Citat:
Ursprungligen postat av
WoWMeister
Vad skulle hända om vi fick veta sanningen om universum. Om vi fick t.e.x fick veta att universum vara en datorsimulation, och inget spelar någon roll egentligen, förutom smärtan såklart?
Skriv upp olika möjliga scenarion som skulle kunna vara "realistiska" enligt dig?
(Vad är det för skillnad på en datorsimulation och en atomsimulation?)
There is a dark and a light side.
Att få överblick över universum är helt klart en av de där ouppnåeliga drömmarna vi kan ha i livet men som tyvärr aldrig kommer nås hur mycket vi än önskar. Vi kommer aldrig ens komma i närheten. Bara en sån sak som att vi i alltför hög grad benämner vårt big bang som universum visar på människans snäva sinne och begränsning i intelligens och realistiska tankevärld. Kanske har det mänskliga egot en roll i det hela också, att vi inte riktigt vill acceptera vår pinsamt oinsatta belägenhet. Jag som amatör fattar typ ingenting, andra mer insatta fattar typ ingenting, desto mer insatta fysiker fattar typ ingenting.. och människan med mänsklighetens samlade kapacitet och hjärnstyrka fattar typ ingenting - om helheten. Vi har stor kunskap om mycket, det kan vi aldrig ta ifrån människan.. men överblick - det har vi inte och kommer aldrig få. Och där har vi kärnan i det hela. Överblicken.. det är själva förståelsen och sanningen du pratar om.
Skulle vi nå den, ja vad skulle hända? Antagligen inte så värst mycket gissar jag, lite beroende på vad som menas med att "veta sanningen". Frågan är väl till att börja med om folk hade tagit till sig av sanningen om den så presenterades framför våra ansikten..? Man kan ju t ex. tycka att Darwins bild av evolutionsteorin och sanningen om människans utveckling borde ha fått ordentligt fäste vid det här laget runt om i världen så här 150+ år senare.. men så är ju inte fallet som bekant.
Och senast häromdagen såg jag amerikanska vänner på Facebook som på fullaste allvar diskuterade ifall Jorden är platt eller inte..
Kanske inte den bästa av summeringar av läget men känns som att en stor del av problemet är att människan är för andlig, religiös, utsvävande, konspiratoriskt lagd och individuellt kaxigt "frisinnad" för att tillåta sig att köpa Sanningen med stort S.
Antar att vi skulle behöva en och annan extrem händelse/påverkan/konsekvens som vi helt enkelt inte kan förneka.. typ ett fullständigt urballat klimat, meteroitnedslag, utbrott av supervulkan, besök av utomjordingar eller att självaste gud kliver ner från himlen och i sin uppenbarelse får oss att vakna ur psykosen. Då hade vi antagligen släppt garden och tagit till oss av sanningarna omkring oss.
Men om vi nu utgår ifrån att vi faktiskt får VETA någon form av övergripande sanning om universum så beror ju reaktionen helt på vad det är för sanning som har presenterats för oss och hur vi som individer tolkar den nya bilden av universum. Får vi veta att vår verklighet/universum är en enda stor simulation så finns det massor med tänkbara reaktioner. Du, t ex, anser att inget längre hade spelat någon roll medan jag i min tur har en helt annan bild av läget och tvärtom skulle finna en större mening med existensen.
Du frågar efter ett realistiskt möjligt scenario.
Mitt senaste huvudbry ligger i det som påstås ha skapat rummet - strålning. Först fanns strålning (om vi nu pratar om vårt big bang), vilket senare skapade själva rummet om jag förstått det rätt. Men varför blev det just den konsekvensen? Strålningen kunde ju lika gärna inte ha lett till skapandet av ett rum och gas. Då skulle endast strålning finnas, tillfälligt eller framöver - ett expanderande "icke-område" med strålning. Kanske var vi nära det scenariot - en existens utan rum, endast strålning/energi utan utsträckning vore verkligheten.
Nu blev Sanningen istället rum, gas, materia, liv.. oss. Ett faktum våra enkiloshjärnor långt ifrån kan ta till sig det storartade i trots att det finns mitt framför ögonen på oss så fort vi öppnar ögonlocken, ett av bevisen för den rådande masspsykosen.
