Egoistiskt att vilja dö i förtid? /Mod

Hej.

Jag har under en längre tid mått dåligt pga en rad olika saker som har hänt, och val jag gjort (något som vi inte behöver gå in på), men var i helgen ute och drack med några vänner.

Pratar med en vän som vet att jag ej mått bra, och han frågar hur jag det är, på riktigt. Med några öl i kroppen säger jag som det är, och att jag känner att slutet snart är här, varpå han blir fullkomligt vansinnig och spär på om hur egoistisk och självisk jag är, och att han eller någon annan aldrig hade förlåtit mig. Har nästan aldrig sett den här sidan av honom, nästan aldrig sett honom arg.

Är det här en vanlig inställning? På vilket sätt är det själviskt att vilja dö i förtid, på egna villkor, men inte själviskt att tvinga någon vid liv? Han har ett till synes bra liv, med en flickvän och ett barn på väg, och jag missgynnar honom ingenting. Jag är glad för hans skull. Men det är något jag aldrig, med demonerna i mitt huvud, kommer ha. Är det verkligen själviskt att inte vilja leva? Varför värnar vi så mycket om den fria viljan i vårt samhälle, förutom när det kommer till valet att vara eller icke vara?

Japp, själviskt mot dina föräldrar och nära. Du tänker ju på dina känslor, och inte deras

Tough love?

Däremot så är det ju ditt liv.

Det kommer alltid finnas människor som säger att självmord är själviskt. De har delvis rätt, men samtidigt har de inte en jävla aning om vad de snackar om och de kan seriöst dra åt helvete. Vad DU behöver förstå om dessa människor är att de inte förstår dig. De förstår inte att du tappat gnistan. De förstår inte att du har gått o deppat så länge att du till slut tappat lusten på livet.

Till det viktiga nu då. Vad DU heller inte förstår, är att du tillåtit dig själv att gå i så dåliga tankar att din hjärna slutat tillverka de här "må-bra-kemikalierna" som vi människor behöver för att vilja gå framåt. Du kan inte riktigt se klart framför dig vad du vill uppnå med livet och därför känns döden som ett ganska bra alternativ. Inga dåliga tankar, inga problem, ingen sorg, ingenting. Det är över.

Livet är hårt, livet är ingen dans på rosor, livet är allt annat än skoj.. emellanåt. Men du måste intala dig själv att sluta vara en jävla fitta och ta tag i ditt jävla liv och rycka dig i kragen. Hur omöjligt det än låter så är de det enda som funkar på riktigt. Tar du antideppmedicin så kommer du aldrig på djupet ta tag i din depression och du kommer fortsätta att vara sårbar för samma saker som drog ner dig tidigare. Det är ett fusk. Om du däremot går in på djupet av dig själv och reder ut dina problem kommer du komma till insikt över två väldigt viktiga saker; det som inte dödar, det härdar, och det är ingen ide att lipa över sina livsöden för andra människor för ingen kommer aldrig nånsin förstå dig.

Börjar du med antidepressiva, kommer du få mer problem än du hade från början.

På vilket sätt är det INTE själviskt? Menar du att du tar livet av dig för någon annans skull? Jag säger inte nödvändigtvis att det är någonting dåligt att vara självisk, jag ställer bara frågan.

Menade såklart accepterat själviskt. Man uppmuntras i alla situationer att tänka på sig själv och sig eget bästa, förutom när det kommer till att dö i förtid.
Jag menar, ingen tvingas vara kvar i ett olyckligt förhållande, för att inte göra någon annan ledsen. Ingen tvingas bo kvar i en stad, för att inte göra någon annan ledsen. Varför skuldbelägger man folk som inte trivs med livet och vill lämna?

Spontant känns det som rädsla och brist på förståelse för att det kan gå såpass långt för någon att de funderar på att avsluta det hela. Din vän agerade fel, men han hade nog precis som du några öl i kroppen och det slog slint av den otäcka informationen. Det är mycket svårt, nästintill omöjligt, för någon som aldrig på riktigt suttit i skiten mentalt att förstå hur man ens kan fundera i dessa banor.

Utan att döma på något sätt hoppas jag att det finns något som kan få dig att ändra dig - stödgrupper, terapi, träna, gå i kyrkan, vad som helst. Har själv aldrig riktigt varit på samma nivå som dig, men ganska nära. Och det gick faktiskt att ta sig ur det. Du är välkommen att skicka ett PM om du vill.

Man uppmuntras väl aldrig att tänka på sig själv och sitt eget bästa om det går ut över andra? Våra förebilder är ju personer som Jesus, Gandhi och Viktor Frankl som bar sitt lidande för andra människor.

Ja psykiatrierna är mördare.