efter seriekaraktärer

Blair från gossipgirl var lite kul, och den skummaste måste nog varit Donna från Suits.

Öppet när man väl konfronterar henne

Helt rätt, 20 år!

Borderline.

Du har alltså frågat henne då varför hon gör som hon gör? Får du inga svar?
Alltså hon gör ju ingen något illa, men fattar att du är nyfiken på vad det är hon styr med.

Precis, handlar mer om att jag är nyfiken! Alltså om jag konfronterar får jag ofta svaret ”hehe kanske ja” alltså mer ett osäkert men bekräftande svar.

Har förstått att ni är ganska unga och i den åldern söker man ju sin identitet som ett jäkla tokfaan.. Alla har ju sitt egna unika sätt att söka efter den om man säger så! Haha... Vissa verkar dock vara lite skeva.
Jag tycker att du ska ignorera kommentarer om diagnoser. Det är så jäkla poppis att gissa diagnoser nu för tiden så alla på klotet har snart minst 3 var!
Man kan vara annorlunda utan diagnos.

Helt normalt när man är ung. Jag ville nog vara Dave Gahan (Depeche Mode) mfl när jag var ung, sånna man inspirerats av, inget konstigt att bli inspirerad av karaktärer i en serie, samma sak. För nån annan är det kanske nån idrottare eller vad som helst. Sen hur mycket man går in i rollen är väl individuellt, för många är det väl bara kanske utseendet, att man vill ha samma frisyr och kläder och man kanske tar upp te.x att göra musik eller att sjunga osv.

Jag hade senare förebilder som drogade (musiker), blev då intresserad av droger, dock mest psykedelia så det var egentligen inget dåligt eller nått man ångrar.

Kan säkert vara ett identitetssökande. Särskilt om det saknas förebilder runt henne.
Då blir seriekaraktärerna förebilderna att testa i stället.
Hade en gång en kul kollega som var som tagen ur teatern både klädstilsmässigt och personlighetsmässigt.

Jag skulle nog tycka det var rätt pinsamt att umgås med någon som gjorde sig till på det sättet. Speciellt om denne som många unga gör häver ur sig saker på engelska: "oh my god", "amazing", "that's what she said" etc. Om karaktären pratar engelska d.v.s.

Något jag avskyr är när folk (runt 20) försöker återskapa den typen av socialt samspel som råder i Amerikanska komediserier som "vänner" och "how I met your mother". Även om de inte försöker efterapa en särskild karaktär lyser det igenom att de suttit och kollat på dessa serier och tagit efter ett väldigt typiskt och märkligt beteende. Överdrivet snäsiga, ironiska och vitsiga kommentarer, blandat med det där typiska vuxenbarns-beteendet med fjantiga besattheter och överreaktioner (för komisk effekt).

Då är det nästan bättre med TS kompis som går all in i ett slags rollspel. Då kan man åtminstone förklara för andra att exempelvis ens kompis Jonas pratar som han gör för att han låtsas vara Batman.

Jag tror det mycket handlar om att man vill göra vardagen lite roligare och kanske att man har lite brist på självkänsla. Alla vill väl ibland testa på att vara någon annan.

Din kompis verkar helskön.