Någon annan än jag som känner mig tom?

Är det någon annan än jag...

Som känner mig tom (på så sätt att man oavsett vad man dagligen bemöter är likgiltig oavsett om det är en händelse som egentligen borde väcka glädje eller sorg hos en. På tal om sorg så är jag dock mindre likgiltig. Men min reaktion är antingen allt eller inget om ni förstår)

Som upplevt en barndom där man sällan fått bekräftelse av någon familjemedlem. Mobbning har uppstått, likaså fysiskt misshandel...

Som haft en pappa som nästan aldrig uppskattat en, uppmuntrat en, eller givit kärlek. Som snarare endast fokuserat på alla småfelen.

Som haft syskon som varit avundsjuka och mobbat en (även i vuxen ålder)

DET har iallafall jag och detta har tyvärr format mig.hur mycket jag självbehandlat så kvarstår sårbarheten och negativiteten. Har haft kontakt med psykiatrin för några år sedan men de gjorde bara allt värre pga medicinering och för få praktiska råd

Någon som känner igen sig?

Känner mig sedan länge helt död emotionellt. Ganska övertygad om att jag dog för längesen, är bara vid liv fysiskt då mitt hjärta fortfarande pumpar. Likgiltig gällande allt, både det som varit och framtiden. Känner inte ens ilska längre och det finns absolut ingenting jag ångrar i mitt liv. Skulle mitt liv ta slut idag så hade jag varit okej med det.

Väldigt trist att höra... Har du upplevt något traumatiskt som barn?

Konstant stress, båda föräldrar alkoholister, agera terapeut och medlare mellan två berusade personer sedan jag var tre år ungefär (eller i varje fall så länge jag minnas), såg de mer eller mindre slå varandra blodiga varje helg då det alltid spårade på just helger, de bröt ben på varandra utan att överdriva. Vidare skulle jag under tiden skydda mina yngre syskon ifrån det hela. Gjorde att jag var väldigt vaksam, lätt att läsa av människor och analysera deras beteende. Jag kunde tex sitta i ett annat rum och höra diskussioner i ett annat rum även om de pratade i vanligt tonläge, antagligen för att jag var tvungen att vara lyhörd för att kunna bryta innan det spårade ur mellan dem. Sedan en gäng andra grejer jag inte vill gå in på då jag kan outa mig själv. Dock inget sexuellt ifrån någon, men förbannat hård stress under lång period, hade väl PTSD och liknande åkommor under en längre period, deprimerad i över 10år men en dag tog det bara slut och är mer eller mindre helt död emotionellt, stängt av. Jag tänker inte ens på något av det längre. En sak som jag hade svårt att glömma var dock när jag var 6-7år och försökte få föräldrarna att sluta slåss (var ganska blodigt den gången) så höll en kniv mot mitt bröst och hotade med att ta livet av mig annars, de slutade i ungefär fem sekunder, tittade på mig och svarade "gör det då snorunge", sedan fortsatte att slå skiten ur varandra.

Känner igen mig i din historia .
Väldigt avundsjuk bror, vilket jag även påpekat för min mamma i många år.
Frånvarande far, som sen la sig i mitt liv och körde det i botten.
Jag önskar att jag brytit med min familj för länge sedan.

Dock var min barndom fö bra, skola, träning och aktiviteter.

Har du kontakt med din familj?

Beklagar...

Då har jag full förståelse för att du mår som du mår. Kan tipsa dig om boken: "lyckofällan" "Det sårbara barnet" osv...

Mår inte bra idag men betydligt bättre tack vare självhjälpsböcker. Det enda psykiatrin gör är att droga ner en genom att pausa ens grundproblem/problem.

Styrkekramar

Är 24 år idag och bor hemma fast jag inte bör pga. bör hos min pappa som tryckt ner mig i alla år men är student och för fattig att flytta hemifrån med tanke på dagens orimliga hyror...
Min mamma slängde ut mig pga hennes nya gubbe fast jag sa att jag hellre dör än bor hos pappa.
Att bo här påminner om allt skit han orsakat. Det sårbara barnet inom mig reagerar dagligen och vill fly. Men vill inte vara hemlös....

Mår inte dåligt över något, så det är inget att beklaga. Själv varit inne på självhjälpböcker, mycket mer effektivare än psykvård och mediciner. Rekommenderar Eckhart Tolle The Power of Now, sedan en rad böcker inom stoicism tex Enchiridion av Epictetus, Letters from a Stoic av Seneca men även Meditations av Marcus Aurelius. Stoicism och mindfulness hjälper mot det mesta.

Tackar så mycket för tipsen!
Stress är väl ändå att må dåligt?
Hur kan du må bra efter allt?

Känner ingenting idag, inte ens stress, har väl stängt av helt emotionellt. Mår faktiskt bättre än någonsin då jag kommit till insikt hur temporärt allting är samt hur meningslöst det är, finner det ganska avkopplande, att faktiskt ingenting betyder någonting.

Ja, jag antar att du funderat över dina alternativ.
Men korridor är ju inte så dyrt, om det finns något sådant där du bor?
Saker och ting kanske ändras snabbt, och du träffar en kille, vem vet.
Det tog slut mellan mig och min kille, flyttade hem till mina föräldrar i två månader. Det var då det började gå snett för mig .
Hade hellre bott på gatan den tiden... Hemlös är väldigt illa 😢, psykiatrin t ex mycket värre.

Är din avatar glad eller ledsen? Fotot. Speglar den bilden hur du känner dig?