Någon annan än jag som känner mig tom?

Ja, jag antar att du funderat över dina alternativ.
Men korridor är ju inte så dyrt, om det finns något sådant där du bor?
Saker och ting kanske ändras snabbt, och du träffar en kille, vem vet.
Det tog slut mellan mig och min kille, flyttade hem till mina föräldrar i två månader. Det var då det började gå snett för mig .
Hade hellre bott på gatan den tiden... Hemlös är väldigt illa 😢, psykiatrin t ex mycket värre.

Känner ingenting idag, inte ens stress, har väl stängt av helt emotionellt. Mår faktiskt bättre än någonsin då jag kommit till insikt hur temporärt allting är samt hur meningslöst det är, finner det ganska avkopplande, att faktiskt ingenting betyder någonting.

Har sambo. Vi bor hos min pappa i hans (familjens gamla) stora villa.
Får 2000kr i månaden och allt spenderas till mat...
DET enda som hjälpt mig är böcker skrivna av professionella psykologer/psykiatriker. Där sådant nämns, otroligt viktiga,betydelsefulla ord, som man aldrig annars får höra av en psykolog i kommunen.

Är 24 år idag och bor hemma fast jag inte bör pga. bör hos min pappa som tryckt ner mig i alla år men är student och för fattig att flytta hemifrån med tanke på dagens orimliga hyror...
Min mamma slängde ut mig pga hennes nya gubbe fast jag sa att jag hellre dör än bor hos pappa.
Att bo här påminner om allt skit han orsakat. Det sårbara barnet inom mig reagerar dagligen och vill fly. Men vill inte vara hemlös....

Är det någon annan än jag...

Som känner mig tom (på så sätt att man oavsett vad man dagligen bemöter är likgiltig oavsett om det är en händelse som egentligen borde väcka glädje eller sorg hos en. På tal om sorg så är jag dock mindre likgiltig. Men min reaktion är antingen allt eller inget om ni förstår)

Som upplevt en barndom där man sällan fått bekräftelse av någon familjemedlem. Mobbning har uppstått, likaså fysiskt misshandel...

Som haft en pappa som nästan aldrig uppskattat en, uppmuntrat en, eller givit kärlek. Som snarare endast fokuserat på alla småfelen.

Som haft syskon som varit avundsjuka och mobbat en (även i vuxen ålder)

DET har iallafall jag och detta har tyvärr format mig.hur mycket jag självbehandlat så kvarstår sårbarheten och negativiteten. Har haft kontakt med psykiatrin för några år sedan men de gjorde bara allt värre pga medicinering och för få praktiska råd

Någon som känner igen sig?

Är det någon annan än jag...

Som känner mig tom (på så sätt att man oavsett vad man dagligen bemöter är likgiltig oavsett om det är en händelse som egentligen borde väcka glädje eller sorg hos en. På tal om sorg så är jag dock mindre likgiltig. Men min reaktion är antingen allt eller inget om ni förstår)

Som upplevt en barndom där man sällan fått bekräftelse av någon familjemedlem. Mobbning har uppstått, likaså fysiskt misshandel...

Som haft en pappa som nästan aldrig uppskattat en, uppmuntrat en, eller givit kärlek. Som snarare endast fokuserat på alla småfelen.

Som haft syskon som varit avundsjuka och mobbat en (även i vuxen ålder)

DET har iallafall jag och detta har tyvärr format mig.hur mycket jag självbehandlat så kvarstår sårbarheten och negativiteten. Har haft kontakt med psykiatrin för några år sedan men de gjorde bara allt värre pga medicinering och för få praktiska råd

Någon som känner igen sig?

Är din avatar glad eller ledsen? Fotot. Speglar den bilden hur du känner dig?

Är verkligen tomhet och likgiltighet att må bra. Enligt mig suger det att inte känna någonting alls. Känner hellre massor än ingenting.. man vill ju känna sig levande liksom men förstår dig fullt ut

CSN-lån? Antar att du redan tänkt på det.
Ja jag håller med, bättre att läsa böcker istället. Känns väldigt mycket som psykologerna bara vill att man ska fortsätta träffa dem. De vill knappt dela med sig information för att man ska bli bättre. Känns som en psykolog kan nå väldigt långt bara på en timme, genom att ge tips om olika strategier och böcker.