Citat:
Det var det här som inspirerade mig: https://www.youtube.com/watch?v=V80-gPkpH6M Jim Carrey må ha blivit lite kufisk, men han har kommit med några solida citat jag gillar skarpt.
Personligen vet jag inte från vilket tillfälle TS citat är draget, men draget ur kontexten vill jag nämna att han inte verkar säga om han menar inåt eller utåt, så att säga.
Vårt medvetande har en grund, det cirkulerar kring principer.
Det vi dyrkar, det vi eftersträvar, det vi vill uppnå, det vi vill bli som.
Att kunna prata konstruktivt och ihållande om det är det nog väldigt få människor som klarar av, tror jag. För det kräver nog att man antingen är en otroligt bra människa, eller en stenhård psykopat.
Och den där infinitessimala punkten, den där mittersta mitten så skarp att den är precis så smal som nuet, där är det något.
Och många letar efter det. Men det är inte den sista pusselbiten. För det går som sagt att slänga in vilket ideal som helst där, med påföljande resultat.
Ser man då utanför vårt medvetande (så att säga), så finns det mer.
Bortanför nästippen finns det luft, och andra nästippar.
Där finns det andra individer som ser våra blickar, och reagerar på vad vi säger och hur vi ser på saker.
Där finns det saker som kan hota vår trygghet, och saker som kan stävja det hotet.
Som regn, och hustak.
Men trygghetskänslan, den där vetskapen om att vi inte behöver oroa oss för livet, den finns varken i hustaket eller i våra ideal.
Den är precis i vår upplevelse, inuti vårat medvetande. Men själva orsaken till att vi med fog kan känna så, det som gör att vår känsla återspeglar verkligheten och inte är just bara en känsla, den är inte från det mänskliga medvetandet. För en sådan äkta trygghet är det bara den sanne Guden som kan ge.
Den tryggheten kan vi varken få av pengar, av hustak, av mat, av vapen, eller av någon vän som vandrar på jorden.
Och där har vi pusselbiten.
Äkta kärlek, äkta trygghet, och en god grund för goda relationer.
Större än oss själv, men inte så stor att vi inte kan nå den.
Personligen vet jag inte från vilket tillfälle TS citat är draget, men draget ur kontexten vill jag nämna att han inte verkar säga om han menar inåt eller utåt, så att säga.
Vårt medvetande har en grund, det cirkulerar kring principer.
Det vi dyrkar, det vi eftersträvar, det vi vill uppnå, det vi vill bli som.
Att kunna prata konstruktivt och ihållande om det är det nog väldigt få människor som klarar av, tror jag. För det kräver nog att man antingen är en otroligt bra människa, eller en stenhård psykopat.
Och den där infinitessimala punkten, den där mittersta mitten så skarp att den är precis så smal som nuet, där är det något.
Och många letar efter det. Men det är inte den sista pusselbiten. För det går som sagt att slänga in vilket ideal som helst där, med påföljande resultat.
Ser man då utanför vårt medvetande (så att säga), så finns det mer.
Bortanför nästippen finns det luft, och andra nästippar.
Där finns det andra individer som ser våra blickar, och reagerar på vad vi säger och hur vi ser på saker.
Där finns det saker som kan hota vår trygghet, och saker som kan stävja det hotet.
Som regn, och hustak.
Men trygghetskänslan, den där vetskapen om att vi inte behöver oroa oss för livet, den finns varken i hustaket eller i våra ideal.
Den är precis i vår upplevelse, inuti vårat medvetande. Men själva orsaken till att vi med fog kan känna så, det som gör att vår känsla återspeglar verkligheten och inte är just bara en känsla, den är inte från det mänskliga medvetandet. För en sådan äkta trygghet är det bara den sanne Guden som kan ge.
Den tryggheten kan vi varken få av pengar, av hustak, av mat, av vapen, eller av någon vän som vandrar på jorden.
Och där har vi pusselbiten.
Äkta kärlek, äkta trygghet, och en god grund för goda relationer.
Större än oss själv, men inte så stor att vi inte kan nå den.
"Talet" är 5 år gammalt men Carreys Awakening projekt bygger på det han visar i detta eminenta tal.
Jag tycker att det i sin fullängd här är den bästa spirituella tagning med Jim Carrey. Det är bara några minuter spexig inledning som vanligt.
Vad den där sista pusselbiten anbelangar så försöker de flesta att desperat banka dit den med våld. Snarare ser de en annan bit och försöker fylla hålet med, för självklart finns det ett hål av förlust under den saknade pusselbiten.
