Det talas inte mycket om de omfattande sovjetiska deportationerna av misstänkta "sabotörer och spioner" som ägde rum under kriget. Den första etniska grupp som straffades för att föregripa deras högst eventuella illojalitet mot bolsjevikregimen var de tyskar vars förfäder levt på ryskt territorium sedan ett par sekel. Nicolas Werth skriver i Kommunismens svarta bok, s.229:
"Ett bokslut över tyskarnas förflyttning visar att fram till den 25 december 1941 hade 894.600 personer deporterats, de flesta till Kazachstan och Sibirien. Tar man hänsyn till de tyskar vilka deporterades år 1942, kommer man fram till en summa av 1.209.430 deporterade på mindre än ett år, från augusti 1941 till juni 1942. Man bör hålla i minnet att enligt 1939 års folkräkning uppgick Sovjetunionens tyska befolkning till 1.427.000 personer.
Mer än 82 procent av de över Sovjetunionens område utspridda tyskarna deporterades sålunda vid en tidpunkt då den katastrofala situationen i ett land på randen till sammanbrott skulle ha krävt att all militär ansträngning koncentrerades på kamp mot fienden hellre än på deprotering av hundratusentals oskyldiga sovjetiska medborgare. I verkligheten var andelen deporterade sovjetiska medborgare av tyskt ursprung ännu högre, om man tar hänsyn till de tiotusentals soldater och officerare av tyskt ursprung vilka dragots bort från Röda arméns enheter och sänts till "Arbetsarméns" straffbataljoner i Vorkuta, Kotlas, Kemerovo och Tjeljabinsk. Bara i Tjeljabinsk arbetade över 25.000 tyskar på att uppföra ett metallurgiskt kombinat. Det bör påpekas att arbetsförhållandena och överlevnadsutsikterna i arbetsarméns straffexpeditioner knappast var bättre än i Gulag."
Mellan november 1943 och juni 1944 deporterades sedan flera andra folkslag innan de fick möjlighet att "kollaborera med fienden" - tjetjener, ingusjer, krimtatarer, karatjajer, balkarer och kalmucker. De levde och dog under deportationen oftast under mycket svåra förhållanden, Berija själv säger i ett brev till Mikojan hösten 1944 att "kalmuckerna lever under exceptionellt svåra villkor och sanitära förhållanden; de flesta har varken underkläder, kläder eller skor".
"Ett bokslut över tyskarnas förflyttning visar att fram till den 25 december 1941 hade 894.600 personer deporterats, de flesta till Kazachstan och Sibirien. Tar man hänsyn till de tyskar vilka deporterades år 1942, kommer man fram till en summa av 1.209.430 deporterade på mindre än ett år, från augusti 1941 till juni 1942. Man bör hålla i minnet att enligt 1939 års folkräkning uppgick Sovjetunionens tyska befolkning till 1.427.000 personer.
Mer än 82 procent av de över Sovjetunionens område utspridda tyskarna deporterades sålunda vid en tidpunkt då den katastrofala situationen i ett land på randen till sammanbrott skulle ha krävt att all militär ansträngning koncentrerades på kamp mot fienden hellre än på deprotering av hundratusentals oskyldiga sovjetiska medborgare. I verkligheten var andelen deporterade sovjetiska medborgare av tyskt ursprung ännu högre, om man tar hänsyn till de tiotusentals soldater och officerare av tyskt ursprung vilka dragots bort från Röda arméns enheter och sänts till "Arbetsarméns" straffbataljoner i Vorkuta, Kotlas, Kemerovo och Tjeljabinsk. Bara i Tjeljabinsk arbetade över 25.000 tyskar på att uppföra ett metallurgiskt kombinat. Det bör påpekas att arbetsförhållandena och överlevnadsutsikterna i arbetsarméns straffexpeditioner knappast var bättre än i Gulag."
Mellan november 1943 och juni 1944 deporterades sedan flera andra folkslag innan de fick möjlighet att "kollaborera med fienden" - tjetjener, ingusjer, krimtatarer, karatjajer, balkarer och kalmucker. De levde och dog under deportationen oftast under mycket svåra förhållanden, Berija själv säger i ett brev till Mikojan hösten 1944 att "kalmuckerna lever under exceptionellt svåra villkor och sanitära förhållanden; de flesta har varken underkläder, kläder eller skor".