Citat:
Ursprungligen postat av
Bellsiii
Är det någon annan än jag...
Som känner mig tom (på så sätt att man oavsett vad man dagligen bemöter är likgiltig oavsett om det är en händelse som egentligen borde väcka glädje eller sorg hos en. På tal om sorg så är jag dock mindre likgiltig. Men min reaktion är antingen allt eller inget om ni förstår)
Som upplevt en barndom där man sällan fått bekräftelse av någon familjemedlem. Mobbning har uppstått, likaså fysiskt misshandel...
Som haft en pappa som nästan aldrig uppskattat en, uppmuntrat en, eller givit kärlek. Som snarare endast fokuserat på alla småfelen.
Som haft syskon som varit avundsjuka och mobbat en (även i vuxen ålder)
DET har iallafall jag och detta har tyvärr format mig.hur mycket jag självbehandlat så kvarstår sårbarheten och negativiteten. Har haft kontakt med psykiatrin för några år sedan men de gjorde bara allt värre pga medicinering och för få praktiska råd
Någon som känner igen sig?
Absolut, din pappabeskrivning känner jag igen. Tomheten också, tidigare, men inte idag. Allt eller inget känner jag också igen. Sårbarheten och negativiteten känner jag också igen.
Till dig vill jag säga...ge inte upp. Det finns en djupare mening bortom tomhet och likgiltighet, men sök utanför dig själv efter de svaren. Navelskådandet hjälpte inte mig, utan drog ner mig längre. Var alltid sanningsenlig mot andra och dig själv. Genuinitet och äkthet är centralt, vad som varit går inte radera, men det går att förhålla sig till och hantera. Om saker och personer fortfarande drar ner dig, bryt med det, akta dig för destruktiv påverkan, stå istället upp för dig själv. Skydda dig själv, älska dig själv och ta hand om dig själv.