Alla letar efter den där sista pusselbiten.

Jag tror ändå instinkt och förståelse för sin egna art , är en nyckel till ett lås där möjligen pusselbiten/bitar ligger dolda.

Mycket är just tämjda människor och inte vilda instinkter.

Då är vi ganska överens! Samtidigt är människor ibland mycket olika varandra och det är även större skillnad mellan individer än mellan kön. Jag tex behöver inte samverka ens på djupet så mycket med min egen art .Snarare med min EGENART. Det räcker gott att ha några få som känner en som man verkligen är och som älskar en på riktigt. Som man även Ger till.

Ja man är olika varandra, det är just vad som gör människan komplicerad.
Att man är en gruppvarelse innebär inte att man umgås med vem som helst, för det ska vara en stark grupp och en stark grupp är inte för stor.

Men gällande art så tror jag man måste förstå vad en människa är på nytt, då det är hyfsat hjärntvättat med vad människan vill och är.

Det finns ju ingen universalmetod. Endel krisar sig fram, andra har det förspänt redan från början. Även du vill väl bryta igenom den där barriären som det står - KLAR - på?? För att förtydliga vad jag menar kan jag säga att motsatsen till min rubrik är att ens självbild är sönder likt en stor spegel så att man förvirrad och trasig letar efter bitarna.

Pusselbiten som får helheten av livspusslet att gå ihop är för mig att jag är på den väg som är menad för mig.

Det finns ingen anledning att leva ett liv som inte rimmar med den man är.

Visst att man måste göra saker som inte är så roliga ibland.
Men så kommer det alltid vara.

Det finns ingen anledning att jobba ihjäl sig för sin arbetsgivare.
Den man jobbar för är att skapa ett bättre liv för sig själv och sin familj.
Det kan se ut som att jag jobbar ihjäl mig på jobbet. Men det är för att jag kan avancera vidare tidigare när jag kan mer.

Är det vägen som är målet? som man säger..

Jag vet inte om det förklarar något för dig om mitt synsätt.

Men av att studera djur och natur, så är det inte direkt som att djuren är arbetslösa varelser det finns ett syfte och funktion hos djuren på ett större plan.
Medans människan följer något helt annat, man gör inte vad man vill, och knappt tänker vad man vill.
Man har glömt av sitt egentliga syfte och jobb, och jag kan se ett kall i att försöka finna den ursprungliga rollen.

Den ursprungliga rollen kan inte vara trasig, men jättarna har sina krafter över världen och de är just där begränsningar sitter då den rollen är blockerad att vara fri.
Och just eftersom man är beroende av andra som människa så är det ett pussel att få saker att gå ihop.

Jag förstår. Kanske det är såsom du säger.
Pusselbiten kan vara att inse att det är ett omöjligt tillstånd att vara ensam.

Ja, målet, målbilden är inte något som är dääär borta. Folk tror det. Det är inte sant.

Målbilden utgörs av specifika krav av färdigheter, förståelse och performance.
När man behärskar detta tillräckligt är det ”omöjligt” att inte ständigt befinna sig i målbilden.

Det finns något som kallas för en persons successlane. Det är vägen som är menad för en, det är hur man vill leva sitt liv.

Antingen gör man en handling som är i linje med den, eller inte.
Och det är inte komplicerat, vill man ha ett visst jobb, börja lär dig det som det jobbet innebär, lär ständigt, släpp gammalt tänk, synsätt, sätt att göra saker på när man ser ett bättre sätt.

Alla kan göra det, men folk gör de inte. De begränsar sig själva. Rädslan för det okända vid förändring är starkare än den potentiella uppskattade vinsten.

De flesta lever i ett fängelse som de själva skapat i sig själv.

Ja de är väl en pusselbit, men det finns nog flera.
Men vitsen med att leva som ensam, gynnar ju ingenting och är ganska kraftlöst.

Det kan gynna multum. Medvetandet är obegränsat. Själen och anden finns överallt.

Jim Carrey må ha blivit lite kufisk, men han har kommit med några solida citat jag gillar skarpt.

Personligen vet jag inte från vilket tillfälle TS citat är draget, men draget ur kontexten vill jag nämna att han inte verkar säga om han menar inåt eller utåt, så att säga.

Vårt medvetande har en grund, det cirkulerar kring principer.
Det vi dyrkar, det vi eftersträvar, det vi vill uppnå, det vi vill bli som.
Att kunna prata konstruktivt och ihållande om det är det nog väldigt få människor som klarar av, tror jag. För det kräver nog att man antingen är en otroligt bra människa, eller en stenhård psykopat.

Och den där infinitessimala punkten, den där mittersta mitten så skarp att den är precis så smal som nuet, där är det något.
Och många letar efter det. Men det är inte den sista pusselbiten. För det går som sagt att slänga in vilket ideal som helst där, med påföljande resultat.

Ser man då utanför vårt medvetande (så att säga), så finns det mer.
Bortanför nästippen finns det luft, och andra nästippar.
Där finns det andra individer som ser våra blickar, och reagerar på vad vi säger och hur vi ser på saker.
Där finns det saker som kan hota vår trygghet, och saker som kan stävja det hotet.
Som regn, och hustak.

Men trygghetskänslan, den där vetskapen om att vi inte behöver oroa oss för livet, den finns varken i hustaket eller i våra ideal.
Den är precis i vår upplevelse, inuti vårat medvetande. Men själva orsaken till att vi med fog kan känna så, det som gör att vår känsla återspeglar verkligheten och inte är just bara en känsla, den är inte från det mänskliga medvetandet. För en sådan äkta trygghet är det bara den sanne Guden som kan ge.
Den tryggheten kan vi varken få av pengar, av hustak, av mat, av vapen, eller av någon vän som vandrar på jorden.

Och där har vi pusselbiten.
Äkta kärlek, äkta trygghet, och en god grund för goda relationer.
Större än oss själv, men inte så stor att vi inte kan nå den.