Citat:
Hej igen flashback.
Har på senaste skapat några trådar ang. mina psykiska besvär och jag håller på att skräddarsy lite tips och råd jag fått från olika användare för att få bukt med skiten genom att skapa lite olika trådar om olika besvär för att diskutera just de specifika problemen i de trådarna. Har kommit en bit på vägen men känner att jag skulle vilja nämna ett annat stort besvär jag har och se ifall någon känner igen sig och vet vafan det kan röra sig om?
Så till själva saken.
Jag har i 10-15 års tid lidit av dålig självkänsla, ångest, depression, panikångest och annat helvete. Jag har haft flera olika jobb som är väldigt slappa men trots det lyckats fucka upp allt genom att sjukanmäla mig för att jag inte har den mentala styrkan att ta mig iväg.
Det skumma är jag är väldigt social och utåtriktad men det det är bara när jag är på hugget och mår bra. Men ser absolut inga mönster i mitt liv om och kan inte tyda min kropp så jag vet när dessa perioder sker. Vissa dagar är helt OK andra dagar är rent av skit. Har inga självmordstankar men tycker ibland att allt känns meningslöst.
Jag har genom åren trott att jag bara är extremt trött, hatat på mig själv och trott att jag bara är lat och odisciplinerad och det har alltid förvånat mig hur folk bara kan kliva upp och dra iväg på jobbet trots att de är supertrötta. För mig är det en omöjlighet och jag vill bara sova vidare.
Jag är otaggad på jobbet och skiter i allt för att bara få vara kvar hemma i sängen, så pass otaggad att jag skiter i fall jag får sparken. Det är när jag tänker på det som jag inser att det är något sjukligt med mitt beteende.
Jag får rysningar av bara tanken att bli sedd av människor på jobbet. Väl på plats brukar det gå bättre och man tar sig på ett eller annat sett igenom dagen. Men känslan är typ som att man kliver ur från sin skyddssköld och känner sig naken och blottad på jobbet (och utomhus överhuvudtaget). Som att själva skölden mot hot utifrån är temporärt borta. Jag är rädd för att jag ska bli sårad, utdömd eller balla ur eller nått. Jag har alltså insett att det inte rör sig om trötthet utan att det är något annat.
När jag satte in Voxra i början så gick allt som på räls första veckorna utan några som helst bekymmer i vardagen sen försvann den effekten. Så jag misstänker att det rör sig om någon kemisk obalans i skallen eller att det har något med hormoner att göra? Så vad tror ni att det rör sig om? Ångest? depp? Mental utmattning?
Äter: Voxra 150mg, Sertralin 100mg, Stesolid 10mg vid behov. Har sökt hjälp och står i en oändligt lång kö för att få surra med någon på psykiatrin.
Lev väl allihopa. Hoppas ni står ut med mina trådar och tack för all hjälp <3
Har på senaste skapat några trådar ang. mina psykiska besvär och jag håller på att skräddarsy lite tips och råd jag fått från olika användare för att få bukt med skiten genom att skapa lite olika trådar om olika besvär för att diskutera just de specifika problemen i de trådarna. Har kommit en bit på vägen men känner att jag skulle vilja nämna ett annat stort besvär jag har och se ifall någon känner igen sig och vet vafan det kan röra sig om?
Så till själva saken.
Jag har i 10-15 års tid lidit av dålig självkänsla, ångest, depression, panikångest och annat helvete. Jag har haft flera olika jobb som är väldigt slappa men trots det lyckats fucka upp allt genom att sjukanmäla mig för att jag inte har den mentala styrkan att ta mig iväg.
Det skumma är jag är väldigt social och utåtriktad men det det är bara när jag är på hugget och mår bra. Men ser absolut inga mönster i mitt liv om och kan inte tyda min kropp så jag vet när dessa perioder sker. Vissa dagar är helt OK andra dagar är rent av skit. Har inga självmordstankar men tycker ibland att allt känns meningslöst.
Jag har genom åren trott att jag bara är extremt trött, hatat på mig själv och trott att jag bara är lat och odisciplinerad och det har alltid förvånat mig hur folk bara kan kliva upp och dra iväg på jobbet trots att de är supertrötta. För mig är det en omöjlighet och jag vill bara sova vidare.
Jag är otaggad på jobbet och skiter i allt för att bara få vara kvar hemma i sängen, så pass otaggad att jag skiter i fall jag får sparken. Det är när jag tänker på det som jag inser att det är något sjukligt med mitt beteende.
Jag får rysningar av bara tanken att bli sedd av människor på jobbet. Väl på plats brukar det gå bättre och man tar sig på ett eller annat sett igenom dagen. Men känslan är typ som att man kliver ur från sin skyddssköld och känner sig naken och blottad på jobbet (och utomhus överhuvudtaget). Som att själva skölden mot hot utifrån är temporärt borta. Jag är rädd för att jag ska bli sårad, utdömd eller balla ur eller nått. Jag har alltså insett att det inte rör sig om trötthet utan att det är något annat.
När jag satte in Voxra i början så gick allt som på räls första veckorna utan några som helst bekymmer i vardagen sen försvann den effekten. Så jag misstänker att det rör sig om någon kemisk obalans i skallen eller att det har något med hormoner att göra? Så vad tror ni att det rör sig om? Ångest? depp? Mental utmattning?
Äter: Voxra 150mg, Sertralin 100mg, Stesolid 10mg vid behov. Har sökt hjälp och står i en oändligt lång kö för att få surra med någon på psykiatrin.
Lev väl allihopa. Hoppas ni står ut med mina trådar och tack för all hjälp <3
Super du mycket? Varje helg? Detta var jag för fem år sedan nämligen. Jag tog mig inte ur sängen, drack varje helg, fick voxra, benzo, stillnoct av psykistrin. Det hjälpte ett tag men sedan var det totalt game over och ridå ned.
Spolade kröken och efter ett tag kunde jag sluta med medicinen. Började motionera och idag mår jag 8/10 till och med nu under hösten.
Jag tror jag hade en depression under den mörka tiden, som eskalerade av alla piller och alkohol till slut. Och jag blev liggande.
