Exaktheten i fysiken kontra den kaotiska omvärlden

Blir allt oftare sittande och tittar på videor om fysik och astronomi. När jag tittar inåt anar jag att detta egentligen är en form av eskapism för vad jag förtjusas av är den exakthet med vilken fysikerna kan förklara både det mycket lilla och det mycket stora, till och med räkna ut hur universum var beskaffat mindre än en miljarddel av en sekund efter att det kommit till.

Samtidigt är vår omvärld kanske mer komplex och kaotisk än någonsin tidigare. Ingen kan med någon djupare grad av självförtroende säga att de faktiskt begriper sig på samtiden eller historien. Vi saknar, tycks det, förmågan att skapa ett långsiktigt fungerande samhälle eller ens förstå oss själva som mänskliga varelser. Civilisationens framtid framstår som oerhört oviss och kanske bara givande för ett litet fåtal om ens någon.

Varför är vi så bra på det ena men så dåliga på det andra?

Kaos teorin har jag börjat kolla in i mer och mer, men det finns inte så mycket information om det. Men oförutsägbara fenomen som vädret etc såsom beteenden när det kommer till känslor så är det inte logiskt i vissa fall, att man ser "svart" eller inte förstår sig på varför man betedde sig på ett oresonligt vis kan få utfall där du kan skapa lycka oavsett hur mycket det än tryter emot +/- så finns det något mittemellan.
Om hat ska finnas så måste kärlek finnas, men det finns också något som är mittemellan och det är detta som man håller på att försöka förstå sig på, med AI i framfart kommer algoritmer bli lättare att utvärdera.

Människor överlag är samlare/jägare i grunden, vi har bara fått teknologier utifrån vårt kreativa "jag", att ens lagra den information som "behövs" för att förstå har inte människor biologiskt.
Vi har redskap för att lagra denna information i form av datorn. AI kommer vara framtiden, sedan får vi väl hoppas att om AI börjar få ett abstrakt tänkande, att den intelligensen kommer vara ödmjuk, för intelligens handlar om att lösa problem.

Ur biologisk synpunkt angående civilisationer så blir det uppenbart att det är cykliska perioder av uppgång och nedgång över långa tidsperioder (så länge som en given civilisation existerar). Orsaken till nedgång är att vid för mycket uppgång gynnas parasiter och leder till nedgången. Då följer att denna cykliska natur är selekterad för, exempelvis så att de civilisationer som hade konstant uppgång utan nedgång tillintetgjorde sig själva och att de med konstant nedgång dog ut. Att "...vi [är] så bra på det ena men så dåliga på det andra..." är antagligen selekterat för för överlevnad.

Det är en intressant fråga, varför blev vi så bra på det ena men inte det andra?

Vi talar i princip om intelligens och visdom här. Vi har utvecklat vår kapacitet för logiska resonemang och dess applikationer på den värld vi lever i och har utvecklat en enorm intelligens. Men visdomen saknas.
Definition av visdom är att använda sin intelligens för att kunna navigera den sociala värld vi lever i på ett mer konstruktivt sätt.

Nu får du och vem som helst som läser detta givetvis tycka vad ni vill om det jag kommer påstå härnäst men jag tror att problemet är att hela mänskligheten agerar utifrån falska antaganden om sig själva som fenomen.

Vi studerar det yttre med antagandet att vi vet vad det är vi håller på med och det är problemet. Vi har en bild av oss själva som färgar av sig på allt annat i världen runtomkring eftersom självbilden alltid är i relation till en omvärld av objekt och denna bild är basen på vilket allt tänkande utvecklas ifrån. Så om basen är falsk så kommer allt växandes ur den att vara mindre stadig. En korrekt tolkning är en användbar tolkning.

Av denna anledning så kan inte filosofi eller konst rädda någon från den besvikelse som är den sociala världen, för att all filosofi och mycket konst vilar på antagandet att kunskap måste sökas för att bli funnen vilket i sin tur vilar på antagandet att man är något under kontroll.
Att söka kunskap är ett missbruk likt vilket annat destruktivt missbruk som helst. En människa som söker harmoni och som intalar sig själv att lite mer sökande kommer att släcka törsten.

