Varför har jag inget intresse av att umgås med andra människor?

Jag har vänner, föräldrar och släkt men jag har aldrig något större intresse av att umgås med dem, det är mer ett måste för att man inte ska bli helt ensam. Sociala interaktioner känns så krystat hela tiden. Man ska klä upp sig, låtsas vara glad och gå till något jobbigt högljutt ställe som ofta kostar pengar.

På samma sätt är det enda jobbiga på jobbet just andra människor, ingenting annat. Kallpratet är tortyr men man kan ju inte bara vara tyst. Alltid när det är någon i samma rum som mig som jag inte känner så bra så är jag "medveten" om att personen befinner sig där. Det är ingen osäkerhet och jag har ingen fobi för det.

Är det här någon sorts personlighetstyp eller störning?

Jag är likadan. Kan räkna på en hand antalet människor som jag frivilligt umgås med. Precis som du säger är den absoluta majoriteten utav social interaktion forcerad och falsk. Genuina möten med andra människor är sällsynta.

Förmodligen helt normalt, finns munkar som mediterar själva året runt.

autism kanske

Raka motsatsen. Vill umgås med människor fast utan någon drog involverad. Ingen hör av sig.

Nej, det är normalt att inte gilla det sättet att umgås, det är så själlöst och tomt. Det finns andra sätt att umgås som är mer värdefullt. Det finns och har funnits kulturer där den sociala interaktionen går ut på att skapa kollektiv eufori med vissa danser, meditation med mer.

Du är introvert helt enkelt.

Är det bara vi som har otur eller är det såhär för alla? Det är kul att ha folk omkring sig men det ska alltid planeras och ordnas med en massa tillställningar för att folk träffas som mest någon gång i veckan. Vem fan vill t.ex. gå på bröllop? Det är ren tortyr.

Att bara komma över och ta en öl verkar ha blivit ovanligt. Folk blir stressade, vi måste ju ut och visa upp oss, låtsas ha roligt.

Det är helt normalt.

Majoriteten av världens befolkning är bara utfyllnad o kommer inte tillföra annat än att finnas till.

Det gäller att hitta de man faktiskt har ett genuint utbyte av.

Det är synd om de som måste umgås med människor bara för att de inte klarar av att vara ensamma.

Själv är jag aldrig ensam när jag är själv.

Enligt Arthur Schopenhauer är det tristessen som gör att människor söker sig till varandra. Du kanske inte är tillräckligt uttråkad?

Enligt samme man är det bara de som saknar inre tillfredsställande som måste låtsas le och låtsas vara glada och lyckliga inför andra. Är du kanske inte tillräckligt otillfredsställd inuti?

Samme man menar att de med högre intellekt lider mer än de som är slöare i huvudet. Du kanske inte är tillräckligt korkad?

Om man nu ska sätta en diagnos på det, introvert.

Jag tycker dock inte du ska fastna i diagnoser utan kör ditt race! Kom dock ihåg att om du inte vill bli ensam så krävs en viss "uppoffring", alltså att du faktiskt umgås med folk. Finns inget som säger att hela din vakna tid behöver spenderas med någon dock.

Om du nu vill ändra på detta och indirekt vantrivs med din situation behöver du ut och träffa folk.

Jag personligen är, troligtvis, ambivert (även om det finns de som avfärdar existens av blandningen). Jag kan till och från trivas i stora sällskap likväl som för mig själv.

Bara så att du vet så är det jättemånga som delar vad du känner.

Du är stark och omgivningen vill förminska dig genom att sätta en etikett på dig.