Ni som upplevt trauma - känna sig trygg igen?

Efter jag upplevde trauma försvann min grundtrygghet. Trots terapier, egen sorgbearbetning och försök att hjälpa sig själv verkar det så svårt att komma tillbaka till att känna sig trygg och säker.

Vad kan man förvänta sig när man varit med om något traumatiserande som där och då lämnade en fruktansvärt rädd och hjälplös? Hur "bra" kan livet bli igen?

Går det någonsin få tillbaka samma grundtrygghet, eller ska man nöja sig med typ 60-70-80 % av den känslan?

Omvandla ängslan och rädslan till ilska kan fungera. Detta samhället är inte byggt för att man ska få leva ut sina känslor så inga jävla terapier är så verksamma då det bygger in känslorna ännu mer.

Ut med dem, ut och slå nån tattare på käften! Pröva!

Vad för trauma ? Sånt här beror väl på.

hjärnan är som bakdeg, du kan forma den, binda nya receptorer osv med hjälp av tankekraft, motion spelar också en viss roll.

Min personliga åsikt, baserat på mina erfarenheter säger ett enkelt: Nej!
Du kommer inte uppleva samma känsla av lugn, trygghet eller liknande igen efter ett trauma.
Sen beror det säkert på vilken typ av trauma....
Mitt traumatiska liv började när min dotter helt oväntat dog av en stroke, helt utan minsta förvarning. Hon blev 20 år gammal, mitt liv rasade totalt. Detta är 2,5 år sedan och jag lever fortfarande i dimma/chock eller vad vi nu ska kalla det för. Sorgen och saknaden är så intensiv och det gör så jävla ont att jag inte kan beskriva det. Mitt liv kommer aldrig bli som förut, mitt liv har rasat totalt, jag känner att halva jag är borta och för alltid kommer vara borta.
Mitt fokus sedan 2,5 år tillbaka är att ge min andra dotter allt hon behöver för att få en någorlunda normal uppväxt trots allt. Hon har rätt till en relativt bra uppväxt, jag är ansvarig för hennes välmående och hennes omsorg. Det är för dotterns skull jag kliver upp på morgonen, för hennes skull jag går till jobbet...kort och gott, jag kämpar för hennes skull. Ingenting blir bättre av att jag lägger mig platt och slutar leva.
Men hur som helst måste mitt liv gå vidare, jag måste lappa ihop bitarna av mitt rasade liv, saknaden och tomrummet efter min äldsta dotter kommer alltid finnas, men jag måste lära mig att hantera detta... det är skitsvårt, jag vill inte riktigt acceptera att hon är borta för alltid, jag är livrädd för att hon ska glömmas bort, jag är rädd för att jag ska glömma bort hur hennes skratt lät, hur hennes röst var....
Som om inte detta var nog..... nästa traumatiska upplevelse hände för 6 månader sedan....
Hyreshuset vi bor i började brinna.... hela taket/vinden brann upp. En anlagd brand. Dock bor vi kvar, vår lägenhet klarade sig utan skador....men man känner sig jävligt liten när man sitter i sin bil ihop med en hysterisk dotter och ser hur lågorna står meterhöga över hustaket.....

Men kort och gott.... Nej, ditt liv blir inte lugnt, tryggt på samma vis igen efter ett trauma.
Jag har blivit 1000 gånger mer överbeskyddande över mitt barn, jag är orolig, nervös över att någonting ska hända henne, jag är inte bekväm med att hon inte är hemma.... fast jag visar inte detta för henne...men mina tankar om vad som kan hända är många. Jag ser faror med allting numera. Bara dottern ska gå ner för trapporna, 5 meter ut till trapphuset bredvid och upp 2 trappor till sin kompis får mig att tänka på allt som kan hända henne den korta stunden. Hon kan ramla i trappen och slå ihjäl sig, hon kan bli överfallen ute, det kan komma en lös hund och bita henne.... ja, listan kan göras lång.... bara på 1 minuts promenad...

Ok. Helvete. Fick mycket mardrömmar och helvete efter det. Blev aggressiv. Enormt jävlar aggressiv eller rädd. Det där. Blir bättre med tiden.

När jag var 17 blev båda mina föräldrar svårt sjuka väldigt plötsligt och tätt tidsmässigt, ensambarn och ingen att prata med om händelserna så började jag liksom blunda för faktumet att det är verkligheten.
Nu flera år senare när det börjat klarna i hjärnan, så har jag insett att jag bedövat mig under dessa år genom att jaga dopamin, för att ”fly”.

Jag har gjort riktigt respektlösa saker i tidiga 20-årsåldern för att få mina dopaminkickar som jag önskar jag kunde få ogjorda, mår mycket dåligt över detta blandat med tankarna på mina sjuka föräldrar. Att inget blir som förr liksom.

Jag har gjort saker som hade kunnat såra och skada min närmsta på djupet, men personen valde att förlåta och låta mig ändra riktning.
Jag tog själv upp mina bekymmer och valde själv att ta fighten, mår idag bättre och befinner mig på en mycket bättre plats i mitt liv idag.


Idag är ångesten påtaglig, både av att ha gjort så mycket skit som jag hatar mig själv för, men också för att jag fortfarande känner en tyst och inre förtvivlan gällande mina föräldrar.


Så mitt svar är nej, jag känner mig inte helt trygg ännu.
Traumat jag upplevde när det var som värst, när jag var 17, gör att jag än idag inte vågar tro på att något ska hålla för evigt.
Varje gång man skiljs åt kan vara den sista, varje händelse kan vara just den som man ”minns” när livet plötsligt vänder.
Allt liksom relateras, och det är så lätt att bara ”tappa” det och glida med i alla möjliga tänkbara flyktmedel..

Jag önskar bara jag kunde få vara 17 år igen, bara dagar innan allt inträffade, jag kunde då inte föreställa mig hur fel allt skulle bli bara dagar framöver


Mitt enda tips som jag ångrar att jag inte tog vara på är att VÅGA MÅ DÅLIGT, skjut ALDRIG undan dina känslor, gråt, visa dig svag, slå huvudet i väggen, men försök INTE låtsas att du är gjord av stål.

Jag blev våldtagen och slagen när jag var ung av min dåvarande pojkvän. Jag har aldrig riktigt fått tillbaka mitt fulla förtroende och lugn inför män. Det är okej med min man, det är okej i offentliga sammanhang... men jag är alltid otrygg när jag blir ensam med en man i till exempel en hiss eller i ett parkeringsgarage. Det kommer nog aldrig gå över.

Det går inte. Dessutom är det vetenskapligt bevisat att ett trauma skapar strukturella förändringar i hjärnan. Visserligen så hävdar andra att hjärnan redan kan ha varit så, men det tror jag inte på ...