Att söka implicerar att man är något under kontroll. Men vad kan man kontrollera i livet egentligen?
Du vet mycket väl att du inte kan förutsäga din nästa tanke eller aktion så idén att man kan kontrollera något är just det, en idé. Och denna idé praktiseras likt en tro.
Att kontrollera är att sätta restriktioner på vad man bör eller inte bör göra. Det enda man kan göra genom kontroll är att utgå ifrån att vad som händer nu är fel. All psykologisk kontrollbehov är alltså en flykt ifrån något som antas vara fel.

Allt onödigt lidande börjar där den sociala organismen agerar som om det sociala inte är viktigt trots att det är viktigt och detta motsägelsefulla beteende startar där kontrollbehovet börjar.

Filosofer genom historien själva kommit fram till att det måste finnas ett tillstånd bortom detta till synes otillräckliga sökande efter social ordning. En människa som agerar helt okonstlat och konstruktivt av naturen.

Det jag säger är att denna okonstlade visa människa är en människa som råkat våga släppa tron på sig själv som något som måste kontrollera saker och ting. Att kontrollera är att förtrycka sig själv.

Så hur fascinerande det än är med vetenskapliga framgångar, den där känslan av att något fattas socialt kommer att förfölja människan ända tills människan vågar erkänna att idén om kontroll är en tro eller tolkning som är falsk i sin ineffektivitet att få människan att faktiskt agera som den behöver agera för att fylla dens behov.

Med andra ord. Vi lyckas få till mer eller mindre exakta effektiva tolkningar av omvärlden som vi ser inom fysiken men vår tolkning av oss själva är mindre exakt och därför lyckas vi briljera på ett område och vara mindre bra på det ena. Just för att tolkningen kring vad vi är för något inte är exakt, effektiv, korrekt och sann. Så kroppen som system kan inte få vad den behöver för att intellektets tolkning och praktisering av denna tolkning leder till att kroppens system förtrycker sig själv. Kroppen är ett system som följer ett alternativt system som inte passar med vad som redan finns där.

Man kan uttrycka detta på många sätt. Se till exempel massvis med litteratur kring visdom eller ”virtue” genom filosofins historia uttryckt av alla från Aristoteles, Sokrates, Epikurus(?) och Lao Tzu och Buddha osv.

Wikiartikel om resonemang kring fenomenet under Antiken:
https://en.wikipedia.org/wiki/Sage_(philosophy)

De pratar en del om studerandet av naturen. Det är just denna granskning av sig själv som kan om man har tur leda till att man kommer fram till att livet inte är ett problem och därför behöver inte aktioner härstamma ur impulsen att fly från vad som är.

En annan tänkare som förmodligen influerat mitt eget sätt att uttrycka mig på kring detta är Jiddu Krishnamurti:
https://en.wikipedia.org/wiki/Jiddu_Krishnamurti

Visdom kommer inte ifrån imitation av kunskap ska tilläggas. Att imitera kunskap är att agera moraliskt. Att vara vis är inte att följa ett moraliskt system. Ett moraliskt system är sökandet efter harmoni fött ur den felaktiga tolkningen att man måste söka för att nå harmoni.

Med allt detta sagt, du som läser detta behöver inte svälja vad jag säger med hull och hår. Hade du svalt vad jag sagt och börjar adoptera det jag skriver som kunskap så blir du bara en marionett åt en idé åter igen precis som alltid varit, slav till idén om att man måste göra något för att nå harmoni.

Bajsa på det jag säger eller ignorera det helt och hållet om du känner för det, inget är fel. Det är det som är sanningen om livet, att allt är precis som det ska vara sett till hur naturlagarna verkar fungera. Om någon vågar tro på detta så annihileras praktiserandet av alla trossystem och kvar är din kropps behov och inget annat.