Kontroversiellt och kontroversiellt, men här är några.
Phil Rudd och Cliff Williams i AC/DC är kassa musiker. Jag gillar bandet men ingen kan på allvar påstå att de har en bra trummis och basist. Ironin att trummisen heter Phil och aldrig spelar fills är rolig, det ska man ge dem. Fem låtar på raken med AC/DC kan jag stå ut med, sedan låter det likadant. Å andra sidan kan jag längta efter fem AC/DC-låtar. Med Bon Scott då givetvis.
Robert Plant i Led Zeppelin sjunger skitfalskt ibland. Och Jimmy Page slarvar nåt fruktansvärt. Ändå gillar jag Led Zeppelin. Steve Howe i Yes, som rankats som en va världens bästa gitarrister, är också slarvig och otajt alldeles för ofta, orent spel i största allmänhet. Jon Lord var överskattad som organist, vilket man inser när man hör Keith Emerson i Emerson Lake and Palmer, Tony Banks i Genesis, eller Rick Wakeman i Yes. Carl Palmer i Emersom Lake and Palmer driver i tempo och kan inte hålla takten, och försöker spela på så mycket slagverk som möjligt samtidigt, med resultat att takten svajar rejält. Mr Otajt Trummis nr 1. Geddy Lee i Rush hade en förfärligt hemsk röst när han var yngre, det blev bättre med åren. Hör man honom prata har han inte alls nån gäll skrikig röst. Bruce Springsteen och E-Street Band var fruktansvärt överskattade, och produktionerna låter som nån slags översvulstigt Creedence dränk i en reverb-sås med Roy Bittans jävla klinkpiano och Clarence Clemmons skitenerverande yackety-yack-sax, som mest påminner om den där jävla aracuan i Kalle Anka på julafton. Whitesnake blev jättekass när de började plocka in amerikanska musiker och Jon Lord, Ian Paice, Mickey Moody, Neil Murray och Bernie Marsden petades ut eller hoppade av en efter en. Bruce Dickinson är onyanserad och har en jävligt irriterande falsett som han möjligen kunna använda sparsamt, som effekt, men nej då, hela tiden ska han upp i övre registret. Samma sak med Rob Halford. 1980-talets uppmixade gate:ade trummor, digitalchorus på gitarr, bandlös bas och Yamaha DX7-piano och Roland D50 standardljud blev skittjatigt!
Phil Rudd och Cliff Williams i AC/DC är kassa musiker. Jag gillar bandet men ingen kan på allvar påstå att de har en bra trummis och basist. Ironin att trummisen heter Phil och aldrig spelar fills är rolig, det ska man ge dem. Fem låtar på raken med AC/DC kan jag stå ut med, sedan låter det likadant. Å andra sidan kan jag längta efter fem AC/DC-låtar. Med Bon Scott då givetvis.
Robert Plant i Led Zeppelin sjunger skitfalskt ibland. Och Jimmy Page slarvar nåt fruktansvärt. Ändå gillar jag Led Zeppelin. Steve Howe i Yes, som rankats som en va världens bästa gitarrister, är också slarvig och otajt alldeles för ofta, orent spel i största allmänhet. Jon Lord var överskattad som organist, vilket man inser när man hör Keith Emerson i Emerson Lake and Palmer, Tony Banks i Genesis, eller Rick Wakeman i Yes. Carl Palmer i Emersom Lake and Palmer driver i tempo och kan inte hålla takten, och försöker spela på så mycket slagverk som möjligt samtidigt, med resultat att takten svajar rejält. Mr Otajt Trummis nr 1. Geddy Lee i Rush hade en förfärligt hemsk röst när han var yngre, det blev bättre med åren. Hör man honom prata har han inte alls nån gäll skrikig röst. Bruce Springsteen och E-Street Band var fruktansvärt överskattade, och produktionerna låter som nån slags översvulstigt Creedence dränk i en reverb-sås med Roy Bittans jävla klinkpiano och Clarence Clemmons skitenerverande yackety-yack-sax, som mest påminner om den där jävla aracuan i Kalle Anka på julafton. Whitesnake blev jättekass när de började plocka in amerikanska musiker och Jon Lord, Ian Paice, Mickey Moody, Neil Murray och Bernie Marsden petades ut eller hoppade av en efter en. Bruce Dickinson är onyanserad och har en jävligt irriterande falsett som han möjligen kunna använda sparsamt, som effekt, men nej då, hela tiden ska han upp i övre registret. Samma sak med Rob Halford. 1980-talets uppmixade gate:ade trummor, digitalchorus på gitarr, bandlös bas och Yamaha DX7-piano och Roland D50 standardljud blev skittjatigt!
